search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Advokaten som vägrade ge upp

Efter att ha friats av disciplinnämnden fälldes advokaten i Högsta domstolen. Han uteslöts ur samfundet och tvingades lägga ner sin advokatrörelse. Men han gav inte upp. Efter flera tuffa år är han i dag åter advokat – flera lärdomar rikare.
Nils* var en framgångsrik affärsadvokat i en mellanstor svensk stad och drev en lönande advokatrörelse med flera anställda. Han stortrivdes med sitt liv. Men allt skulle snart få ett obehagligt slut.

En dag fick han ett brev där det stod att Advokatsamfundet på eget initiativ tagit upp ett ärende mot honom. Senare hänsköts ärendet till samfundets disciplinnämnd. Det hela gällde hans agerande i samband med en affärsuppgörelse, som hade avslutats mer än fem år tidigare.
– Jag blev väldigt förvånad när jag fick det där brevet, men var inte särskilt orolig till att börja med. Jag visste ju hur jag agerat och jag ansåg att allt gått rätt till, berättar Nils om den där dagen då en tung resa tog sin start.

Dessutom hade Nils blivit friad i en rättegång där han stått åtalad för sitt agerande i denna affärsuppgörelse.
Den kommande tiden följde en brevväxling mellan Advokatsamfundets kansli och Nils. Han svarade så utförligt han kunde på allehanda frågor. När så en kallelse kom att han skulle infinna sig vid disciplinnämnden började han känna oro.

Mötet var utsatt till klockan 10:45. Platsen var Advokatsamfundets styrelserum. Nils hade inte med sig något eget ombud utan reste ensam till samfundet.
– När jag klev in i rummet möttes jag av bistra miner, säger Nils. Det kändes inte bra. Jag tilldelades en plats alldeles innanför dörren vid det nedre hörnet av det långa sammanträdesbordet. Inte någon presenterade sig eller tog i hand. Stämningen präglades av allvar.

Lysande plädering
Det ställdes flera frågor om den aktuella händelsen. De flesta som frågade tycktes inställda på att Nils handlat på ett klandervärt sätt. Därefter tilläts Nils hålla en egen plädering.
– Det låter märkligt när jag säger det själv; men jag höll en lysande plädering. Kanske den bästa jag någonsin hållit. Men det var inte så konstigt; jag slogs ju för mitt liv. Jag kände att pläderingen var avgörande för vad nämnden skulle besluta.

Efter en timme var mötet över och Nils visades ut. Därefter följde en plågsam väntan i ett par veckor. Nils insåg att han riskerade att drabbas av någon påföljd och försökte att mentalt förbereda sig på det.
Till hans stora lättnad beslöt disciplinnämnden att stanna vid varning förenad med högsta straffavgift. Nils andades ut och började åter planera framåt.

Men mardrömmen var inte över. Snart väntade en ny, högst obehaglig överraskning. JK beslöt nämligen att överklaga disciplinnämndens beslut till Högsta domstolen. En möjlighet som JK endast använt sig av vid ett fåtal tillfällen. Nils fick ta sats på nytt för ännu en omgång.

Den muntliga förhandlingen i HD beskriver Nils som en verkligt dyster tillställning. Trots att han denna gång hade med sig ett eget ombud så kändes det värre än när han varit kallad till disciplinnämnden.
–Jag insåg direkt att det skulle gå riktigt illa. HD:s ledamöter ställde frågor som var alldeles ”tokiga”. Det var uppenbart att de inte var insatta i affärsjuridik eller hur det fungerar i näringslivet, säger Nils.

En kort tid senare kom HD:s beslut: Nils skulle uteslutas ur Advokatsamfundet.
Advokatrörelsen med flera anställda avvecklades. Nils blev ensam kvar, nu med titeln jurist. Dessutom tog pengarna mer eller mindre slut. Men det var ändå värst för barnen och hustrun, minns Nils. Det rapporterades mycket i både lokalpress och lokalteve.

Gav inte upp
Trots allt gav inte Nils upp. Inte heller flyttade familjen till en ny ort. Tvärtom. Nils arbetade vidare och engagerade sig i det lokala föreningslivet. Dessutom tränade han mer fysiskt än någon gång tidigare.
– Jag har sett andra som drabbats av motgångar som börjat leva osunt, men det blir lätt en snabb väg utför. Jag vägrade gå den vägen, berättar Nils och fortsätter:
– Jag kände mig grymt orättvist behandlad och överklagade genast till Europadomstolen men orkade inte fullfölja talan. Jag hade varit verksam som advokat i närmare tjugo år utan att det funnits någonting att anmärka på. Jag upplevde det som att jag blivit en bricka i ett större spel. JK skulle statuera exempel och då fick jag duga. Jag bestämde mig direkt för att jag skulle ta mig tillbaka in i samfundet.

Sagt och gjort. En avgörande del i att Nils’ kamp lyckades var att hans gamla klienter fortfarande hade förtroende för honom. Dessutom fick han uppskattning av gamla advokatkollegor och även vänner. Så förlusten av advokattiteln ledde inte till att Nils tvingades lämna sin yrkesbana. Efter fem år ansökte han på nytt om att bli ledamot av samfundet och beviljades inträde.

Nils känner sig övertygad om att han agerade rätt när han stannade kvar på orten, värnade om sin familj, och att han hade målet klart för sig hela tiden: att bli advokat igen. Nu har han åter byggt upp en advokatverksamhet, men utan anställda - förutom samma trogna sekreterare som följt honom under alla år. Han vill inte ha det ansvaret igen.

Om han blivit försiktigare efter det inträffade? Nej, egentligen inte. Han är fortfarande densamma. Så vad ledde hela historien till?
– Jag är ännu starkare efter denna prövning. Ingenting kan rubba mig, svarar han bestämt. På mitt eget sätt har jag tagit mig ur en krissituation. Jag har varit med om något av det värsta man kan råka ut för som advokat och kommit tillbaka. Samtidigt har jag blivit ödmjukare. Kanske fanns det en mening med det som inträffade. Numer ser jag andra värden i livet tydligare. Livet är inte bara arbete.

Men skulle han på nytt bli kallad till disciplinnämnden skulle han se till att ha med sig ett ombud som han verkligen kan lita på. Trots sina erfarenheter tycker Nils att dagens disciplinsystem fungerar på ett bra sätt och att det är angeläget att samfundet behåller den självreglerande rollen.

TOM KNUTSON

*Nils heter egentligen någonting annat.

Publicerad i nr 2, 2005
Annons
Annons