search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Mer att läsa

EU-toppmötet

Gästkrönikör Mats Melin om Hvitfeldtska och JO:s roll.
Det har gått fyra år sedan EU-toppmötet i Göteborg ägde rum. I sak präglades mötet av att stats- och regeringscheferna under svenskt ordförandeskap och på svenskt initiativ bland annat bestämde en tidtabell för tio länders anslutning till EU.

Tre år senare kom EU att omfatta flera av de länder som för inte särskilt länge sedan befann sig bakom kommunismens järnridå.

EU-toppmötet hade alltså stor betydelse för Europas och EU:s vidare utveckling. Men, åtminstone här i landet, minns vi i stället toppmötet för de kravaller som ägde rum. Vandaliseringen längs Göteborgs paradgata har bränt sig fast på näthinnorna.

I juni 2003 väckte dåvarande chefsJO Claes Eklundh åtal mot polismästaren Håkan Jaldung. JO påstod att denne på morgonen den 14 juni utan laga grund hade beslutat att låta spärra av ett område runt Hvitfeldtska gymnasiet. På skolan, som Göteborg erbjudit som nattkvarter, befann sig cirka 650 personer som genom avspärrningen kom att berövas sin frihet. Det besked som getts till de polismän som med hjälp av en containermur omringat skolan var: ”ingen in, ingen ut”. Mot kvällen gick polis in på skolområdet och grep dem som fanns på området. De sista släpptes fria vid 03-tiden dagen därpå.

JO:s uppfattning är att den omfattande polisinsatsen kränkte dessa personers grundläggande fri- och rättigheter. Genom att de berövades sin frihet hindrades de att utöva sin yttrande-, mötes- och demonstrationsfrihet.

Eftersom ingripandet skedde innan några kravaller hade ägt rum, anser jag att det också kan ha bidragit till att antagonisera förhållandet mellan ungdomar och polisen och därigenom i vart fall inte underlättat ett fredligt genomförande av planerade demonstrationer.

En av de viktigaste rättsfrågorna i brottmålet gällde tolkningen av 23 § polislagen. Enligt den bestämmelsen får en polisman, om det finns risk för att brott ”som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom, kommer att förövas på viss plats”, i syfte att ”avvärja eller bereda skydd” mot brottet, bland annat ”avstänga, utrymma eller förbjuda tillträde till ett hus, rum eller annat ställe”.

Bestämmelsen syftar till att ge polisen möjligheter att ge skydd mot och förebygga brott. Skolexemplet på när den kan användas är då en bomb påstås ha placerats i till exempel ett varuhus. Polisen kan då stänga av och utrymma varuhuset och givetvis hindra kunder från att gå in i affären. Likaså kan polisen spärra av och hindra tillträde till en plats där till exempel en utländsk statschef kommer att vistas för att förhindra ett attentat. Det skall alltså finnas risk för att brott kommer att förövas på den avspärrade platsen.

I fallet Hvitfeldtska gymnasiet ansåg polisen i stället att det fanns risk för att några av de ungdomar som vistades på skolan kunde komma att angripa president George W Bush i samband med att denne senare under dagen anlände till Landvetters flygplats, dvs det påstods finnas risk för att brott skulle komma att förövas på annat ställe i staden. Främst därför spärrades skolan av och därmed spärrades de som fanns på skolan in. Jag anser att 23§ polislagen inte ger polisen befogenhet att handla på detta sätt.

Hovrätten för Västra Sverige ansåg emellertid i sin dom den 23 november 2004 att rättsläget på denna punkt inte framstod som helt klart. Polismästaren kunde därför inte anses ha tolkat paragrafen felaktigt.

Avgörandet är ett exempel på svårigheten att inom ramen för en brottmålsprocess få klarlagt vad som är ett rättsenligt handlande. Domstolens uppgift i ett sådant mål är ju i grunden endast att ta ställning till om den tilltalade gjort sig skyldig till påstått brott – när JO för talan oftast tjänstefel. En friande dom kan bero på bedömningar i till exempel bevis- eller uppsåtsfrågor eller på att ett visst handlande visserligen ansetts felaktigt men ändå betraktats som ringa.

Den kan också, som i Göteborgs-fallet, bero på att den lagregel som skall styra en befattningshavares handlande inte anses vara tillräckligt klar. I den situationen behöver domstolen inte nödvändigtvis redovisa sin uppfattning om hur regeln skall förstås.

Det är mot denna bakgrund väl att JO inte bara är hänvisad till att väcka åtal utan i ett beslut kan kritisera vad som förekommit och redovisa sin uppfattning om innebörden av de regler som styr myndigheternas handlande. JO anstränger sig för att med kunniga och erfarna medarbetares hjälp gå till botten med de problem som tas upp. JO är i betydligt högre grad sysselsatt med att ge vägledning för myndigheternas framtida handlande än med att utkräva ansvar av försumliga befattningshavare. Det är inte något dåligt sätt att upprätthålla rättsstatens principer och respekten för grundläggande fri- och rättigheter på.

Vad gäller 23 § polislagen hoppas jag att Justitiedepartementet snarast prövar JO:s framställning om en lagändring som kan göra det som enligt JO tidigare var klart, men nu påståtts vara oklart, klart igen.
MATS MELIN
Chefsjustitieombudsman

Publicerad i nr 5 2005