- Generalsekreteraren
Underfinansierat rättsväsende
I skrivande stund pågår det budgetförhandlingar. Förhandlingarna går enligt rapporter i media minst sagt trögt. Regeringen och samarbetspartierna synes ha uppenbara problem att enas. Vad händer då med finansieringen av vårt rättsväsende? Vilka är regeringens och riksdagens mål?
Rättsväsendet är centralt i en demokratisk rättsstat. Men förutom rop på poliser och brottsbekämpning syns inte mycket av det i den politiska debatten. Någon enhetlig syn eller realistiska mål, kombinerat med en adekvat finansiering, har inte presenterats. Regeringens mål för den dömande verksamheten är enligt regleringsbrevet för 2003 att brottmål, tvistemål och förvaltningsmål skall handläggas på ett rättssäkert och effektivt sätt. Inriktningen för domstolarna är att genomströmningstiderna generellt skall minska för samtliga målkategorier. Målbalansernas storlek och åldersstruktur ska förbättras och på sikt återspegla genomströmningstiderna. Ur ett medborgarperspektiv är dessa uppställda mål att betrakta som självklara minimikrav. Det är vackra ord som alla kan ansluta sig till. Men det är helt orealistiskt att uppnå dem med nuvarande finansiering av rättshjälp och domstolar.
Sverige lever för närvarande inte upp till grundläggande krav i dessa avseenden. Med tanke på de besparingskrav som har ålagts domstolarna kommer situationen att bli än värre. Sedan 1995 är Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna svensk lag. Trots detta måste man konstatera att Sverige vid upprepade tillfällen redan fällts i Europadomstolen på grund av för långa handläggningstider i domstolarna. Åt detta har litet gjorts.
Artikel 6 i Europakonventionen föreskriver att den som är misstänkt för brott har rätt till rättegång inom skälig tid. Högsta domstolen hade år 2003 att pröva just frågan om betydelsen av tidsutdräkt vid bestämmande av påföljd. HD fann därvid att långsam handläggning innebar en kränkning av den enskildes rätt till rättegång inom skälig tid. På grund härav reducerades påföljden med hälften av straffvärdet. Tidsutdräkten uppgick i det fallet till nio år från det att misstanke om brott delgivits tills HD:s dom meddelades. Det är inte rimligt. Exemplen är fler.
Då och då inträffar ovälkomna händelser som får den enskilde att ifrågasätta rättsväsendets förutsättningar att fungera. Det leder ibland till att ansvariga politiker känner sig föranlåtna att på ad hoc-basis utlova utökade resurser till framför allt polisen och nu senast kriminalvården. Det är inte utan viss nyfikenhet man ser fram emot hur statsministerns utlovade miljarder till polisen respektive justitieministerns förslag till ny fängelsebunker ska finansieras. Risken är att de inte kommer att kunna infrias med mindre någon annan del av rättsväsendet kommer till korta.
Begränsningar i rätten att få sin sak prövad riskerar att ytterligare urgröpa förtroendet för rättsväsendet. Till följd av i och för sig nödvändiga organisatoriska förändringar av domstolarna begränsas rätten till det fria valet av ombud. Krav på prövningstillstånd är ett annat exempel på medel som lagstiftaren hotar med för att nedbringa kostnaderna för rättsväsendet.
Dessa uppgår i år till drygt 26 miljarder kronor. Härav fick polisen knappt 15 miljarder, åklagarorganisationen 820 miljoner, domstolsväsendet 3,8 miljarder och kriminalvården 4,7 miljarder kronor. Den skattefinansierade ersättningen till advokater och andra juridiska biträden (det så kallade rättshjälpsanslaget) uppgick till knappt 990 miljoner kronor.
Den totala statsbudgeten för 2004 uppgår till drygt 754 miljarder kronor. Rättsväsendet tilldelades således 3 procent av hela statsbudgeten. Det är inte en svindlande stor andel. Särskilt inte om man tänker på att rättsväsendet måste räknas till statens kärnverksamhet.
Kostnaderna för rättshjälp, offentligt försvar, målsägandebiträde m.m. uppgick under 2003 till 948 miljoner kronor. Detta motsvarar 1 procent av den totala kostnaden för rättsväsendet. Mer än 633 miljoner avsåg kostnader för offentliga försvarare. Kostnaderna för rättshjälp m.m. har naturligen minskat efter införandet av den nya rättshjälpslagen. Under tiden 1997–2003 har de totala utgifterna dock ökat med 15 procent. Kostnaderna för offentliga försvar har ökat med 39 procent sedan 2000. Ett kraftigt ökat antal förordnanden av målsägandebiträden har också lett till en kostnadsökning om 131 procent. Detta är dock ett uttryck för en politisk vilja att värna brottsoffer. Brottsoffren har tidigare stått i skymundan och satsningen på dem är angelägen. Det får dock inte ske på bekostnad av dem som är misstänkta för brott. De ökade kostnaderna för offentliga försvarare oroar emellertid politikerna. Dessa kostnader har ökat huvudsakligen som ett resultat av fler mål i domstolarna till följd av ökade resurser hos polis och åklagare, större och mer omfattande mål, internationaliseringen och ny lagstiftning. Det borde i ett land som Sverige inte finnas ett motsatsförhållande när det gäller tillgången till adekvat juridiskt biträde för alla parter i en brottmålsprocess.
Timkostnadsnormen och taxesystemet är exempel på den bristande insikt om vikten av att upprätthålla en oberoende och kompetent advokatkår som länge har präglat regeringskansliet vid dess fördelning av medel. Arbetsvillkoren för den del av advokatkåren som är verksam inom det skattefinansierade området är dåliga. Även resurstilldelning till domstolarna präglas av bristande insikt om de villkor varunder landets domstolar arbetar.
Domstolsväsendet är kraftigt underfinansierat. Detta beror till stor del på målökningar från och med 2002, som enligt Domstolsverket kan merkostnadsberäknas till 200 miljoner kronor. Målökningen har skett samtidigt som domstolarna har tvingats göra besparingar på cirka 7 procent. I budgetarbetet 2003 ålades domstolarna dessutom ytterligare besparingskrav under perioden 2004–2006 med totalt 90 miljoner kronor. Stockholms tingsrätt planerar till exempel att lägga ned en tvistemålsavdelning trots en målökning på cirka 5 procent på tvistemålssidan. Det kommer att medföra allvarliga problem.
Antalet inkomna mål i domstolarna har ökat under drygt två år. Detta gäller samtliga domstolsslag utom Regeringsrätten. Den sammanlagda målökningen uppgår till 6,3 procent eller 17 000 mål. Måltillströmningen har fortsatt att öka under 2004. Orsaken till målökningen är bland annat förändringar i lagstiftningen. För flera av dessa förändringar har domstolarna inte fått någon kompensation. Detta tär hårt på bland annat förvaltningsdomstolarnas resurser. Målökningarna har vidare sin orsak i de satsningar som har gjorts på andra av rättsväsendets aktörer som polis och åklagare. Mycket tyder även på att målen har blivit mer komplicerade under senare år.
Ekomålen har totalt ökat med 25 procent. Vid Stockholms tingsrätt var ökningen hela 54 procent jämfört med senaste året. I länsrätterna var den totala målökningen mellan 2001 och 2003 11,1 procent. Det är främst mål enligt socialtjänstlagen som har ökat. Även grupperna socialförsäkringsmål och övriga mål har ökat. Den ökade måltillströmningen har fortsatt under 2004. Bara under första kvartalet 2004 är målökningen lika stor som för tiden 2001–2003, nämligen 11,1 procent. Samtliga målgrupper har ökat utom skattemålen. LVU/LVM-målen har ökat mycket och står för 10,9 procent av ökningen. För kammarrätternas del uppgick den totala målökningen 2001–2003 till 5,3 procent. Den ökade måltillströmningen har fortsatt under 2004 och uppgår till 10 procent under första kvartalet.
Att det finns en allvarlig risk för ännu längre omloppstider och ökade balanser är uppenbart. Det är dock inte domstolarna som är de stora förlorarna. I varje balanserat mål eller ärende finns minst en enskild som inte får sin sak prövad. Ett rånoffer som inte får något skadestånd för att vittnen glömt när det är dags för rättegång. En misstänkt som får gå i ovisshet i flera år innan hans skuld prövas i domstol. En trafikskadad som får vänta i flera år på besked om försäkringsersättning. En skattskyldig som väntar år ut och år in på slutligt besked om ett avdrag är godtagbart. Regeringen och riksdagen måste ta sitt ansvar och fördela erforderliga medel till domstolsväsendet. Vidare måste det finnas en tydlig och långsiktig vision för hur domstolsväsendet i Sverige skall se ut i framtiden.
Sverige är en välfärdsstat. Till de centrala elementen i välfärdsstaten räknas den enskildes befogade krav att få sin sak prövad inom rimlig tid, vanligen benämnt ”access to justice”. För detta krävs resurser bland annat innefattande möjligheten att få professionell advokathjälp. Det förefaller tveksamt om riksdagen och regeringen anser att rätten till ombud utgör en grundläggande rättighet.
När samhällen byggs upp är rättsväsendet en av de hörnstenar som först måste tillskapas. Ett fungerande rättsväsende med opartiska domstolar och med oberoende advokater är en förutsättning för all samhällelig utveckling och funktionalitet. I dag pågår en nedmontering av rättsväsendet i allmänhet och domstolar och advokatstöd i synnerhet. De kortsiktiga politiska vinsterna med att värna om rättsväsendet är små. Men investeringen i ett väl fungerande rättssamhälle måste trots detta få en avsevärt högre prioritet. Insikten om detta borde drabba alla politiker oavsett kulör.
ANNE RAMBERG
Generalsekreterare
Sverige lever för närvarande inte upp till grundläggande krav i dessa avseenden. Med tanke på de besparingskrav som har ålagts domstolarna kommer situationen att bli än värre. Sedan 1995 är Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna svensk lag. Trots detta måste man konstatera att Sverige vid upprepade tillfällen redan fällts i Europadomstolen på grund av för långa handläggningstider i domstolarna. Åt detta har litet gjorts.
Artikel 6 i Europakonventionen föreskriver att den som är misstänkt för brott har rätt till rättegång inom skälig tid. Högsta domstolen hade år 2003 att pröva just frågan om betydelsen av tidsutdräkt vid bestämmande av påföljd. HD fann därvid att långsam handläggning innebar en kränkning av den enskildes rätt till rättegång inom skälig tid. På grund härav reducerades påföljden med hälften av straffvärdet. Tidsutdräkten uppgick i det fallet till nio år från det att misstanke om brott delgivits tills HD:s dom meddelades. Det är inte rimligt. Exemplen är fler.
Då och då inträffar ovälkomna händelser som får den enskilde att ifrågasätta rättsväsendets förutsättningar att fungera. Det leder ibland till att ansvariga politiker känner sig föranlåtna att på ad hoc-basis utlova utökade resurser till framför allt polisen och nu senast kriminalvården. Det är inte utan viss nyfikenhet man ser fram emot hur statsministerns utlovade miljarder till polisen respektive justitieministerns förslag till ny fängelsebunker ska finansieras. Risken är att de inte kommer att kunna infrias med mindre någon annan del av rättsväsendet kommer till korta.
Begränsningar i rätten att få sin sak prövad riskerar att ytterligare urgröpa förtroendet för rättsväsendet. Till följd av i och för sig nödvändiga organisatoriska förändringar av domstolarna begränsas rätten till det fria valet av ombud. Krav på prövningstillstånd är ett annat exempel på medel som lagstiftaren hotar med för att nedbringa kostnaderna för rättsväsendet.
Dessa uppgår i år till drygt 26 miljarder kronor. Härav fick polisen knappt 15 miljarder, åklagarorganisationen 820 miljoner, domstolsväsendet 3,8 miljarder och kriminalvården 4,7 miljarder kronor. Den skattefinansierade ersättningen till advokater och andra juridiska biträden (det så kallade rättshjälpsanslaget) uppgick till knappt 990 miljoner kronor.
Den totala statsbudgeten för 2004 uppgår till drygt 754 miljarder kronor. Rättsväsendet tilldelades således 3 procent av hela statsbudgeten. Det är inte en svindlande stor andel. Särskilt inte om man tänker på att rättsväsendet måste räknas till statens kärnverksamhet.
Kostnaderna för rättshjälp, offentligt försvar, målsägandebiträde m.m. uppgick under 2003 till 948 miljoner kronor. Detta motsvarar 1 procent av den totala kostnaden för rättsväsendet. Mer än 633 miljoner avsåg kostnader för offentliga försvarare. Kostnaderna för rättshjälp m.m. har naturligen minskat efter införandet av den nya rättshjälpslagen. Under tiden 1997–2003 har de totala utgifterna dock ökat med 15 procent. Kostnaderna för offentliga försvar har ökat med 39 procent sedan 2000. Ett kraftigt ökat antal förordnanden av målsägandebiträden har också lett till en kostnadsökning om 131 procent. Detta är dock ett uttryck för en politisk vilja att värna brottsoffer. Brottsoffren har tidigare stått i skymundan och satsningen på dem är angelägen. Det får dock inte ske på bekostnad av dem som är misstänkta för brott. De ökade kostnaderna för offentliga försvarare oroar emellertid politikerna. Dessa kostnader har ökat huvudsakligen som ett resultat av fler mål i domstolarna till följd av ökade resurser hos polis och åklagare, större och mer omfattande mål, internationaliseringen och ny lagstiftning. Det borde i ett land som Sverige inte finnas ett motsatsförhållande när det gäller tillgången till adekvat juridiskt biträde för alla parter i en brottmålsprocess.
Timkostnadsnormen och taxesystemet är exempel på den bristande insikt om vikten av att upprätthålla en oberoende och kompetent advokatkår som länge har präglat regeringskansliet vid dess fördelning av medel. Arbetsvillkoren för den del av advokatkåren som är verksam inom det skattefinansierade området är dåliga. Även resurstilldelning till domstolarna präglas av bristande insikt om de villkor varunder landets domstolar arbetar.
Domstolsväsendet är kraftigt underfinansierat. Detta beror till stor del på målökningar från och med 2002, som enligt Domstolsverket kan merkostnadsberäknas till 200 miljoner kronor. Målökningen har skett samtidigt som domstolarna har tvingats göra besparingar på cirka 7 procent. I budgetarbetet 2003 ålades domstolarna dessutom ytterligare besparingskrav under perioden 2004–2006 med totalt 90 miljoner kronor. Stockholms tingsrätt planerar till exempel att lägga ned en tvistemålsavdelning trots en målökning på cirka 5 procent på tvistemålssidan. Det kommer att medföra allvarliga problem.
Antalet inkomna mål i domstolarna har ökat under drygt två år. Detta gäller samtliga domstolsslag utom Regeringsrätten. Den sammanlagda målökningen uppgår till 6,3 procent eller 17 000 mål. Måltillströmningen har fortsatt att öka under 2004. Orsaken till målökningen är bland annat förändringar i lagstiftningen. För flera av dessa förändringar har domstolarna inte fått någon kompensation. Detta tär hårt på bland annat förvaltningsdomstolarnas resurser. Målökningarna har vidare sin orsak i de satsningar som har gjorts på andra av rättsväsendets aktörer som polis och åklagare. Mycket tyder även på att målen har blivit mer komplicerade under senare år.
Ekomålen har totalt ökat med 25 procent. Vid Stockholms tingsrätt var ökningen hela 54 procent jämfört med senaste året. I länsrätterna var den totala målökningen mellan 2001 och 2003 11,1 procent. Det är främst mål enligt socialtjänstlagen som har ökat. Även grupperna socialförsäkringsmål och övriga mål har ökat. Den ökade måltillströmningen har fortsatt under 2004. Bara under första kvartalet 2004 är målökningen lika stor som för tiden 2001–2003, nämligen 11,1 procent. Samtliga målgrupper har ökat utom skattemålen. LVU/LVM-målen har ökat mycket och står för 10,9 procent av ökningen. För kammarrätternas del uppgick den totala målökningen 2001–2003 till 5,3 procent. Den ökade måltillströmningen har fortsatt under 2004 och uppgår till 10 procent under första kvartalet.
Att det finns en allvarlig risk för ännu längre omloppstider och ökade balanser är uppenbart. Det är dock inte domstolarna som är de stora förlorarna. I varje balanserat mål eller ärende finns minst en enskild som inte får sin sak prövad. Ett rånoffer som inte får något skadestånd för att vittnen glömt när det är dags för rättegång. En misstänkt som får gå i ovisshet i flera år innan hans skuld prövas i domstol. En trafikskadad som får vänta i flera år på besked om försäkringsersättning. En skattskyldig som väntar år ut och år in på slutligt besked om ett avdrag är godtagbart. Regeringen och riksdagen måste ta sitt ansvar och fördela erforderliga medel till domstolsväsendet. Vidare måste det finnas en tydlig och långsiktig vision för hur domstolsväsendet i Sverige skall se ut i framtiden.
Sverige är en välfärdsstat. Till de centrala elementen i välfärdsstaten räknas den enskildes befogade krav att få sin sak prövad inom rimlig tid, vanligen benämnt ”access to justice”. För detta krävs resurser bland annat innefattande möjligheten att få professionell advokathjälp. Det förefaller tveksamt om riksdagen och regeringen anser att rätten till ombud utgör en grundläggande rättighet.
När samhällen byggs upp är rättsväsendet en av de hörnstenar som först måste tillskapas. Ett fungerande rättsväsende med opartiska domstolar och med oberoende advokater är en förutsättning för all samhällelig utveckling och funktionalitet. I dag pågår en nedmontering av rättsväsendet i allmänhet och domstolar och advokatstöd i synnerhet. De kortsiktiga politiska vinsterna med att värna om rättsväsendet är små. Men investeringen i ett väl fungerande rättssamhälle måste trots detta få en avsevärt högre prioritet. Insikten om detta borde drabba alla politiker oavsett kulör.
ANNE RAMBERG
Generalsekreterare
Annons
