search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

En olycklig dom av Regeringsrätten

Regeringsrätten har i dom den 18 maj 2004 (mål nr 5216-03) kommit till ett olyckligt avgörande om gode mäns medverkan vid bouppteckning. Det kan lätt konstateras att domskälen är felaktiga. Innebörden av domen inger även andra betänkligheter.
Domen avser något så banalt som frågan om de båda gode männen som enligt Ärvdabalken 20 kap 2 § skall förrätta bouppteckning också skall vara närvarande vid förrättningen. Regeringsrätten meddelar nu i sin dom att det räcker om en av dem är med vid förrättningen och att den andre sätter sig in i saken på annat sätt än genom personlig närvaro. Det bärande skälet för Regeringsrätten är att det inte är föreskrivet i lag att de båda skall vara samtidigt närvarande. Detta är givetvis inte korrekt.

Sakens gång
En enskild dödsbodelägare gjorde hos skattemyndigheten gällande att bouppteckningen inte borde registreras eftersom endast en av de gode männen varit med vid förrättningen. Skattemyndigheten registrerade ändå och delägaren gick till länsrätten. Länsrätten ger ett god-dag-yxskaft-svar i form av konstaterandet att det i bouppteckningen antecknats att det gått till så som lagen säger.
Kammarrätten gör sig i sin dom ett visst besvär i saken. Domstolen anser sig inte från lagen kunna dra slutsatsen att de gode männen skall vara samtidigt närvarande. Domstolen räknar härefter upp en del problem med ett sådant krav och slutar med ståndpunkten att man kan räkna med att lagstiftaren i likhet med vad som skett beträffande testamentsvittnen torde ha gett ett uttryckligt stadgande om samtidig närvaro, om sådan avsetts.

I Regeringsrätten fördes ändringstalan av såväl den ursprungligen klagande dödsbodelägaren som av Skatteverket. Yrkandena var att registreringsbeslutet skulle undanröjas. Skatteverket hävdade att Ärvdabalkens regler föreskrev ”förrättning” och att de gode männen skulle utföra denna och att de därför måste vara samtidigt närvarande.
Regeringsrätten (Rune Lavin ordf., Susanne Billum, Stefan Ersson, Eskil Nord och Carina Stävberg) förklarade att det var utrett att endast en av de gode männen varit med vid förrättningen, men att det av båda de gode männen gjorts lagenlig försäkran och underskrift samt att det inte påståtts i målet att det gjorts något fel i sak. Därtill gjorde Regeringsrätten överväganden som förtjänar att återges i sin helhet.

”I de gode männens uppdrag ingår att de skall intyga riktigheten hos ett stort antal uppgifter, bland annat i fråga om vilka som varit närvarande vid förrättningen, vad som då muntligen har framförts och att tillgångarna blivit korrekt värderade. Det framstår därför som naturligt att båda förrättningsmännen gemensamt närvarar vid det tillfälle då boet uppges. Någon uttrycklig bestämmelse om att de gode männen samtidigt skall närvara vid bouppteckningsförrättningen finns dock inte. Det finns därför enligt Regeringsrättens mening inte något hinder mot att en av de gode männen på annat sätt fullgör sina skyldigheter i nu aktuellt hänseende.”

Synpunkter
Det avgörande skälet i Regeringsrättens motivering är som synes den omständigheten att det inte finns någon uttrycklig bestämmelse om att de gode männen skall vara samtidigt närvarande. Det skälet tar över domstolens uppfattning att det i sak på grund av arbetsuppgiftens beskaffenhet förefaller naturligt att de båda förrättningsmännen är samtidigt närvarande för att rätt kunna utföra den uppgift de fått.

Regeringsrättens avgörande skäl framstår till att börja med som förbluffande formalistiskt. Det finns inte någon grundprincip i svensk rätt som säger att personlig närvaro i ett visst sammanhang måste anges genom uttrycklig föreskrift i lag. En sådan sak kan mycket väl vara en följd av omständigheterna. Man kan ju tänka på skilda fall i fråga om bolag och föreningar m.m. där närvaro vid en händelse är en nödvändig följd av sakfrågan. Det förefaller som om Regeringsrätten är begränsad i sin syn till situationer där enskild person förpliktas på något betungande sätt i offentligrättsliga sammanhang. Bouppteckningen är emellertid enligt Ärvdabalken en civilrättslig fråga och skattefunktionen är påhängd genom arvsskattereglerna från 1941.

Motiveringen är så mycket mer egendomlig som den ju kan leda till att inte någon av de gode männen behöver vara närvarande någonstans, eftersom detta inte föreskrivs för någon av dem med Regeringsrättens synsätt.

Grundfelet i Regeringsrättens motivering är att domstolen inte ens följer sin egen tankelinje konsekvent. Det är nämligen i själva verket föreskrivet i lag att de gode männen skall vara samtidigt närvarande på förrättningsplatsen. Föreskriften ligger helt enkelt i att lagen säger att det på viss tid och viss plats skall hållas en förrättning med visst innehåll och att de gode männen är de som skall hålla förrättningen. Det går ju inte att hålla förrättningen utan att de ansvariga är närvarande. Skatteverket framhöll det nu sagda och det har alltså legat framme för bedömning hos Regeringsrätten. Den hänvisning som kammarrätten gör till reglerna om testamentsvittnen upprepas inte av Regeringsrätten – klokt nog. Regler kan formuleras på olika sätt för olika situationer och testamentsbevittnandet är ju inte upplagt som en förrättning som vittnena skall hålla.

Sedan mycket länge har vi haft reglerna om att bouppteckning skall göras av två gode män vid en förrättning. Det finns också sedan gammalt en odiskutabel praxis enligt vilken man följer bouppteckningsreglerna. Det har alltså inte funnits ens den tanken att lagen inte anger krav på samtidig närvaro. Trots detta har det i nyare praxis smugit sig in ett förfarande där endast en av de gode männen håller förrättningen och den andre ”skriver på” med det intygande som lagen föreskriver. Vilka uppgifter den frånvarande gode mannen faktiskt utför är det ingen som vet. Denna typ av förfarande har kanske börjat florera först på 1990-talet och det har drivits fram av de institutionella organ som blivit allt vanligare som bouppteckningsförrättare. Det rör sig här om banker, begravningsbyråer och fastighetsmäklare. I här aktuellt fall var det också begravningsbyrån Fonus som förrättade bouppteckningen. Förfarandet bygger inte på någon lagtolkning utan är ett rent åsidosättande av reglerna av ”praktiska” och ekonomiska skäl och själva bouppteckningen förses med ett inkorrekt intygande att allt gått till som Ärvdabalken föreskriver. I ett tidigare skede förrättades bouppteckning i regel av nämndemän eller andra betrodda personer med fallenhet för uppdrag med enklare juridiska inslag. Även advokater har sedan gammalt brukat förekomma som bouppteckningsförrättare i större bon, och så är det alltjämt.

Det kan ju sägas att lagens föreskrift om förrättning av två gode män är onödigt tyngande i dagens läge och att det nyare spåret i praxis är värt att följa generellt. Regeringsrätten resonerar emellertid inte på det sättet och kan inte resonera på det sättet. Det ingår ju inte i Regeringsrättens kompetens att ändra skriven lag. Den här aktuella frågan är inte heller någon tolkningsfråga. Lagen är ju tydlig. Regeringsrätten har inte heller presenterat sin lösning som resultat av någon lagtolkning utan har i stället fört in sin helt grundlösa princip om att den samtidiga närvaron måste föreskrivas i lag om det kravet skall gälla.

Framtiden
Reglerna om bouppteckning kommer att ses över av regeringen som en följd av att arvs- och gåvoskatten avvecklades vid ingången av år 2005. Detta upplyses i propositionen. Några närmare överväganden finns emellertid inte i propositionen i denna del liksom det saknas sådana i huvudfrågan om avskaffande av skatterna. Detta socialistiska monument från 1940-talet har alltså fallit lika brådstörtat som Berlinmuren. Det går naturligtvis inte att bibehålla skattemyndigheterna som registreringsmyndighet för bouppteckningar när hela skattesystemet har fallit. Det blir alltså en ganska kort saga med registrering av bouppteckning hos skattemyndighet. Den började 2001 som ett led i den så kallade. ”renodlingen” av tingsrätternas verksamhet. Hur det civilrättsliga systemet kommer att gestaltas är en öppen fråga. Något system för bouppteckning måste antagligen bibehållas eftersom ett dödsbo är det klassiska fallet av ”herrelös” egendom där de civilrättsliga konflikterna ligger nära ytan. Men kanske kommer systemet att förenklas. Nya regler kommer emellertid säkert att dröja ett par år.

I väntan på nya civilrättsliga regler om bouppteckning kommer vi alltså att ganska länge ha kvar de regler som alltmer anpassats efter ett skatteintresse som inte längre finns. Och vi kommer att ha den olyckliga domen av Regeringsrätten. Jag tror väl att begravningsbyråer och liknande institutioner nu i accelererande takt kommer att hålla bouppteckning med endast en god man närvarande vid förrättningen. Jag anser emellertid att detta är i strid med Ärvdabalkens krav eftersom Regeringsrätten varken haft rätt att ändra lagen eller har förklarat sig ha gjort det. Domstolen har bara gjort en klart felaktig rättstillämpning. Den domen är i praktiken en nullitet och den försiktige bör fortfarande förrätta bouppteckning med två gode män närvarande. Det har hänt förr att till och med Högsta domstolen kommit till avgöranden som lämnats åt sidan i rättstillämpningen eftersom de varit klart omöjliga att följa.

Det bör beaktas att reglerna om de gode männens agerande kan komma att bli prövade av allmän domstol med Högsta domstolen i slutändan och troligen kommer vi i så fall att få en dom som går tvärt emot Regeringsrättens dom. Vi får en kollision mellan domar som liknar det ryktbara fallet om julgranskaramellerna från 1940-talet. (Se NJA 1946 s. 106, 1948 s. 384, RÅ 1946 ref. 39 och Gunnar Bergholtz, Ratio et Auctoritas 1987 s. 162.)

OLLE EKSTEDT
F.d. hovrättslagman

Publicerad i nr 1, 2005
Annons
Annons
Annons