search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Psykologen

Sven Å Christianson, professor i psykologi, ser flera allvarliga brister i arbetet med hur barns vittnesmål hanteras i rättsväsendet. Både då barnen förhörs och då barnens vittnesmål ska värderas görs allvarliga fel.
Christianson är övertygad om att det har avkunnats åtskilliga felaktiga domar på grund av hur barnen hanterats. För att komma tillrätta med problemen måste ett beteendevetenskapligt centrum inrättas. Men stödet för det är svagt.

Den normala gången då barn vittnar är att domstolen får se ett tidigare inspelat videoförhör med barnet som har utförts av en polis under förundersökningen. Kvaliteten på dessa videoförhör varierar, men är ofta undermåliga, anser Christianson.

Många poliser, även erfarna och utbildade i förhörsteknik, gör mängder av allvarliga fel. De ställer ledande och slutna frågor, påverkar vittnet och förstår inte hur barnet kan ha påverkats av olika felkällor.

–Trots alla utbildningar fortsätter poliserna att ha minimalt med öppna frågor. Efter en inledande öppen fråga är det hela tiden ledande frågor och slutna frågor. Det ser vi genomgående. Det är helt enkelt ofta fel personal som arbetar med de här frågorna, säger Sven Å Christianson.

Han tillägger att det finns enstaka poliser som är skickliga. Men de var duktiga redan från början och kan kommunicera med barn utifrån barnets kognitiva och socio-emotionella förutsättningar. Och de är villiga att vidareutvecklas.

–Det krävs betydande baskunskaper om människans kognitiva och känslomässiga utveckling, om det sociala samspelet och om intervjuteknik överhuvudtaget. Poliser saknar dessa baskunskaper, därför bör annan personal intervjua barn, precis så som sker i flera andra länder.

Enligt Sven Christianson förs inte ny kunskap inom ämnesområdet ut från Polishögskolorna på ett adekvat sätt.

Det finns flera särskilda svårigheter, betonar Christianson, att ta hänsyn till när barn förhörs. Till exempel barnets utveckling av anknytning, realitetstestning, behov av meningsskapande, perspektivtagande, att kunna välja mellan lögn och sanning samt språk- och minnesutveckling.

Det är inte bara i förhörssituationen som det brister. Enligt Sven Å Christianson finns det också allvarliga kunskapsbrister hos åklagare, polis och domare när barns vittnesmål ska utvärderas.

Åklagarna saknar ofta precis som poliser barnklinisk kompetens för att förstå, utvärdera och kunna gå vidare med barnets vittnesmål.

–Jag har sett åtskilliga exempel då åklagare lagt ner utredningar eftersom de inte tror att det är framkomligt, när det kanske finns möjlighet att gå vidare med den misstänkte förövaren. De tror att om inte barnet kan berätta något hur ska då förövaren kunna det? Det visar att de inte förstår hur ett sådant här samspel går till. Ibland kan berättarbehovet vara större hos en förövare än hos barnet, säger Christianson.

Men inte heller domstolarna klarar sig undan kritik från Christianson. Domarna godkänner utredningar där man brustit i att ställa rättssäkra frågor. Han anser dock att domstolarna är ganska utlämnade till det material som poliser producerar i förhörssituationerna.

–Poliser och domare förlägger mycket till barnet. Om det inte kommer fram information så beror det kanske på barnet, anser de. Barnet kommer inte ihåg eller har inte varit med om någonting, tror de. Medan vi (psykologer) ser mer att det handlar om förhörsledarens kompetens och förmåga att intervjua barnet.

Internationell utblick
I många länder har rättsväsendena kommit långt i arbetet med att ta hand om barn och förhöra dem på ett framgångsrikt sätt. I Israel och Finland medverkar regelmässigt personal med barnklinisk kunskap i utredningar där barn är inblandade. I USA finns 400 specialenheter som kallas Child Advocacy Centers. Vid dessa arbetar socionomer och psykologer.

I Finland har man särskilda enheter med barnläkare, barnpsykologer, socialsekreterare och barnsköterskor. Dessa enheter sköter barnförhören eftersom de har spetskompetens. På Island har man inrättat barnhus efter amerikansk förebild. I Norge har norska Kripo (Kriminalpolisen) börjat att på allvar integrera personer med olika professioner i barnärenden.

I Australien, Storbritannien, Nederländerna samt Tyskland finns beteendevetenskapliga centrum för att integrera kunskap från olika områden, ta fram ny kunskap och ha nära kontakt med forskningsfronten.

ankar om lösningar
Samhället förändras och så även brottsligheten och blir både mer sofistikerad, utbredd och rörligare. Men rättsväsendet har, enligt Christianson, inte förändrats i samma takt. Här har utvecklingen gått långsammare eller uteblivit.

För att få bukt med de mest allvarliga bristerna vill Sven Å Christianson se en rad förändringar.

Visserligen har barnhus börjat inrättas, men man tar inte steget fullt ut.

–Intervjuerna och förhören med barnen borde utföras av psykologer, säger Christianson. Primärt handlar det inte om att ha kunskap om brott utan att ha kunskap om barn som har utsatts för brott. Många av polisens mordutredare är skickliga i förhörsteknik av vuxna. Men då barn ska höras krävs särskild kunskap. Psykologerna ska inte ta över polisernas arbete utan komplettera dem i deras arbete med barn.

Polisutbildningen måste reformeras och ges en mer vetenskaplig och akademisk inriktning, i till exempel Norge ger polisutbildningen en fil.kand med möjlighet att ta en master.

Allra viktigast är att inrätta ett beteendevetenskapligt centrum som säkrar tillflödet av information till rättssystemet. Organisationen ska kunna utvärdera ny kunskap och tillföra ny information operativt ungefär som SKL (Statens kriminaltekniska laboratorium), EBM (Ekobrottsmyndigheten) eller amerikanska FBI (Federal Bureau of Investigation). Det skulle vara en enhet med barnklinisk personal som har en vidareutbildning i juridik.

–Att göra tvärtom; låta poliser tillägna sig kunskaper om barn låter sig inte göras på ett bra sätt. Det har vi sett både nationellt och internationellt.

Det finns även förbättringar att göra i domstolsprocessen så att domarkåren och nämndemännen förstår att barns vittnesmål inte sällan mer handlar om intervjusituationen än om barnet.

Rätten borde även ges utökade möjligheter att utvärdera vittnesmål till exempel via videolänk. En person som barnet känner sig förtrogen med kan då översätta frågorna till barnet. Det skulle kunna öka rättssäkerheten för alla parter.

Christianson efterlyser domare som är mer specialiserade på den här typen av ärenden.

–Det går inte att vara uppdaterad på alla områden, våld, ekonomiska brott och mål där barn utsatts för brott. Rättsväsendet måste lämna idén att domaren ska sitta där opåverkad och bara ta ställning till just det som presenteras i rätten.

Sven Å Christianson saknar starka krafter både inom polisen och rättsväsendet som arbetar för förändringar av det slag som han vill se:

–Jag är nog pessimist. Jag har arbetat med de här frågorna i snart femton år på olika sätt i rättssystemet. Det har inte hänt mycket på den tiden så varför skulle det göra det de nästkommande femton åren? Tillsättningsförfarandet sker inte utifrån områdeskompetens. I stället avgör partipolitisk tillhörighet.

Psykologisk kunskap inom psykiatrin uppskattas inte generellt sett av ansvariga politiker utom vid de tillfällen då de vill slippa ansvar, anser Christianson.

–Då är kunskap om psykologiska mekanismer, som glömska – ”jag minns inte”, ”min minnesbild är oklar” – mycket mycket populärt.
Magnus Andersson, Tom Knutson,

Publicerad i nr 1/2006
Annons
Annons