search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Att arbeta med sexualbrottmål

Handlingen som leder till sexualbrottmålen sker ofta inom hemmets fyra väggar. Bevisfrågorna är därför knepiga, eftersom det i bästa fall finns teknisk bevisning men oftast inga vittnen. När det handlar om övergrepp på barn blir alla inblandade än mer berörda och då är det ännu svårare med bevisningen. Av de intervjuades beskrivningar kan man förstå att sexualbrottmålen inte är lätta att arbeta med.
– Det svåraste för mig är när målsägarna är barn eller när kvinnor är nedbrutna efter flera års övergrepp och har självmordstankar. Många säger att mitt arbete har betytt mycket och att de kanske inte hade klarat rättegången annars, säger målsägandebiträdet Lena Feuk.

En av målsägandebiträdets uppgifter är att se till att målsäganden är förberedd inför huvudförhandlingen.
– Målsägandebiträdet måste vara lyhörd och engagerad för att bygga upp en bra kontakt, samtidigt som man måste kunna distansera sig och inte gå in för personligt, säger Lena Feuk.

Hon tycker att särskilda utredningsmetoder anpassade till små barn borde finnas. Specialutbildade poliser är bra men räcker inte, utan hon efterlyser en mer strukturerad åtgärdsmanual, ungefär som man har vid våldtäkt på kvinnor.
– Det känns frustrerande när små barn är illa utsatta. Rättsväsendet, polis och åklagarmyndighet är inte anpassade till små barns behov. Barnen ska intervjuas i ett kalt rum och man får inte ställa ledande frågor vilket gör att barn sällan berättar. Ofta ringer polisen till mig och säger ”barnet får komma hit för förhör så vi kan lägga ner ärendet”. De mest skyddsvärda barnen är skyddslösa och rättslösa, säger Lena Feuk.

Elwy Wicklund tycker att kunskaperna om sexualbrott hos domare, åklagare och poliser har förbättrats avsevärt de senaste åren, men lagstiftningen står och stampar.
– Trots ändringen har vi idag en lag som är oerhört svår att åstadkomma resultat med för målsägandens del. Målsägarna är oerhört skärrade – de som över huvud taget törs anmäla – och de behöver väldigt mycket stöttning, säger Elvy Wicklund.

Det svåraste med arbetet, enligt Elvy Wicklund, är att förklara för klienten varför åtal inte väcks, trots att klienten anser sig ha blivit utsatt för ett av de värsta brotten hon kan tänka sig. Många anmälningar går inte till åtal eftersom ord står mot ord och åklagarna anser att bevisningen inte räcker till. Elvy Wicklund tycker att det låter väldigt akademiskt när hon försöker förklara om rättssäkerhet och höga beviskrav. Klienterna tror att det handlar om att man inte tror på deras berättelse.

Elvy Wicklund betonar vikten för ett målsägandebiträde att få ett tidigt förordnande för att vara med under förundersökningen och samla bevis. Ofta finns bevisning som målsäganden inte har nämnt för polisen, därför att hon inte förstått att den kan ha betydelse.
– Hon kan ha ringt till en väninna direkt efter gärningen och varit i upplösningstillstånd. Målsäganden tror att någon måste ha stått och tittat på, säger Elvy Wicklund.

Svår måltyp
– Sexualbrottmålen är ofta svåra men betydelsefulla för den misstänkte av flera skäl. Dels leder brotten till stränga påföljder, dels har brottstypen en särskild stigmatisering för den som döms. Det är ofta en värdering av personers trovärdighet och tillförlitlighet, särskilt om det inte finns annan stödbevisning, säger försvarsadvokaten Tomas Nilsson.

Måltypen ställer förmågan och skickligheten att hålla förhör särskilt på prov menar Tomas Nilsson.
– Barnmålen är extra svåra ur bevisvärderingssynpunkt och väcker starka känslor hos alla i rättegången. Men sådant hör till yrkesrollen och man får försöka leva med det, säger Tomas Nilsson.

De två försvarsadvokaterna får ofta frågan hur de kan försvara en våldtäktsman. Tomas Nilsson säger att det inte är gärningen han försvarar, utan personen.

De båda försvararna tycker inte heller att det är någon skillnad att försvara en våldtäktsman jämfört med andra måltyper.
– Möjligtvis har man större motvind i domstolen. Många gånger känns det som om det finns en förutfattad mening i domstolen om att den här personen är skyldig. Kanske för att brottet är av den typen – man mot kvinna, övergrepp, våld och den allmänna opinionen, säger Peter Mutvei.

Domarna har ögon och öron på sig från alla håll i rättsprocessen, allmänhet, massmedia och parterna. Båda domarna som vi har talat med har fått en mängd hot.
– Sexualbrottmålen är krävande på så sätt att mycket känslor är inblandade. Hur vi än dömer så får vi någon stark opinion på oss – hur kunde de frikänna eller hur kunde de döma på sådan bevisning, säger Johan Stenberg.

Att bevisfrågorna är de kniviga anser också domarna.
– Allmänheten är ofta blodtörstig och anser inte att det behövs någon bevisning alls, säger Johan Stenberg. I Motalamålet var det jobbigt. Många människor jag pratade med sa ”äsch, du fattar väl vad som hände, använd fantasin”. Att vi har starka beviskrav och att det måste vara ställt utom rimligt tvivel har människor föga förståelse för. Seriösa människors påhopp och påståenden om rättsröta berör mig illa, nästan värre än hoten jag fick, säger Johan Stenberg.
– Det är fruktansvärt när barn blivit utsatta för övergrepp. Folk inbillar sig att vi är osårbara, men vi är bara människor, säger Johan Stenberg.

När barn är målsägande och när målsäganden har varit oerhört berusad tycker Karolina Lindekrantz är den mest besvärliga situationen. Då är det svårt att få uppgifter och svårt att bevisa att brottet verkligen har skett.
– Det är kluriga mål och handlar mycket om bedömningar av utsagor och uppsåt. Men måltypen prioriteras och vi kan få lottningsstopp på andra mål, så att vi kan lägga ner mycket tid. När barn är inblandade har vi specialutbildade poliser till vår hjälp som är duktiga på att hålla förhör.

Hon tycker att utvecklingen med fler målsägandebiträden är bra.
– Jag känner oftast efter en förhandlingsomgång att det har varit givande för målsäganden i processen att bearbeta till exempel sexuella övergrepp. Målsäganden är ofta mycket tacksam och nöjd, säger Karolina Lindekrantz.

SANNA ARNDT

Publicerad i nr 4 2005
Annons
Annons