search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Mer att läsa

Konstitutionella kullerbyttor

Sten Heckscher,president i kammarrätten i Stockholm, frågar sig varför man inte vill ta i frågorna om havererade ansvarskedjor och lojalitetskonflikter, och hur en nämnd under regeringen kan innebära "stärkt parlamentarisk kontroll".
Kammarrätten i Stockholm anlitas flitigt av regeringen för att svara på remisser. År 2005 fick vi in 65 stycken. Jag deltar så gott som alltid när vi beslutar våra svar. Jag tycker det är kul att få insyn i allt möjligt, och ibland är det också viktigt att försöka påverka.

Remisserna rör allt mellan himmel och jord. Det kan vara frågor av stor betydelse för vår kärnverksamhet som t.ex. skattelagstiftning, socialförsäkringarna eller – numera – utlänningsrätten. Remisserna kan också ha perifer eller ingen betydelse för vårt dagliga liv, som t.ex. hur ett EU-direktiv om gasförsörjning skall genomföras i svensk rätt. En del remisser har visserligen inte någon större betydelse för oss men är ändå rättspolitiskt viktiga. Dit hör vad som rör grundlagarna, förvaltningens organisation och utveckling eller medborgarnas anspråk på personlig integritet.

Det finns de som tycker att remissinstanser skall nöja sig med att ha synpunkter på vad som direkt rör den egna verksamheten. Jag delar inte den uppfattningen utan tycker att en bredare ansats är motiverad. Många remissinstanser rymmer mångsidiga erfarenheter som kan vara viktiga för en god rättsutveckling. En domstol som kammarrätten har dessutom ett ansvar för att medverka i den långsiktiga rättsvården, inte minst omsorgen om vårt konstitutionella system.

Det var också därför som vi pekade på att ett förslag om att riksdagen skulle besluta om indelningen i län och landsting stred mot regeringsformen (Hebyfrågan) och att hanteringen av förslaget om ”amnesti” för asylsökande i höstas var svår att förena med samma grundlags krav på beredning.

Just nu studerar vi ett förslag som påstår sig innebära ”en stärkt parlamentarisk kontroll” av hemliga tvångsmedel som t.ex. teleavlyssning. Men förslaget går ut på raka motsatsen, nämligen att den parlamentariska kontroll som finns skall avskaffas. Förslaget är konstitutionellt förvirrat, även om det sökt förebilder i lösningar på besläktade områden.

Innebörden är i korthet att regeringens årliga redovisning till riksdagen av hur bl.a. hemlig teleavlyssning har använts skall avskaffas. I stället skall en ny myndighet under regeringen kontrollera hur olika tvångsmedel används.

Det är möjligt att detta vore nyttigt och bra. Men att en myndighet under regeringen får sådana uppgifter har inget med parlamentarisk kontroll att göra, även om några riksdagsledamöter skulle delta. Dessvärre tycks de parlamentariker som medverkat i utredningen, bland dem Justitieutskottets ordförande, inte – möjligen med ett undantag - ha förstått den konstitutionella kullerbyttan.

Det är en kanske välment men bisarr tanke att en myndighet under regeringen skulle kunna utöva parlamentarisk kontroll över vad samma regering har ansvar för!

Den nya myndigheten skulle ha myndigheters sedvanliga lydnadsplikt till regeringen, fastlagd i regeringsformen. Sedan svarar regeringen inför riksdagen för hur den nya myndigheten har fungerat. Eventuella parlamentariker i myndigheten svarar i den egenskapen inför regeringen som i sin tur svarar inför parlamentet – och kanske inför samma riksdagsledamöter som på regeringens uppdrag styrt myndigheten. Ja, det är inte mitt fel att det låter snurrigt. Det är snurrigt!

Men det är tyvärr inte unikt. Vi har ett likartat system i de många statliga myndigheter som har särskild styrelse, t.ex. Vägverket eller Rikspolisstyrelsen.

Då är det nämligen vanligt att riksdagens partier nominerar ledamöter som regeringen sedan utser. Ofta utses riksdagsledamöter som i politiken sysslar med sådana frågor som myndigheten ansvarar för.

Ordningen har fördelar. Politiker från många partier får goda kunskaper om och insyn i förvaltningen vilket i bästa fall har god inverkan på deras parlamentariska gärning. Myndighetens chef får ett bollplank av erfarna och sakkunniga politiker som dessutom i riksdagen kan vara aktiva på myndighetens område.

Men förvaltningen är regeringens verktyg för att styra riket, och regeringen ansvarar för detta inför riksdagen. Om riksdagsledamöter från olika partier blir medansvariga för förvaltningens verksamhet inför regeringen som i sin tur har att svara inför riksdagen, uppstår rundgång i ansvarskedjan. Hur skall samma riksdagsledamöter som beslutat i myndigheten därefter kunna kräva ut ansvar av regeringen för hur samma myndighet bedrivit sin verksamhet?

Ett besläktat problem uppstår när politiker från oppositionen, riksdagsledamöter eller ej, sitter i myndigheternas styrelser. De svarar i den rollen inför regeringen. Samtidigt har de ju som roll och uppgift att bedriva opposition mot samma regering, ofta på det politikområde där myndigheten är verksam.

Rollerna kan vara svåra att förena. Ena dagen skall man på regeringens uppdrag medverka i myndighetens styrelse. Men den andra dagen skall man som opposition kritisera samma regering för hur riket styrs, kanske på samma område. Det torde vara problematiskt att vara lojal mot sitt uppdrag i båda rollerna.

Det går att förstå de oppositionspolitiker som använder regeringsuppdrag i statliga styrelser som plattform för partipolitisk retorik mot samma regering. Men det skapar förvirring i systemet, hämmar sannolikt i båda rollerna och bidrar knappast till en sammanhållen förvaltning.

Lekmannastyrelser i myndigheter kan fylla en viktig funktion. Ledamöterna får gärna ha politisk bakgrund och erfarenhet. Men de bör inte vara partipolitiskt aktiva.

Jag hittar inte mycket i riksdagstrycket om de principfrågor jag har tagit upp i den här texten. Visserligen har tre utredningar under de senaste 20 åren pekat på att ansvarskedjan är oklar. Senast (1997) föreslog Sten Wickboms förvaltningspolitiska kommission att lekmannastyrelserna skulle avskaffas, bl.a. av konstitutionella skäl. Men det politiska systemet duckar.

Vilka intressen gör att man inte vill ta i de principiella frågorna om havererade ansvarskedjor och lojalitetskonflikter? Eller är problemet att vi saknar konstitutionell kompass?
Sten Heckscher, president i kammarrätten i Stockholm

Publicerad i nr 1/2006
Annons
Annons
Annons