search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Ska rättssäkerheten skyddas av journalister i stället för jurister?

Det finns goda skäl att bevilja rättshjälp för resningsansökningar när nya omständigheter kommit fram, särskilt i sexualbrottsmål där ord ofta står mot ord. Det menar debattören, musikproducenten Billy Butt, själv dömd för våldtäkt mot nio kvinnor.
1993 dömdes jag av Stockholms tingsrätt till fyra års fängelse för våldtäkt mot nio kvinnor. Domen fastställdes av Svea Hovrätt som skärpte straffet till fem år. Sedan dess har domstolsbesluten med jämna mellanrum debatterats offentligt av jurister. Flera har ifrågasatt om det jag gjorde verkligen var att bedöma som våldtäkt enligt Brottsbalkens 6:e Kap.

Under åren har en ny rad omständigheter framkommit i målet. Men ärendet är så stort att jag på egen hand utan hjälp från advokathjälp misslyckades i sju resningsansökningar. Ju mer jag förgäves försökte få rättshjälp, desto mer avvisad blev jag. Enligt svensk rätt är det upp till den dömde och inte rättsapparaten att bevisa i efterhand att domen varit felaktig. Men nu efter att ha tagit saken i egna händer och efter att ha studerat juridik under 13år har jag äntligen lyckats framföra min sak på ett sätt som tycks vara på rättsväsendets egen akademiska nivå.

Jag har fått gehör hos Högsta domstolen (HD) som denna gång, i stället för att avslå min åttonde resningsansökan, begärde in ett yttrande från Riksåklagaren (RÅ). Detta kan, med en viss försiktighet, tolkas som att HD anser att resningsgrunder föreligger den här gången. RÅ har redan skrivit ett yttrande. Han menar att jag inte har lagt fram tillräckligt med nya omständigheter i målet för att en resning skulle vara aktuell. Men RÅ:s yttrande skall dock bemötas av mig skriftligt innan HD avgör resningsärendet. Därför tvingas jag nu, i fortsatt avsaknad av rättshjälp, att på nytt gräva i rättspraxis, den juridiska litteraturen och söka efter referat av Högsta domstolens avgöranden. Men framför allt måste jag försöka omsätta mina förvärvade juridiska kunskaper inför skrivandet av min resningsinlaga för att jag skall kunna bemöta RÅ:s yttrande på ett framgångsrikt sätt. Ingen jurist hjälpte mig med min aktuella resningsansökan; den 61 sidor långa inlagan författade jag helt själv efter att jag utfört en fyra år lång egen ”förundersökning” som baserades på kunskap jag fick genom att läsa flera liknande mål.

Men jag är varken polis, åklagare eller advokat! Jag är blott en enkel musikproducent och min akademiska utbildning består av en universitetsexamen i ämnen som är så långt från juridik som man kan komma. Dessutom är jag invandrare som aldrig gått någon kurs i svenska språket.

Men med viss envishet har jag lyckats utbilda mig själv och därför har jag kommit så här långt utan advokathjälp. Om jag inte hade varit så envis och om jag hade saknat förmågan att läsa den juridik, som krävs för att driva min sak hade jag, trots dessa nya avgörande omständigheter som uppfyller 58 kap.2 §4 rättegångsbalken, troligen behövt acceptera den felaktiga domen livet ut. Tack vare mina ansträngningar har jag nu, åtminstone än så länge, fått hopp om ett positivt resultat.

Allt detta väcker frågan om hur många oskyldigt dömda personer vi har i Sverige, som saknar envishet och kunskap för att kunna driva egna resningsansökningar?

Man kan fråga sig hur många människor vi har i svenska fängelser trots att det framkommit helt nya omständigheter – efter den lagakraftvunna domen – som borde fria dem? De tvingas att acceptera de justitiemord de utsatts för eftersom de saknar rättshjälp.

I flera sådana fall på sistone har journalister ingripit och gjort det grundläggande arbete som sedan lett till resning. Joy Rahman, Yasser Askar och BoLarsson är tre sådana exempel. Utan mediernas ingripande hade dessa män troligen aldrig fått upprättelse. Skall den enskilde medborgaren behöva förlita sig på att hans rättssäkerhet skyddas av journalister med stora resurser istället för jurister vilkas uppgift det faktiskt är att värna om den enskildes rättssäkerhet?

Frågan om rättshjälp till dömda personer, som har gedigna grunder att ansöka om resning, har diskuterats inom Justitiedepartementet för femton månader sedan (källa: DN-artikel av Stefan Lisinski den 23.12.04). Saken kom på tal efter att departementet insåg att alltför många rättsfall hade beviljats resning efter ingripande av journalister. Inom Justitiedepartementet utreddes möjligheterna att kunna bevilja rättshjälp i liknande fall, men något resultat av utredningen har ännu inte offentliggjorts.

Det finns i Sverige en stark ovilja från rättsväsendets sida att ställa upp och hjälpa till i fall där det är uppenbart att domen är tvivelaktig. Riksåklagarens benhårda ovilja att undersöka nya omständigheter i mål vars domar har vunnit laga kraft är ju vid det här laget ökänd av varje hederlig svensk advokat som någonsin skrivit en resningsansökan eller yrkat inledande av ny förundersökning. RÅ menar att det finns en orubblighetsprincip enligt vilken laga kraft vunna domar skall stå fast, både för den dömdes och målsägandes rättstrygghet. Inte någon av dessa parter skall behöva vara rädd för risken att en rättsprocess kan återupptas efter att domen vunnit laga kraft heter det. RÅ kallar detta för en ”europeisk rättstradition” och Christian Diesen utvecklar detta (Diesen: JT 2002-03 sidan 215).

Men både Christian Diesen och RÅ tycks blunda för det faktum att resning, inte minst i sexualbrottmål, är ett rättsmedel som måste utnyttjas, särskilt i den tid som vi lever i just nu. Det hör samman med att det i många mål, särskilt i sexualbrottmål, saknas teknisk bevisning och ord har stått mot ord. Felaktiga domar har avkunnats både av tingsrätter och hovrätter runt om i Sverige. Har RÅ och Diesen missat alla rättsskandaler som utspelat sig på löpande band under de senaste åren?

I sexualbrottmål, där teknisk och annan bevisning saknas, är det onekligen besvärligt för domstolarna att alltid döma korrekt när de skall avgöra vem som talar sanning och vem som ljuger. Stort utrymme för felbedömningar föreligger och på senare år kan vi också se att många fel har begåtts. Just därför bör rättsväsendet agera genom att bevilja rättshjälp i de fall där det framkommer nya och avgörande omständigheter som talar för att domen kan vara felaktig. På så sätt kan det undvikas att den dömde, dels som lekman, dels som part i målet, tvingas ta saken i egna händer och gå ”egen kurs” i juridik såsom jag tvingats göra.

Även om det är så att det var jag som drev min sak ända till HD så var det HD som begärde in RÅ:s yttrande. Man kan då fråga sig varför jag på nytt ska tvingas lita till mina egna ”kunskaper” och min skrivförmåga för att bemöta RÅ:s yttrande som egentligen borde bemötas av en utbildad och kompetent jurist.

Så länge jag inte kan få rättshjälp är risken överhängande att mina möjligheter påverkas negativt av detta. Trots mina tidigare framgångar befarar jag att mina surt förvärvade kunskaper och erfarenheter om juridik inte alls är tillräckliga för att övertyga HD när resningsfrågan ska avgöras. Med rättshjälp och med stöd av en advokat hade jag känt mig betydligt tryggare i dessa dagar.

BILLY BUTT

Publicerad i nr 3, 2006
Annons
Annons
Annons