search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Medierna och folkdomstolen

Flera gånger tidigare har jag har skrivit om tilltron till rättsväsendet. Ämnet kan förefalla tjatigt. Ibland är det emellertid nödvändigt att upprepa även det som borde vara självklarheter.
I en rättsstat har opartiska domstolar och oberoende advokater en central roll. De utgör en garant för att enskilda behandlas lika inför lagen, att medborgarna inte godtyckligt döms för brott utan uttryckligt stöd av lag och för att man skall kunna förutse om ett visst handlande är lagstridigt.

Lagstiftningen skall, bland annat genom sin inneboende förändringströghet, utgöra ett skydd mot tillfälliga opinioner. Domstolarnas oberoende utgör ett skydd mot att ovidkommande hänsyn beaktas vid lagreglernas tillämpning.

I en demokrati har en fri press en vital funktion, inte minst för att granska myndigheter, domstolar och advokater. Rättsväsendets aktörer måste underkastas kritisk granskning. Seriös granskning måste dock utföras av journalister med integritet och kunskaper om grundläggande rättssäkerhetskrav och om aktörernas skilda uppgifter.

Medierna är i dag en krisbransch. Konkurrensen från gratistidningar och kommersiella teve-kanaler är stor. Det leder till att även dagstidningarnas redaktioner skärs ned och till att kunskap försvinner. Den mediala förflackningen är påtaglig. Detta bidrar naturligtvis till den alltmer ytliga redovisningen av rättsliga frågor. Rättssamhällets grundkrav på rättsprocessen tycks i ökande omfattning uppfattas som i huvudsak teoretiska. Lynchjustisen gör successiva framsteg.

Några exempel illustrerar det sagda. Vi har under den senaste tiden kunnat följa mediernas skildringar av hur en trettonårig flicka i Motala blivit utsatt för sexuellt utnyttjande. Göta hovrätts dom i det målet utgör ett utmärkt exempel på en pedagogisk strävan att beskriva de komplexa rättsliga och bevismässiga överväganden som lett fram till att två av de åtalade männen fått kraftigt sänkta straff i förhållande till vad de ådömdes i tingsrätten och att två frikänts helt.

Det är tänkvärt att iaktta reaktionerna i medierna och bland människor i allmänhet över hovrättens domslut och HD:s efterföljande beslut att inte meddela prövningstillstånd. Att olika domstolar kan komma till olika resultat är inget ovanligt. Mediernas uppgift är inte bara att granska utan också att informera, dvs. att förklara varför detta kan ske. Här har medierna svikit sin uppgift.

I stället för att söka bibringa allmänheten förståelse för rättsprocessen har de i stor utsträckning sällat sig till de iakttagare som, utan att ha deltagit i rättegångarna eller, tycks det, förskaffat sig ens elementär kunskap om målet och om domstolarnas uppgifter och arbetsvillkor ansett sig kunna förklara att domstolarna dömt fel eller i vart fall tillämpat en otidsenlig lagstiftning. Men ansvaret för detta faller inte bara på medierna. Även domstolarna har enligt min mening med något undantag brustit. Domstolarna måste vara beredda att med tydlighet och tålamod förklara rättsprocessens elementa.

Lindome, Södertälje, Tumba och Motala är inte bara mindre svenska samhällen. De har också kommit att få symbolisera förmenta rättsskandaler. Södertälje-målet, Tumba-målet och nu senast Motala-målet är bara några uppmärksammade exempel som tydligt visar på behovet att pedagogiskt förklara och förmedla vad som är en åklagares, en advokats och en domstols respektive uppgift. Det måste upprepas att advokatens roll är att företräda sin klient på bästa sätt. Advokaten skall se till att allt som talar till den misstänktes fördel kommer fram. Han skall också i en annan funktion se till att en målsägandes intressen tas till vara. Åklagarens uppgift är att objektivt utreda alla relevanta omständigheter. Att så sker skall advokaten bevaka.

Domstolarnas uppgift är inte att skipa någon form av högre rättvisa, utan att avgöra konkreta mål genom att pröva bevisning, tillämpa rättsregler och att utdöma påföljd, allt i enlighet med gällande lag. Att det om denna rollfördelning hos allmänheten föreligger ett betydande informationsunderskott är bara alltför uppenbart. Folkdomstolarnas företrädare tycks ständigt fira nya triumfer. Det är i dessa instanser som man bestämmer skuld, brottsrubricering och påföljd. Trivialiteter som beviskrav, rättssäkerhet och opartiskhet vinner ringa förståelse. Den allt överskuggande drivkraften blir vreden över ett ofta vidrigt rättsövergrepp mot ett oskyldigt offer. Analys och eftertanke får då stryka på foten.

Utan att ha varit närvarande under domstolsförhandlingarna eller ens ha läst domen engagerar sig män och kvinnor, unga och gamla, nätverk bildas, demonstrationer hålls. Förvirrade diskussioner förs om hur förslag till ny lagstiftning skulle kunna ha påverkat utgången av målet – om den bara hade trätt ikraft. Att de fyra irakierna i Motala-målet inte dömdes för grov våldtäkt till långvariga fängelsestraff påstås vara ett uttryck för politiska hänsyn. De misstänkta skall, tycks det, bevisa att de är oskyldiga. Att flickan i Motala, som var nyss fyllda 13, hade haft en längre förbindelse med en av de irakiska männen och vid flera tillfällen haft samlag med den 16-årige pojken ifråga anses vara en detalj av mindre betydelse i sammanhanget. Ropen skallar på hårdare straff och på införande av omvänd bevisbörda. Domare som deltog i målet har utsatts för personliga hot. Detta är naturligtvis en vidrighet i varje rättsstat.

Det senaste exemplet på folkdomstolarnas verksamhet hämtas från ishockeyns värld. Det hade bara gått några dagar efter Motala-domen när folkdomstolen fick ett nytt fall. Denna gång var det tre kända ishockeyspelare vilkas sexualmoral togs upp till granskning. Spelarna hade utpekats, denna gång av en 22-årig kvinna. De påstods ha våldtagit henne.

Enligt dagspressen och TV hade ishockeyspelarna handlat omoraliskt och kränkande. Rätt skulle skipas och moralen upprätthållas, allt i ett mediesamhälle som för övrigt med liv och lust publicerar så kallade dokusåpor, vars främsta attraktionskraft tycks vara att för varandra vilt främmande människor idkar könsumgänge inför teve-kameran. Två av ishockeyspelarna blir avskedade från sina arbeten. Spelarna avkrävs offentliga ursäkter under förödmjukande former. Varför är tre kända landslagsspelares tillkortakommanden – nog så olämpliga – en riksangelägenhet? Något underlag för att brott skulle ha begåtts tycks inte ha funnits – förundersökningen var nedlagd på grund av bristande bevisning. Vad som utspelat sig måste i första hand vara ett spörsmål att avhandlas och bedömas inte i en rättssal, inte i medierna utan där det hör hemma – i hemmet. Det är inte mediernas kommersiella intressen av skandaler som skall styra på vilken arena som enskildas tillkortakommanden skall prövas. Det är för övrigt inte de kommersiella intressena som grundlagens generösa tryck och yttrandefrihet avser att skydda.

Ibland känns det trösterikt att lynchmobben från Axel von Fersens tid inte syns till på Stockholms gator. Men helt har fenomenet inte försvunnit. Gatans mobb har ersatts av en hycklande medial folktribunal, som saknar det mesta av rättssamhällets tunna fernissa.Folktribunalens beslut går inte att överklaga.

Pastor Green fälldes i tingsrätten men friades i Göta hovrätt. Den friande domen väckte stort intresse i medierna. Men det fallet skapade inga massdemonstrationer. Den domen rörde grundläggande fri- och rättigheter och var av principiellt stort intresse. Domen rörde en av grundvalarna för pressens verksamhet; yttrande – och tryckfriheten. Mediernas rapportering om det fallet var fylld av principiella överväganden. Den präglades av respekt för domstolens resonemang; samma domstol som i samma vecka dömt i Motala-målet. Skillnaden var att utgången i Motala-målet inte utgjorde något hot mot mediernas arbetsvillkor. Det gjorde Greenfallet. Pastor Green hade alla förutsättningar att erhålla den massmediala uppmärksamhet han eftersträvade. Han hade på ett provocerande sätt uttalat sig på temat sex och religion. Utgången i målet mot Green hade mycket väl kunnat förtjäna samma moraliska engagemang och indignation som utgången i Motala-domen.

Det blev nu inte så. Medierna valde att skildra hovrättens dom i målet mot Green, med utgångspunkt i sakfrågan. En bidragande orsak kan vara att Göta hovrätt såväl författade en press-release som kallade till presskonferens för att förklara domen mot pingstpastorn. Den aningslöshet som inte sällan präglar bevakningen av rättsliga frågor i allmänhet fick denna gång stå tillbaka för pressens intresse av värnet av yttrandefriheten.

Starka domstolar som försvarar normbundenheten och den obundna bevisprövningen i rättskipningen är en absolut förutsättning för skyddet av mänskliga rättigheter och för den demokratiska rättsstaten. Enligt min mening måste rättsväsendet flytta fram sina positioner i det offentliga samtalet. Rättsväsendets företrädare måste synas mycket mer i debatten.

Domare, åklagare, poliser och advokater måste våga ställa sig på barrikaderna och, när behov därav föreligger, höja sin röst. Det behovet föreligger ofta. Vad hjälper det hur materiellt riktig en dom än är och hur snabbt och rättssäkert den än tillkommit, om inte medborgarna förstår villkoren för rättsprocessen?

Det är viktigt med tydliga och starka roller. Samhället behöver starka institutioner. Förtroendet för rättsväsendet urholkas i takt med att populism och enkla lösningar tillåts breda ut sig utan kraftfull gensaga. Där kan både medierna och de rättsvårdande organen spela en viktig roll. Låt oss ta det ansvaret nu.

ANNE RAMBERG
Generalsekreterare

Publicerad i nr 2, 2005
Annons
Annons