- Nyheter
Hellre betraktare än blickfång
Peter Nobel har skrivit en bra, ja mycket bra, memoarbok. Detta kommer inte som en överraskning för dem som blott det minsta känner Peter Nobel – jag menar det är ingen överraskning vare sig att han skrivit en memoarbok eller att den blivit bra. Det lär knappast ha varit någon överraskning heller för Peter Nobel. Som den insiktsfulle människokännare han är.
Eller? Här snuddar vi vid en av de inledande frågorna som tornar upp sig kring memoarer som genre. Hur mycket känner en memoarförfattare sig själv? Eller snarare – hur känner en memoarförfattare sig själv? Att de flesta människor inte känner sig själva som omgivningen känner dem är självklart – och hugnesamt, ty det hade för många varit en alltför tung börda att bära.
Man kan anta att åtskilliga memoarförfattare känner sig själva något bättre – eller i alla fall mer – efter det att de väl skrivit färdigt sina memoarer (och särskilt strykningarna torde vara karaktärsdanande). Andra åter kanske har blivit ännu mer förvirrade – liksom stundom läsarna.
Alltnog. Memoarer kan som bekant läggas upp på lite olika sätt. En mig närstående memoarförfattare, som i sitt yrke hade att läsa åtskilliga memoarer varje år, menade att de bästa memoarerna var de som handlade så lite som möjligt om författaren. Bättre var att skriva om intressanta händelser man varit med om och intressanta människor man mött.
Att skriva om ett så klockrent intressant ämne som en själv, utövar naturligtvis en oerhörd lockelse; även på starka karaktärer. Men som vissa andra oerhörda lockelser är den förenad med faror. Man skulle kunna fylla bibliotek med böcker där intressanta människor har skrivit ointressant (eller värre) om sig själva.
Sympatiskt upplägg
Peter Nobel har valt ett sympatiskt upplägg. Han skriver inte så mycket om sig själv, utan skriver i stället om spännande miljöer, händelser, frågor (och även svar), konflikter, uppdrag – och om andra människor.
Naturligtvis handlar boken något också om Peter Nobel. Det hade varit att kräva en omänsklig själsstyrka och självövervinning av en memoarförfattare att skriva en bok på över femhundra sidor utan att nämna sig själv. Men Peter Nobel placerar sig själv mer som betraktare än som blickfång. Och det är vettigt. Jag tror i och för sig, att just Peter Nobel hade kunnat skriva bra och intressant om Peter Nobel, om han hade velat. Och det är jag övertygad om att han velat, som den njutningsmänniska han är. Men som en klok memoarförfattare har han hållit sig mer i salongen än på scenen.
”I idealisk riktning” behandlar flera olika områden, som vart och ett kan intressera lite olika läsare. Den som är road av historia, kulturhistoria, ”social” historia och personhistoria, kan finna mycket – bland annat nöje – i berättelserna om familjen Nobel och dess leverne i Ryssland och Finland under första halvan av 1900-talet (tider som nu förefaller forna).
Studentlivet i Uppsala – Sveriges näst efter Lund äldsta högskolestad – ägnas en beskrivning som författaren är väl meriterad att utföra. Det må vara att kandidat Nobels studier var – i strikt rättsvetenskaplig mening – en aning trevande i början, mellantiden och slutet. Men mot den lidelsefulla, på gränsen till självuppoffrande, omsorg han ägnade studentlivet, eller kanske snarare levernet, kan ingen anmärkning riktas. Och den tid han avsatte för perioden mellan inskrivning och examen kan inte rättvist beskrivas som annat än generös. Kandidat Nobels bildningsbana är ett utmärkt exempel på att under studentlivet finns mycken värdefull kunskap och erfarenhet att hämta även utanför föreläsningssalar och bibliotek.
Av studier kan man bli kunnig, av studentliv kan man bli bildad. Och det ena goda behöver alls icke utesluta det andra. ”Ad utrumque (paratus)” – (beredd) till bådadera, lyder ett vackert universitetsmotto (ehuru inte just Uppsalas). En av kandidat Nobels stora insatser var att tillsammans med några andra talangfulla studentkamrater skapa det utomförträffliga spexet ”Gustaf III”. Det har gjort mer nytta – bland annat i form av nöje – än åtskilliga seminarieuppsatser.
Om än inte kandidat Nobel så snart blev juris kandidat, så blev juris kandidaten Nobel snart en lysande advokat. Kunnig, skärpt, human, humanistisk och humoristisk.
Inte så lätt
Det är inte så lätt för en bra advokat att skriva memoarer – i alla fall inte om just advokatverksamheten. Det som kan vara av intresse för omvärlden är i regel sådant man inte får avslöja (åtminstone inte så länge det är intressant). Avslöjar man det kan det bli bra läsning, men då är man ingen bra advokat.
Omöjligt är det naturligtvis inte, lite beroende på vad man varit med om. Med omsorg i beskrivningen kan man, utan att berätta för mycket, lyfta fram intressanta om inte typfall så dock falltyper och därmed illustrera resonemang kring viktiga principer. Peter Nobel lyckas med detta.
Man skulle kanske kunna säga – hur som helst gör jag det nu – att Peter Nobel fortsatte sin advokatgärning långt efter det att han lämnade Advokatsamfundet och titeln advokat. Han blev Sveriges, och världens, förste Diskrimineringsombudsman och har sedan verkat i en rad internationella organisationer.
I boken gör han inspirerande utläggningar om mänskliga rättigheter och levererar skarpa analyser av motståndarnas argument (i detta ords vidsträcktaste betydelse) kring frågor om uppträdande mot etniska minoriteter. (Dessa inslag är förträffliga bevis för tesen att man kan skriva bra memoarer utan att skriva om sin egen person.)
Boken innehåller i övrigt många reflektioner om juridik och juristvärlden som är nyttig läsning för både jurister och icke-jurister.
Nå, till det väsentliga! Hur elaka är memoarerna? Kan läsaren fröjda sig i sin svarta själ åt verbala pisksnärtar, florettstötar, sabelhugg?
Mitt intryck är att författaren i detta avseende varit återhållsam i personbeskrivningarna, jämfört med vad man kunnat tänka sig. Det är möjligt att det är med dessa memoarer som med vissa andra: några personer kanske har dragit en suck av lättnad och följaktligen andra en suck av besvikelse. Må därmed vara hur det kan.
Dock svingar författaren här och var den rättmätiga vredens bart huggande svärd. Exempelvis mot myndigheter som, under olika namn, arbetat (och inte arbetat) med invandrarfrågor och flyktingfrågor. Man förstår att författaren i sin yrkesutövning ofta mött vad Hamlet beskriver som ”tidens spe och gissel, förtryckets vrånghet, övermodets hån, – – – senfärdig lag, närgången ämbetshögfärd och de sparkar odågan ger den tåliga förtjänsten”.
Peter Nobel har, lyckligtvis, inte varit fördragsam utan sagt ifrån. Det är inte alla som gör det. Han har dessutom handlat. Det är det ännu färre som gör.
Må det glädja författaren att – säkerligen bland annat på grund av hans insatser – vi fått i Sverige en tydligt växande medvetenhet om mänskliga rättigheter, även utanför högtidstalen.
Så slutligen, det är bara att gratulera bokens författare och läsarna: ett spännande liv har fått en spännande skildring.
SVEN UNGER
Advokat
Publicerad i nr 2, 2005
Man kan anta att åtskilliga memoarförfattare känner sig själva något bättre – eller i alla fall mer – efter det att de väl skrivit färdigt sina memoarer (och särskilt strykningarna torde vara karaktärsdanande). Andra åter kanske har blivit ännu mer förvirrade – liksom stundom läsarna.
Alltnog. Memoarer kan som bekant läggas upp på lite olika sätt. En mig närstående memoarförfattare, som i sitt yrke hade att läsa åtskilliga memoarer varje år, menade att de bästa memoarerna var de som handlade så lite som möjligt om författaren. Bättre var att skriva om intressanta händelser man varit med om och intressanta människor man mött.
Att skriva om ett så klockrent intressant ämne som en själv, utövar naturligtvis en oerhörd lockelse; även på starka karaktärer. Men som vissa andra oerhörda lockelser är den förenad med faror. Man skulle kunna fylla bibliotek med böcker där intressanta människor har skrivit ointressant (eller värre) om sig själva.
Sympatiskt upplägg
Peter Nobel har valt ett sympatiskt upplägg. Han skriver inte så mycket om sig själv, utan skriver i stället om spännande miljöer, händelser, frågor (och även svar), konflikter, uppdrag – och om andra människor.
Naturligtvis handlar boken något också om Peter Nobel. Det hade varit att kräva en omänsklig själsstyrka och självövervinning av en memoarförfattare att skriva en bok på över femhundra sidor utan att nämna sig själv. Men Peter Nobel placerar sig själv mer som betraktare än som blickfång. Och det är vettigt. Jag tror i och för sig, att just Peter Nobel hade kunnat skriva bra och intressant om Peter Nobel, om han hade velat. Och det är jag övertygad om att han velat, som den njutningsmänniska han är. Men som en klok memoarförfattare har han hållit sig mer i salongen än på scenen.
”I idealisk riktning” behandlar flera olika områden, som vart och ett kan intressera lite olika läsare. Den som är road av historia, kulturhistoria, ”social” historia och personhistoria, kan finna mycket – bland annat nöje – i berättelserna om familjen Nobel och dess leverne i Ryssland och Finland under första halvan av 1900-talet (tider som nu förefaller forna).
Studentlivet i Uppsala – Sveriges näst efter Lund äldsta högskolestad – ägnas en beskrivning som författaren är väl meriterad att utföra. Det må vara att kandidat Nobels studier var – i strikt rättsvetenskaplig mening – en aning trevande i början, mellantiden och slutet. Men mot den lidelsefulla, på gränsen till självuppoffrande, omsorg han ägnade studentlivet, eller kanske snarare levernet, kan ingen anmärkning riktas. Och den tid han avsatte för perioden mellan inskrivning och examen kan inte rättvist beskrivas som annat än generös. Kandidat Nobels bildningsbana är ett utmärkt exempel på att under studentlivet finns mycken värdefull kunskap och erfarenhet att hämta även utanför föreläsningssalar och bibliotek.
Av studier kan man bli kunnig, av studentliv kan man bli bildad. Och det ena goda behöver alls icke utesluta det andra. ”Ad utrumque (paratus)” – (beredd) till bådadera, lyder ett vackert universitetsmotto (ehuru inte just Uppsalas). En av kandidat Nobels stora insatser var att tillsammans med några andra talangfulla studentkamrater skapa det utomförträffliga spexet ”Gustaf III”. Det har gjort mer nytta – bland annat i form av nöje – än åtskilliga seminarieuppsatser.
Om än inte kandidat Nobel så snart blev juris kandidat, så blev juris kandidaten Nobel snart en lysande advokat. Kunnig, skärpt, human, humanistisk och humoristisk.
Inte så lätt
Det är inte så lätt för en bra advokat att skriva memoarer – i alla fall inte om just advokatverksamheten. Det som kan vara av intresse för omvärlden är i regel sådant man inte får avslöja (åtminstone inte så länge det är intressant). Avslöjar man det kan det bli bra läsning, men då är man ingen bra advokat.
Omöjligt är det naturligtvis inte, lite beroende på vad man varit med om. Med omsorg i beskrivningen kan man, utan att berätta för mycket, lyfta fram intressanta om inte typfall så dock falltyper och därmed illustrera resonemang kring viktiga principer. Peter Nobel lyckas med detta.
Man skulle kanske kunna säga – hur som helst gör jag det nu – att Peter Nobel fortsatte sin advokatgärning långt efter det att han lämnade Advokatsamfundet och titeln advokat. Han blev Sveriges, och världens, förste Diskrimineringsombudsman och har sedan verkat i en rad internationella organisationer.
I boken gör han inspirerande utläggningar om mänskliga rättigheter och levererar skarpa analyser av motståndarnas argument (i detta ords vidsträcktaste betydelse) kring frågor om uppträdande mot etniska minoriteter. (Dessa inslag är förträffliga bevis för tesen att man kan skriva bra memoarer utan att skriva om sin egen person.)
Boken innehåller i övrigt många reflektioner om juridik och juristvärlden som är nyttig läsning för både jurister och icke-jurister.
Nå, till det väsentliga! Hur elaka är memoarerna? Kan läsaren fröjda sig i sin svarta själ åt verbala pisksnärtar, florettstötar, sabelhugg?
Mitt intryck är att författaren i detta avseende varit återhållsam i personbeskrivningarna, jämfört med vad man kunnat tänka sig. Det är möjligt att det är med dessa memoarer som med vissa andra: några personer kanske har dragit en suck av lättnad och följaktligen andra en suck av besvikelse. Må därmed vara hur det kan.
Dock svingar författaren här och var den rättmätiga vredens bart huggande svärd. Exempelvis mot myndigheter som, under olika namn, arbetat (och inte arbetat) med invandrarfrågor och flyktingfrågor. Man förstår att författaren i sin yrkesutövning ofta mött vad Hamlet beskriver som ”tidens spe och gissel, förtryckets vrånghet, övermodets hån, – – – senfärdig lag, närgången ämbetshögfärd och de sparkar odågan ger den tåliga förtjänsten”.
Peter Nobel har, lyckligtvis, inte varit fördragsam utan sagt ifrån. Det är inte alla som gör det. Han har dessutom handlat. Det är det ännu färre som gör.
Må det glädja författaren att – säkerligen bland annat på grund av hans insatser – vi fått i Sverige en tydligt växande medvetenhet om mänskliga rättigheter, även utanför högtidstalen.
Så slutligen, det är bara att gratulera bokens författare och läsarna: ett spännande liv har fått en spännande skildring.
SVEN UNGER
Advokat
Publicerad i nr 2, 2005
Annons
