search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Gick brott verkligen inte att styrka?

Förundersökningen lades ned trots att en man hade utsatts för våld i häktet.
I flera tidningsartiklar fick läsaren, i alla fall på västkusten, förra året reda på att en man hade fått sitt ben så svårt skadat att det måste amputeras. Han hade gripits av polisen efter ett krogbesök och placerats i en poliscell. Morgonen därpå hade han förts till sjukhus med ett brutet underben. Några dagar senare hade läkarna tvingats att amputera benet.

Tre poliser och en arrestvakt hade anklagats för att ha orsakat skadan. Flera åklagare hade granskat fallet men alla hade kommit fram till samma slutsats, det vill säga att lägga ned förundersökningen. Åklagarna hade inte tvivlat på mannens uppgifter att han hade utsatts för våld i häktet. Det hade däremot inte gått att bevisa vem som hade gjort vad.

Enligt mannens advokat visade dock utredningen att en eller flera av de misstänkta hade ljugit, varför ombudet ansåg att detta var tillräckligt för att väcka åtal för grovt vållande till kroppsskada.

Man kunde också läsa i medierna att mannens ombud, som en sista åtgärd, hade begärt att Riksåklagaren skulle överpröva tidigare beslut. Riksåklagaren kom emellertid fram till att inte ändra åklagarnas beslut om att inte väcka åtal.

Slutligen upplystes vi om att parallellt med brottmålet hade mannens advokat startat en skadeståndstalan och yrkat ersättning för den skada som påstods ha åsamkats mannen i häktet.

Med anledning av de bevisproblem som uppstod i det refererade fallet, vill jag i denna artikel uppmärksamma den bevisregel som tillämpas vid Europadomstolen i Strasbourg, och som således även kan tilllämpas i de svenska domstolarna i och med att Europakonventionen utgör gällande rätt i Sverige.

Denna bevisregel innebär att om en person exempelvis är häktad och uppger att han blivit misshandlad av vakterna under häktningstiden och detta kan styrkas genom läkarintyg, föreligger en presumtion för att vederbörandes påstående om skadans uppkomst är riktig. Om staten hävdar att skadan har uppkommit på annat sätt, måste man i så fall precisera sitt påstående och göra sannolikt hur skadan i stället har uppkommit. Denna presumtion anses rimlig med tanke på att det är staten som har ansvar för frihetsberövandet.

Fallet Tomasi
Det första och avgörande fallet i vilket denna bevisregel fastslogs av Europadomstolen är Tomasi mot Frankrike (1992-08-27), i vilket följande bland annat hade hänt:
Tomasi hade varit misstänkt för att ha deltagit i en attack mot en militär anläggning på Korsika. Han hade därför arresterats den 23 mars 1983 och varit frihetsberövad på en polisstation till den 25 mars 1983 då han hade häktats.

Den 8 april 1983 hade Tomasi hörts av domaren beträffande sin inblandning i attacken. Inför domaren hade han klagat över att polisen hade misshandlat honom när han hade varit arresterad på polisstationen. Enligt den medicinska utredningen hade Tomasi inte haft några fysiska skador när han hade tagits in på polisstationen, utan skadats under vistelsen hos polisen. Det saknades däremot några bevis om hur skadorna hade uppkommit.

I målet gjordes inte gällande att Tomasi själv hade åsamkat sig skadorna eller att de hade uppstått under något flyktförsök. Hans skador fick enligt Europadomstolen antas ha tillfogats honom genom slag av en sådan intensitet att det var fråga om omänsklig och förnedrande behandling i strid med artikel 3. Den franska staten dömdes därför för brott mot artikel 3 i konventionen.

Av detta kommenterade rättsfall framgår således att Europadomstolen tillämpar den beskrivna bevisregeln, som därför även kan tillämpas i Sverige. Att Europakonventionen är direkt tillämplig vid svenska domstolar framgår nämligen av HD-avgörandet NJA 2003 s 217. I denna dom var det en man som ansåg att hans fall hade handlagts för långsamt av de svenska myndigheterna, i strid med Europakonventionen. HD slog fast att mannen hade rätt att få prövat om detta var riktigt, med direkt stöd av artikel 13 i konventionen.

Det förhållandet att Europakonventionen är direkt tillämpbar i Sverige betyder att de avgöranden som finns från Europadomstolen även har prejudikatvärde i Sverige. Faktum är ju att om mannen som påstod att han hade blivit misshandlad i häktet, hade klagat till Europadomstolen, hade domstolen tillämpat sin bevisregel, och (om tidningarna beskrivit omständigheterna i målet korrekt) ansett att brott mot konventionen hade begåtts av den svenska staten.

Och vidare, om den svenska staten fälls i Europadomstolen på grund av att den svenska lagstiftningen inte är så utformad att den tillvaratar de krav som ställs i konventionen, kan staten även dömas för konventionsbrott i detta avseende. Detta finns det också exempel på från domstolens praxis, se exempelvis M. C. mot Bulgarien (2003-12-04).

Även den svenska lagstiftningens överensstämmelse med Europakonventionen har emellertid varit föremål för Europadomstolens bedömning, exempelvis i Skoogström mot Sverige (1984-10-02). Idetta avgörande hade följande hänt:
Den klagande hade suttit anhållen sju dagar innan han hade ställts inför domstol för att få häktningsfrågan prövad. Denna tidsperiod ansågs för lång, men det träffades en förlikning i detta mål mellan klaganden och den svenska staten.

Rättegångsbalkens regler ändrades dock efter denna förlikning när det gäller de tidsgränser som anges beträffande när häktningsförhandlingen senast måste hållas, eller när häktningsframställning senast måste ske.

Domen Skoogström mot Sverige är därför ett exempel på att den svenska staten kan tvingas ändra gällande rätt så att denna inte strider mot Europakonventionen om någon klagar i Europadomstolen och får rätt, eller det träffas en förlikning.

Beträffande mannen som påstod att han hade blivit misshandlad i häktet, är det artikel 3 som i så fall är aktuell. Det är när någon blivit omänskligt och förnedrande behandlad av myndigheterna som Europadomstolen tillämpat den nämnda bevisregeln.

Det bör dock nämnas att bevisregeln också har tillämpats när någon avlidit efter att ha varit i myndigheternas förvar, varför principen även har tillämpats när artikel 2 har bedömts i domstolen på samma sätt som när den har tillämpats vid bedömningen av artikel 3.

Eftersom det var först år 1995 som Europakonventionen inkorporerades i svensk lagstiftning och med tanke på att det handlar om en folkrättslig konvention, är det inte förvånande att det tar tid innan artiklarnas krav uppfylls i den inhemska rättstillämpningen. Det är bara att hoppas att farten kommer att öka betydligt, så att de som blivit kränkta i Sverige, får sin rätt enligt Europakonventionen tillvaratagen även i vårt land.

Knäckfrågan
En sådan utveckling kan förhoppningsvis komma att ske i år eftersom Högsta domstolen har beviljat prövningstillstånd i ett mål där en man fick ersättning på grund av att han hade varit misstänkt för brott under en alltför lång tid (fotnot 1). Detta mål har tidigare diskuterats i denna tidning, knäckfrågan är om en svensk domstol kan bevilja ideellt skadestånd för alltför långsam handläggning med direkt stöd av Europakonventionen (fotnot 2).

Sammanfattningsvis anser jag att detta är möjligt enligt artikel 13 (fotnot 3). Som stöd för denna inställning kan jag hänvisa till domar från Europadomstolen, exempelvis Anguelova mot Bulgarien (2003-06-13). I detta avgörande sägs följande i § 107:
”Where an arguable breach of one or more of the rights under the Convention is in issue, there should be available to the victim a mechanism for establishing any liability of State officials or bodies for that breach. Furthermore, in appropriate cases, compensation for the pecuniary and non-pecuniary damage flowing from the breach should in principle be available as part of the range of redress…”

Domstolen hänvisade därefter till ett annat avgörande, nämligen T. P. och K. M. mot Storbritannien i vilket samma sak fastslogs. Det bör också påpekas att detta sistnämnda avgörande skedde i stor kammare.

Mannen som ansåg att hans mål hade handlagts för långsamt av de svenska myndigheterna, beviljades ideellt skadestånd i tingsrätten, medan hovrätten medgav såväl ideellt skadestånd som skadestånd för förlorad arbetsinkomst. Högsta domstolen kommer att meddela dom i målet i maj/juni i år.

Om även högsta instans beviljar ideellt skadestånd i detta mål, kommer detta att innebära att fler i Sverige kan använda sig av de inhemska rättsmedlen och få sin rätt enligt Europakonventionen tillvaratagen med direkt stöd av konventionen, i stället för att klaga hos Europadomstolen.

Det är givetvis självklart att den som anser sig ha blivit felaktigt behandlad i strid med Europakonventionen, måste få detta prövat först i svensk domstol, han/hon skall inte behöva vända sig till domstolen i Strasbourg, om vi även fortsättningsvis skall kunna påstå att den svenska staten värnar om våra fri- och rättigheter.

EVA STENBORRE
Doktor i strafrätt och grundare av Juridiska Akademin i Göteborg

1)Se Svea Hovrätts dom T 4136-02 (2003-12-03) och Högsta domstolens mål nr. T 72-04.
2)Se exempelvis Södergren, Jan, Direkt rätt till skadestånd på konventionsrättslig grund – igen. Advokaten januari 2004 och Stutzinski, Allan, Kan Sverige döma ut skälig gottgörelse vid brott mot Europakonventionen? Advokaten september 2004.
3)En mer utförlig motivering finns i kompendiet Stenborre, Eva, Europakonventionen, Juridiska Akademin i Göteborg.

Publicerad i nr 3, 2005

Annons
Annons
Annons