search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Övergrepp på Bromma flygplats

Det behövs en oberoende kommission för att granska avvisningen av två egyptiska medborgare, anser advokaten Kjell Jönsson.
Regeringen beslutade 2001-12-18, som enda instans, att avvisa egyptiska medborgarna Agiza med familj och Alzery till deras hemland. Alzery är min klient. Regeringen konstaterade att han i och för sig var flykting men påstod att han var ansvarig för en terroristorganisations verksamhet – med hänvisning till uppgifter från SÄPO, som gjorde gällande att Alzery kunde komma att utöva säkerhetshotande verksamhet i Sverige.

Den grundläggande förutsättningen för beslutet var att regeringen ”erhållit skriftliga garantier från företrädare för Egyptens regering att (Alzery) inte kommer att behandlas eller straffas på ett sätt som skulle medföra att Sverige, vid en avvisning... skulle riskera att handla i strid mot sina folkrättsliga förpliktelser”. Redan då avsade sig regeringen sitt fulla ansvar för dessa förpliktelser.
Alzery fick aldrig veta vilka anklagelser som riktades mot honom här och än mindre grunderna för dessa eller möjlighet att försvara sig. I efterhand har det visat sig att det inte ens fanns skälig misstanke att han begått något brott i Sverige. Säpo har i TV 4:s Kalla Fakta i stället hänvisat till uppgifter som man fått från sina utländska samarbetspartners; ”Vi har en sådan tillit mellan säkerhetstjänsterna så får vi uppgifter så kan vi oftast lita på det.”

Alzery förhördes under två månader av den egyptiska allmänna underrättelsetjänsten respektive statssäkerhetstjänsten under tortyr samt med användning av omänskliga och förnedrande metoder. Värst var den elektriska tortyren mot kroppens känsligaste ställen. Härefter satt han fortsatt fängslad till 27 oktober 2003, under svåra förhållanden och utan tillgång till någon fair trial, vilken också var utlovad av Egypten. Han ställdes aldrig inför någon domare. En general i statssäkerhetstjänsten har offentligen förklarat att Alzery är friad. Men han står under dess kontroll.

Alzerys fall har nu blivit uppmärksammat i Sverige efter avslöjanden i TV 4:s Kalla Fakta om bland annat övergrepp på de bägge egyptierna på Bromma flygplats och om USAs roll i verkställigheten. Journalisten Seymour M Hersh har i september publicerat sin bok ”Chain of Command” i vilken han avslöjar ett hemligt kommando om 200 handplockade elitsoldater med tillstånd att kidnappa, tortera och mörda i jakten på misstänkta terrorister. Hersh säger att uppdraget på Bromma var ett av deras första men långt ifrån det sista.
På Bromma klippte de maskerade, utländska agenterna sönder Alzerys kläder, han tvångsmedicinerades genom anus, utan känd medicinsk indikation, han blev påsatt blöjor, han fängslades till händer och fötter och lades i en särskild sele i plågsam ställning på golvet i flygplanet, han sattes på ögonbindel och huva; alltså påtvingade kroppsliga ingrepp utförda av utländska tjänstemän utan författningsstöd. Framme i Egypten vidtog förhören under tortyr.
Färden till Egypten gick med ett amerikanskt privat jetplan. Det flyger endast för den amerikanska regeringen fick Kalla Fakta veta då man ringde till flygbolaget.

Vilken är nu regeringens inställning? Utrikesminister Laila Freivalds hävdade 2004-06-15 i riksdagen (snabbprotokoll 2003/04:128) att Sverige inte har något ansvar om det skulle visa sig att de två egyptierna fått utstå tortyr. Ansvaret är helt och hållet den egyptiska regeringens eftersom den då inte respekterat de garantier den själv utfärdat. Skälet till att man beslutade att acceptera en garanti var att det skulle ligga i Egyptens intresse att kunna uppfylla en överenskommelse och genomföra en överföring av personer som var misstänkta för terroristhandlingar. På så sätt skulle Egypten kunna räkna med att det internationella samfundet även i fortsättningen hade ett intresse att samarbeta med Egypten, dvs att ytterligare misstänkta personer skulle kunna överföras dit. Laila Freivalds framhöll att ”inget land får skydda misstänkta terrorister”. Hon gjorde alltså ingen åtskillnad mellan dem som på en eller annan grund misstänks och dem som faktiskt är terrorister. Hittills har det dock inte i något fall varit lagligt att tortera, inte ens om nationell säkerhet är hotad.

En annan ”försvarslinje” är att regeringen varit i god tro.
Men fakta talar mot att den skulle haft anledning att tro att Alzery inte skulle torteras. Denna fråga kan vara värd en särskild artikel. Fråga är också vilken rättslig betydelse en eventuell god tro kan ha i ett fall som detta.
Ur Alzerys och mitt perspektiv finns ingen anledning att känna tilltro till regeringens agerande. För att vinna opinionen på sin sida har företrädare för regeringen försökt skapa rädsla – Alzery har utmålats som farlig för Sverige.
Dagen före regeringsavgörandet beslutade man i UD att hemlighålla för oss att regeringen fått ”garantier” – grundförutsättningen för avvisningen. Regeringen visste att vi skulle vända oss till FN:s kommitté mot tortyr eller Europadomstolen om ett avvisningsbeslut till Egypten skulle meddelas. Bägge dessa instanser kunde besluta om ”inhibition”. Hade jag fått kunskap om garantierna hade jag ofördröjligen vänt mig till Europadomstolen. Nästa steg var att jag inte skulle få del av beslutet förrän efter det att verkställighet skett. Jag fick det när Alzery satts i egyptiskt fängelse. Jag förhindrades att som Alzerys ombud effektivt utöva hans enskilda klagorätt inför Europadomstolen. Innehållet i ”garantierna” fick jag veta först tre månader senare.

Den svenske ambassadören träffade Agiza och Alzery först efter fem veckor, den 23 januari 2002, trots att det är allmänt känt att risken för tortyr är störst inledningsvis. Agiza berättade då om misshandel och tortyr. Den delen av ambassadens skriftliga rapport till UD, avslöjad av Kalla Fakta, hemlighölls för KU – och för mig. Och regeringen agerade inte i anledning av uppgifterna. Inför FN:s mänskliga rättighetskommitté hävdade regeringen sanningslöst att den inte mottagit någon information som skulle kunna kasta tvivel på slutsatsen att garantierna respekteras fullt ut. Inför FN:s kommitté mot tortyr ljög regeringen om vad Agiza sagt den 23 januari. Agiza skulle inte ha haft något klagomål om behandlingen i fängelset, trots att regeringen visste att han berättat om tvång att bära ögonbindlar, om synnerligen trånga celler, om sömndeprivation, om slag och om hot.
Jag menar att detta ärende tydligt visar riktigheten i samfundets ställningstagande, att även så kallade säkerhetsärenden skall behandlas av förvaltningsdomstolar (remissvar 1999-08-30 över betänkandet ”Ökad rättssäkerhet i asylärenden”, SOU 1999:16). I betänkandet framhölls bland annat att regeringen i dessa ärenden har något av en partsställning och ifrågasattes om regeringen uppfyller de i Europarådets rekommendation R(98) 13 uppställda kraven på – förutom att vara klart identifierad och sammansatt av ledamöter som är opartiska – att ledamöterna har garantier för oberoende.

Ett tvåpartsförfarande med muntlig förhandling inför en domstol är ett nödvändigt rättssäkerhetskrav. I ett sådant förfarande måste det också ges möjlighet för en oberoende prövning av regeringens beslut att hålla information hemlig. Den misstänkte måste ges reella möjligheter att försvara sig. Förhoppningsvis kan dessutom en domstol stå emot eventuella utländska påtryckningar i framtiden.

JO utreder nu på eget initiativ händelserna på Bromma. En polisanmälan är gjord och Konstitutionsutskottet skall ånyo granska dessa avvisningsärenden.
Mot bakgrund av alla de mörkläggningar och vilseledanden som hittills förekommit i detta ärende, tror jag inte att sanningen – om bakgrunden till avvisningen, genomförandet av denna och om vad som sedan hänt – kan komma fram, om inte samtliga inblandande myndighetspersoner åläggs straffbelagd sanningsplikt inför en oberoende kommission, tillsatt av riksdagen.

KJELL JÖNSSON, advokat
Annons
Annons