search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Svårt för skadad få rätt mot försäkringsbolag

Domar i personskademål vid Stockholms tingsrätt 2003-2004.
Erfarna advokater, som arbetar med reglering av personskademål, har uppfattat att det blivit tilltagande svårt för en skadelidande att få bifall vid stämning mot försäkringsbolag vid Stockholms tingsrätt. En tidigare studie ger möjlighet att bedöma denna uppfattning.

Undertecknad genomförde 2001 en studie av domar vid Stockholms tingsrätt, avkunnade 1999-2000, där personskadade hade stämt försäkringsbolag till tingsrätten. I domarna skulle parterna även ha åberopat vittnesmål från läkare. Arbetsskademål mot AFA ingick inte.

Totalt hade 87 mål förekommit, varvid sambandsbedömning mellan olycka och tillstånd (huvudsakligen symptom efter whiplashtrauma) förekom i 44 mål.

Käranden erhöll bifall i 33 procent. Ihela materialet där tvist kunde röra sig om annan skada eller invaliditetsgrad fick 36 procent av skadelidande bifall.

För att studera en eventuell förändring vid tingsrätten har samtliga domar under 2003 och 2004 med samma urvalsprincip inhämtats och studerats. Fyrtiosex sådana domar har hittats. Kärande har fått bifall i 3 domar, det vill säga i 7 procent. Det har således skett en dramatisk förändring vid tingsrätten varvid advokaternas uppfattning har bekräftats. En närmare studie av domarna är därför motiverad.

Högsta domstolen har angående försäkringsersättning (NJA 2001, p 657) avkunnat en prejudicerande dom. I den anges att i de fall läkares bedömningar i fråga om orsakssamband skiljer sig åt, torde det rent principiellt inte finnas anledning att ge försteg åt den enes eller den andres bedömning. Om någon av läkarna har en speciell kompetens på det ifrågavarande området, är det naturligt att fästa särskild vikt vid hans bedömning. Ytterst blir det emellertid avgörande vilka skäl som respektive läkare åberopat för sina slutsatser. HD skriver även att journalanteckningar kan vara behäftade med en betydande osäkerhet, men om det finns flera journalanteckningar med ett likartat innehåll, bör de dock kunna tillmätas ett avsevärt bevisvärde såvitt avser patientens status vid de aktuella läkarbesöken. HD anger även att beviskravet skall vara "klart mer sannolikt".
I HDs dom tillerkändes den skadelidande bifall till följd av att HD gjorde en egen självständig bedömning av vad som framkom i målet.

Av de 46 studerade målen utgör 23 fråga om samband mellan whiplashvåld och senare symptom, 17 andra skador samt 6 mål huvudsakligen om ersättnings storlek. Kärande har vunnit bifall i vardera ett fall beträffande samband med whiplashvåld, andra skador samt ersättnings storlek.

Vid bifall har domstolen i ett mål, efter att ha klarlagt att den avgjort respektive läkares skäl, bedömt att två psykiatriker på övertygande och nyanserat sätt förklarat sambandsfråga och i ett annat fall har domstolen inte kunnat finna någon annan rimlig förklaring än en olycka till att en 18 årig kvinna utvecklat kvarstående besvär.

Vid avslag har domstolen i flera fall tagit fasta på att den skadades besvär ökat med tiden och att det talar mot utveckling av skada. Andra vanliga bedömningar är att det inte har dokumenterats påtagliga besvär eller stark smärta vid läkarbesök i anslutning till olyckan eller att besvären inte debuterat inom 72 timmar efter olyckstillfället. Även förklaring att symptomen kan uppkomma av andra orsaker som stress eller psykosociala faktorer noteras eller att nackbesvär är vanligt förekommande i befolkningen. Anteckningar i journaler bedöms även väga tungt.

De ovan nämnda faktorerna förekommer nästan regelmässigt som skäl för talans ogillande och faktorerna står helt i överensstämmelse med sådana förhållanden som bolagens läkare framhåller. Är dessa faktorer då otadliga?

Påståendet att besvär avtar med tiden är korrekt om en skada läker ut. Vid whiplashvåld kan det dock uppkomma ett flertal skador som inte läker ut utan ger bestående besvär. Vid sådana tillstånd kommer nervsystemet att reagera på ett sätt som gör det tilltagande känsligt och därmed ökar smärta och besvär eventuellt med nytillkommande symptom. Detta förhållande är det vetenskaplig enighet om liksom att det stöds av omfattande klinisk erfarenhet. Skadorna kan strukturmässigt vara små och initialt ge ringa eller måttliga besvär för att efter månader eller längre tid ge upphov till tilltagande och ibland arbetshindrande besvär. Det är således inte skadans anatomiska omfattning eller smärtans intensitet som är avgörande för symptomutvecklingen utan att smärtan är ständigt förekommande. Det finns därför ingen vetenskaplig grund för att avvisa en skadads tilltagande besvär som oförenlig med en initial skada. Tvärt om är det ganska vanligt med sådan symptomutveckling vid kroniskt smärttillstånd.

Frågan om en skadad har haft initiala besvär eller ej hänger samman med om vederbörande sökt läkare i anslutning till skadan och att den därvid finns dokumenterad i journalhandling. Att en skadad inte sökt läkare kan däremot inte tas som intäkt för att vederbörande varit symptomfri. En initial skada kan vara ganska måttlig och inte närmare uppmärksammas av den skadade, vilken tycker att symptomen gott förklaras av den omskakande händelse vederbörande varit med om. Förhållandet är vetenskapligt belagt.
Inte heller finns det grund för antagande att svenska folket i tid och otid söker läkarvård för sina besvär. I stället finns det undersökningar som visar att ca 20% av befolkningen inte söker vård trots påtagliga besvär. Särskilt tycks detta gälla ambitiösa personer som egenföretagare eller personer med viktiga arbetsuppgifter, vilka initialt inte vill erkänna sina besvär utan försöker så långt som möjligt fortsätta i sitt arbete. Dessa blir inte sällan ifrågasatta som att de initialt inte hade några besvär.

Även om de som initialt haft uttalad smärta har den sämsta prognosen har många som utvecklar kroniska och tilltagande besvär så måttlig initial smärta att de inte söker läkare. Det finns således inte vetenskaplig grund för domstolen att grunda sin bedömning på den rapporterade initiala smärtan.

Från försäkringsbolags sida framhålls ofta att många olika orsaker som stress, psykosociala besvär etc kan ge upphov till huvudvärk och andra symptom och att dessa är mycket vanliga i befolkningen. Detta är korrekt men det handlar då om tillfälliga och övergående besvär, inte kroniska och invalidiserande. De svåra besvär som kan uppkomma vid whiplashvåld uppskattas förekomma i 2-4 procent av befolkningen vilket inte kan anses vara mycket vanligt. Påståendet är i stället vilseledande.

Den minutiösa granskning och tolkning av läkarjournaler, som ofta förekommer i domstolssammanhang vittnar om en verklighetsfrämmande syn på journaler, deras tillkomst och tillförlitlighet. Det är väl känt och dokumenterat att dessa ofta har mycket allvarliga fel och brister och det framstår för en läkare som märkligt att ett så kvalitativt dåligt instrument tillgodoräknas så högt bevisvärde. För den som vill bilda sig en uppfattning om hur språket och därmed kvaliteten i läkarjournaler kan vara, rekommenderas att söka på Google (http://www.google.com/) med sökordet "journalgrodor".

Vad som framstår som mest anmärkningsvärt vid genomläsning av domarna är att rätten ofta (i minst 13 domar) tillskriver bolagsläkarna särskild kompetens och tilltro. I HDs dom anges att om någon av läkarna har en speciell kompetens på det ifrågavarande området, är det naturligt att fästa särskild vikt vid hans bedömning. Här skall först noteras att med begreppet speciell kompetens inte angivits medicinsk specialitet, utan kompetensen kan erhållas på annat sätt och får värderas från fall till fall. Ingen av bolagsläkarna har dokumenterat någon särskild kompetens om whiplashskador. Inte heller föreligger det någon kvalitetskontroll av deras arbete, som visar att de fullgör sina uppdrag på ett korrekt sätt. Att göra många bedömningar innebär inte att man gör dem noggrant och rätt utan man kan i stället göra systematiska fel. Domstolens förtroende för bolagsläkarnas uttalanden saknar därmed legitimitet.

Det skall i sammanhanget noteras att bolagsläkarnas bedömning grundar sig på sekundära uppgifter från journaler och intyg. Sekundära uppgifter tillmäts vanligtvis lågt bevisvärde i domstol vilket muntlighetsprincipen vid domstol vittnar om. Att domstolen tillmäter sekundära uppgifter stort värde när de framförs från bolagsläkare framstår som märkligt.

Framhållandet av bolagsläkarnas värde har i ett fall varit så markant att domstolen "finner det anmärkningsvärt med tanke på vad bolagsläkare uttalat" att en docent anfört en mot bolagsläkarna avvikande åsikt!

Domstolen har i ett antal mål (11 stycken) uttalat att den ej kan ge försteg för läkare åberopade av kärande framför läkare åberopade av bolag varför beviskravet "klart mer sannolikt" inte uppfyllts. Eftersom tvisten reellt grundar sig på olika uppfattningar hos de två parternas läkare kan kärande med automatik inte vinna ett mål med en domstol som använder sig av detta argument. I dessa fall har domstolen inte fullgjort sin skyldighet att självständigt avgöra vilka skäl som respektive läkare åberopat för sina slutsatser.

Hur har domstolen kommit att utveckla en arbetsform som helt grundar sig på ena partens värderingar?
Den sannolika orsaken härför torde vara att domstolen regelmässigt möter samma försäkringsläkare, som förefaller ha en inbördes tyst överenskommelse avseende tillämpning av vissa begrepp. Domstolen har förmodligen tagit intryck av detta förhållande men inte tillgodogjort sig intryck från andra läkares avvikande uppfattningar, vilka naturligt nog inte kan ha varit samordnade. Domstolen har därvid förletts till att grunda sina domar på påståenden som ensidigt gynnar ena parten.

När man som läkare med mer än 10 års särskilda studier om whiplashtrauma läser domar som särskilt berör dessa skadefall redovisas nästan regelmässigt skadeberättelser som är helt förenliga med ifrågavarande skada. Man blir därvid häpen och illa berörd över utgången i målen.

Sammanfattningsvis har Stockholms tingsrätt kommit att döma personskademål på grunder som formats av försäkringsbolag och med deras uppfattningar. Rådande förhållanden är sådana att en skadelidande knappast kan räkna med framgång då han stämmer ett bolag. Man kan därför endast rekommendera en skadelidande som vill få sitt ärende bedömt i domstol att, i de fall olyckan inträffat utanför Stockholms domsaga, stämma vid tingsrätt där skadan inträffat.

BENGT H JOHANSSON
Leg läkare och ordförande i Fristående Försäkringsmedicinska Läkarkollegiet

Publicerad i nr 5 2005
Annons
Annons