search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Rätten till advokat

Den senaste tiden har en rad händelser i utlandet och Sverige berört frågan om den enskildes rätt till advokat. En grundläggande rättighet i en rättsstat är den enskildes rätt att fritt få välja ombud. Denna rättighet kan av det allmänna inskränkas med olika medel. En illavarslande utveckling kan därvidlag skönjas.
Det värsta angreppet på advokaten och därmed på klienten är givetvis de hot om våld som allt oftare utövas mot advokater. I Irak blev nyligen försvararen till en av Saddam Husseins medåtalade mördad. Att misshagliga advokater mördas vid utövande av försvar för en klient tillhör glädjande nog undantagen i de flesta länder. Men det finns andra mindre brutala sätt att göra sig av med en misshaglig advokat.

I Ryssland lät Putin meddela att den kanadensiska advokat som ledde försvaret av Chodorkovskij inte längre var önskvärd i landet och ytterligare förlängning av hans visum medgavs inte. Också detta tillvägagångssätt är förstås främmande för varje land med anspråk på att vara en rättsstat.

Advokatens uppgift är att inom ramen för vad lag och god advokatsed stadgar med total lojalitet tillvarata sin klients intressen. Det innebär i brottmål att advokaten ska se att alla omständigheter som talar till den misstänktes fördel kommer fram och åberopa bevisning för detta.

Advokater ska vara besvärliga för åklagarna. Advokaterna ska ifrågasätta. Advokaterna ska slåss för sina klienter. Vissa åklagare har uppenbara problem med detta.

För några år sedan häktades en advokat misstänkt för ekonomisk brottslighet. Han satt häktad på grunder som kan ifrågasättas. Han vägrade att bryta sin tystnadsplikt och avslöja omständigheter med anknytning till en tidigare klient.

Detta är inte bara advokatens rättighet utan också hans skyldighet. Advokaten släpptes ur häktet efter ett massmedialt fälttåg utan like. Åtal väcktes på vad som förefaller vara lösa grunder. Åtalet ogillades.

Inte ens åklagaren fann det ändamålsenligt att klaga. Det hindrade enligt uppgifter i medierna dock inte åklagaren från att förklara att han ändå var övertygad om att advokaten var skyldig.

Ankommer det verkligen på en åklagare att recensera en domstols dom på det sättet? Och vilken grund för påståendet hade han och varför presenterade han inte den för domstolen? Det är svårt att frigöra sig från misstanken att advokater som är kontroversiella i polis och åklagares ögon blir misstänkliggjorda därför att de framstår som obekväma.

Helt nyligen väckte en annan åklagare åtal mot en annan advokat. Han gjorde gällande att advokaten gjort sig skyldig till grovt mutbrott efter att ha tagit emot en gåva från en nära anhörig till en klient som stod under åtal. Detta mål är ännu ej avgjort. Jag avstår därför att kommentera det åtalet närmare. Jag vill dock påpeka att åklagaren i detta mål också yrkat att advokaten skulle beläggas med näringsförbud, en påföljd som brukar reserveras för grova ekonomiska brottslingar. I detta fall fann åklagaren det motiverat att begära att advokaten entledigades från sitt uppdrag som offentlig försvarare för fadern till den för bestickning åtalade sonen. Sonen hade lämnat den gåva som enligt åklagaren konstituerar själva mutbrottet. Samfundet avgav yttrande i saken.

Advokatsamfundet hävdade i sitt yttrande att det inte fanns giltigt skäl att entlediga advokaten. Även om agerandet skulle kunna komma att betraktas som oförenligt med våra etiska regler utgör det inte en sådan omständighet som ensamt eller i förening med åtalet innefattar giltigt skäl att entlediga försvararen.

Det kan heller inte vara tillräckligt att åtal väckts mot en advokat för att denne ska entledigas. Några andra särskilda omständigheter som innebar att advokaten borde entledigas ansåg vi inte föreligga.

Tingsrätten biföll åklagarens yrkande och entledigade advokaten. I en teve-intervju hade åklagaren att berätta att han hade förståelse för Advokatsamfundets principiella invändningar, men tröstade allmänheten med påpekandet att hade vi vetat vad han visste skulle vi intagit en annan ståndpunkt. Man häpnar.

Svea hovrätt upphävde glädjande nog också tingsrättens beslut efter att ha inhämtat justitiekanslerns yttrande. JK fann inte stöd för att entlediga advokaten. Advokatens klient är en av de huvudåtalade i en av de största brottmålsprocesser som förekommit i Sverige.

Förundersökningen har dragit ut på tiden och målet är utsatt till att börja inom en månad från det att åklagaren valde att väcka åtal och begära advokatens entledigande. Det är samma åklagare i båda målen. Det ger anledning till antaganden om åklagarens bevekelsegrunder som inte kan accepteras i ett rättssamhälle.

Riksdagen har, efter närmare fem års politiskt debatterande och köpslående, fattat beslut om en ny utlänningslagstiftning. Från och med den den 31 mars kommer det att finnas tre migrationsdomstolar med Kammarrätten i Stockholm som Migrationsöverdomstol. Denna reform är en av de största inom domstolsväsendet som ägt rum i modern tid.

Det är en mycket dyr reform som Advokatsamfundet tillstyrkt på grund av att rättssäkerheten för de asylsökande skall öka och advokatens roll stärkas. Ett tvåpartsförfarande skall införas.

Migrationsverket i Malmö har nu beslutat att endast advokater verksamma inom en radie av 10 mil från Malmö skall förordnas som biträden i asylmål. Det förhållandet att det finns flyktingförläggningar runt om i landet torde vara bekant för myndigheten Ska de asylsökande som befinner sig på flyktingförläggningar långt borta från de tre storstäderna vara betagna rätten till att samtala med sin advokat?

Migrationsverkets beslut strider mot hela grundtanken med reformen. Beslutet innebär ytterligare ett exempel på inskränkning i det fria advokatvalet.
Lagstiftarens sorglöshet vad gäller tillhandahållandet av access to justice för medborgarna är svår att förstå.

Åklagarnas objektivitetsplikt liksom förvaltningsdomstolarnas utredningsskyldighet brukar anföras som skäl för att inte bevilja rättshjälp och att inte ersätta rättegångskostnader. Dessa argument är givetvis inte hållbara.

Vad värre är, är att det snart inte kommer att finnas några advokater som är beredda att företräda enskilda. Det finns i det närmaste inte någon återväxt inom traditionella rättsområden som familjerätt och vanlig vardagsjuridik med enskilda som klienter.

Skälet till denna utveckling är främst den mycket låga ersättning som advokater får genom rättshjälpen. Denna låga ersättning gör det svårt för advokaten att ta risken att anställa biträdande jurister.

En rådman får enligt det nya löneavtalet 47 000 kronor i månadslön. Detta skall jämföras med advokaten som enligt Domstolsverkets förslag för 2006 får cirka 38 700 kronor. Att domarna erhåller löneökningar är förvisso välförtjänt och nödvändigt.

Men hur kan det komma sig att regeringen bejakar en utveckling där advokaten har cirka tjugo procent lägre lön än en rådman? Det utgör ett ytterligare exempel på ingrepp i rätten till advokat. Och den som i första hand drabbas är den lille mannen i samhället. Den välbeställde klarar sig ändå.

Justitiekanslerns intensifierade granskning av advokaters räkningar och hovrättens benägenhet att nedsätta av tingsrätten fastställda arvoden är ett annat exempel på hur klientens rätt till advokat äventyras. JK har övertagit uppgiften från Domstolsverket och har tillförts extra resurser för att kunna fullfölja detta åtagande.

I ett flertal fall har JK klagat på av tingsrätten fastställda arvodesyrkanden. Av dessa har hovrätten reducerat arvodet i jämförelsevis många fall. Det är i och för sig intressant att notera att JK och hovrätten i dessa fall ansett sig kunna fastlägga att den domstol som rimligen haft det bästa underlaget att bedöma skäligheten i yrkat arvode inte fullgjort denna bedömning på rätt sätt.

Å ena sidan ställs krav på att advokaterna skall vända på alla stenar och å andra sidan skall de bara få betalt för att ha vänt de stenar som med facit i hand hade något intressant under sig.

Det är givetvis ur principiell utgångspunkt helt oförenligt med den misstänktes rätt till ett rimligt försvar. Advokaten måste ges förutsättningar att utreda de omständigheter som kan vara relevanta. I efterhand kan det förefalla lätt att påstå att en viss åtgärd inte varit nödvändig. Men när åtgärden vidtogs var den förmodligen motiverad.

Att advokaten inte får ersättning för att titta i den s.k. slasken försåvitt advokaten vid denna sin granskning inte skulle hitta något är inte heller acceptabelt. Det innebär också en inskränkning i den misstänktes rätt till försvar. Oavsett vad skälen må vara utgör varje försök att begränsa den enskildes rätt till ett fullgott försvar ett allvarligt ingrepp i rättssäkerheten.

Vi har ett valår framför oss. Det ger politiker ett utmärkt tillfälle att till stöd för rättssamhället profilera sig i dessa viktiga frågor. Kommer någon att anta den utmaningen? Låt oss hoppas att så blir fallet.

ANNE RAMBERG
Generalsekreterare

Publicerad i nr 8 2005
Annons
Annons
Annons