- Debatt
Kan Sverige döma ut skälig gottgörelse vid brott mot Europakonventionen?
Artikel 41 i Europakonventionen för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter (Europakonventionen) handlar om skälig gottgörelse vid konventionsbrott. I bestämmelsen stadgas att om ett konventionsbrott uppkommit och den nationella rätten i den berörda staten endast till en del medger gottgörelse skall Europadomstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse. Frågan om den som drabbats av ett konventionsbrott kan utverka kompensation direkt vid svensk domstol eller om vederbörande måste vända sig till Europadomstolen är omstridd. Av särskilt intresse har varit frågan om svensk domstol kan döma ut ideell ersättning.
I denna tidskrift har frågan behandlats bland annat av Jan Södergren (Advokaten 9/2001). Därefter har utvecklingen drivits framåt något. Högsta domstolen (HD) har under våren i år beviljat prövningstillstånd i ett från Svea hovrätt överklagat mål där bland annat den nämnda frågan är aktuell. I det målet ansågs en konventionskränkning ha uppkommit på så sätt att rättegång i ett brottmål inte hade kommit till stånd inom skälig tid. Hovrätten dömde ut ersättning för både ekonomisk och ideell skada. Därtill har Stockholms tingsrätt i en hänskjuten prejudikatfråga begärt svar på en likartad fråga. Inför HD:s prövningar kan det vara av intresse med ytterligare offentlig diskussion. Jag har i ett mål haft anledning att fundera på frågan och vill bidra med några synpunkter.
Till att börja med måste utgångspunkt tas i HD:s avgörande i NJA 2003 s. 217. HD prövade i det målet om det förelåg något rättegångshinder mot att svensk domstol prövade ett skadeståndskrav på grund av konventionskränkning. Kravet grundades i det målet på att ett skattemål, innefattande påförande av skattetillägg, påstods inte ha blivit avgjort inom skälig tid. Tingsrätten och hovrätten avvisade talan. HD undanröjde dock avvisningsbeslutet och återförvisade målet till tingsrätten för prövning. Frågan om huruvida klaganden hade rätt till skadestånd på grundval av den påstådda kränkningen av Europakonventionen eller ej, ansågs utgöra en del av själva saken och borde inte, enligt HD, ha prövats av underinstanserna som en fråga om rättegångshinder. HD berörde i målet också kortfattat vissa materiella frågor med anknytning till möjligheten att grunda skadeståndsanspråk för konventionskränkning på svensk rätt eller direkt på Europakonventionen. Dessa frågor kunde emellertid inte bli föremål för slutlig bedömning eftersom HD inte kunde pröva desamma som första instans. I anslutning till kravet på effektivt rättsmedel i Europakonventionens artikel 13 anförde HD att en skadeståndstalan mot staten kan föras under åberopande av skadeståndslagens bestämmelser, och anmärkte att dessa då måste tolkas fördragskonformt i den utsträckning detta är möjligt. Detta kan, säger HD, innebära att vissa i lagmotiv, praxis och doktrin antagna begränsningar i tillämpningsområdet inte kommer att kunna upprätthållas. HD konstaterar att det kan diskuteras om ett krav på ekonomisk gottgörelse skulle kunna följa direkt på grundval av Europakonventionen. Så skulle emellertid, menar HD, knappast kunna ske genom en omedelbar tillämpning av artikel 41 i konventionen. En tillämpning av artikel 13 i konventionen skulle, menar HD, få grunda sig på samma slags resonemang som ligger till grund för EG-direktivs så kallade vertikala direkta effekt.
I det mål som HD nu beviljat prövningstillstånd i ansåg hovrätten inte att skadeståndslagen kunde ge rätt till skadestånd. Hovrätten anmärkte dessutom, under åberopande av viss doktrin, att det är en allmän princip inom svensk skadeståndsrätt att rätt till ersättning för ideell skada förutsätter stöd i lag eller avtal. Däremot menade hovrätten att skadestånd, även för ideell skada, borde kunna grundas direkt på Europakonventionen. Under åberopande av artikel 13 i konventionen dömde hovrätten således ut viss ersättning för den ideella skadan. Hovrätten ansåg det högst betänkligt om den enskildes rättsmedel vid kränkningar skulle vara alltför omständliga och tidsödande, inte minst när själva kränkningen består just i att det straffrättsliga förfarandet tagit för lång tid. Detta får, säger hovrätten, anses i sig innebära att rättsmedlet blir mindre effektivt. Det skulle också, enligt hovrätten, kunna leda till att det blir svårare att utverka kompensation i fall då åtalet helt ogillats än i situationer där den tilltalade fällts till ansvar, eftersom det i sistnämnda situationer finns möjlighet att kompensera den enskilde direkt i brottmålet. Staten bör, menar hovrätten, inte heller kunna freda sig med att staten själv åsidosatt sina skyldigheter att till alla delar införliva konventionen med den svenska rättsordningen.
Hovrättens argumentation ifråga om artikel 13 i Europakonventionen är klar och övertygande. Det måste dock noteras att artikel 13 inte är någon skadeståndsregel. Det förhållandet att Sverige kan ha underlåtit att införa ett effektivt rättsmedel för utverkande av konventionsrättigheter kan inte i sig medföra rätt till skadestånd. Det måste finnas en bakomliggande regel som innebär att en materiell rätt till skadestånd finns och hade kunnat utverkas bara det hade funnits tillgång till ett effektivt rättsmedel. Den skadeståndsregeln måste vara artikel 41. Jag anser att skadestånd borde ha kunnat dömas ut såväl med direkt stöd av artikel 41 i Europakonventionen som med stöd av skadeståndslagen.
I skadeståndslagens portalparagraf stadgas att lagen gäller bara om annat inte är särskilt föreskrivet. Europakonventionen utgör svensk rätt. Genom bestämmelsen i 2 kap. 23 § regeringsformen har Europakonventionen dessutom givits en position som normhierarkiskt överordnad annan nationell svensk rätt.
HD menade vid sin summariska prövning att artikel 41 var avsedd som en subsidiär handlingsregel för Europadomstolen i fall då en medlemsstat inte uppfyllt sina förpliktelser enligt bland annat artikel 13. HD menade att detta innebar att rätt till skadestånd inte kunde följa med omedelbar tillämpning av den regeln. HD:s beskrivning av regeln är relevant när man betraktar densamma som en konventionsbestämmelse. Beskrivningen blir emellertid mindre relevant om man betraktar regeln som ett svenskt lagrum. Svensk rätt kan knappast innefatta anvisningar till Europadomstolen.
Den grundläggande innebörden i artikel 41 är att den som drabbas av en konventionskränkning skall ha rätt till skälig gottgörelse för detta. Bestämmelsen återfinns i svensk rätt och bör därmed, enligt min mening, kunna grunda både rätt till ersättning och möjlighet för svenska domstolar att döma ut sådan. I synnerhet om bestämmelsen tolkas fördragskonformt. Detta kan också uttryckas så här: Europakonventionen, som är svensk lag, föreskriver rätt till skälig gottgörelse vid konventionsbrott. Eftersom svensk rätt således stadgar full sådan gottgörelse, är det endast vid svenska domstolar som gottgörelsen kan krävas ut. En förutsättning för att gottgörelse skall kunna dömas ut av Europadomstolen är nämligen att den nationella rätten inte medger full gottgörelse. För det fall rätt till skadestånd kan grundas på artikel 41 som svensk rätt måste detta också innefatta rätt till ersättning för ideell skada.
Skadestånd enligt skadeståndslagen kan utgå vid fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Den som drabbats av fel eller försummelse vid myndighetsutövning behöver inte peka ut någon särskild tjänsteman eller anföra någon närmare gärningsbeskrivning. Staten kan åläggas ansvar för anonyma och kumulerade fel. Vid en konventionskränkning har vanligtvis sådant fel eller försummelse uppkommit. Detta leder dock enligt skadeståndslagen inte till rätt till ersättning för ideell skada, med mindre sådana förhållanden som anges i 2 kap. 3 § skadeståndslagen är för handen. Det innebär att fråga måste vara om ett brott som innefattat ett angrepp mot den skadelidandes person, frihet, frid eller ära (regeln hade en något annorlunda utformning före den 1 januari 2002). Det brott som kan vara ifråga är tjänstefel. Hovrätten menar emellertid i sitt mål att brottet tjänstefel inte riktar sig direkt mot någon enskild person och därför inte utgör ett sådant brott som kan ge rätt till skadestånd enligt bestämmelsen.
Vid bedömningen av tillämpbarheten av bestämmelsen i detta sammanhang bör emellertid, menar jag, beaktas vad HD anfört om fördragskonform tolkning av inhemsk rätt. En sådan tolkning kan ju enligt HD innebära att vissa i lagmotiv, praxis och doktrin antagna begränsningar i tillämpningsområdet inte kommer att kunna upprätthållas.
Brottet tjänstefel, som återfinns i 20 kap. 1 § brottsbalken, behöver inte rikta sig mot någon särskild. I vissa fall gör ett sådant brott emellertid det. Det är inte svårt att tänka sig exempel på situationer där tjänstefel kan medföra betydande angrepp mot någons frihet, frid eller ära. I straffbudets 2 st. sägs att vid prövning av frågan om huruvida ett tjänstefel skall bedömas som grovt eller ej skall beaktas bland annat om gärningen för någon enskild medfört allvarligt förfång. En person som lidit förfång av ett tjänstefel är också enligt regeln i 20 kap. 8 § 3 st. rättegångsbalken att anse som målsägande.
Bestämmelsen i 2 kap. 3 § skadeståndslagen anger inte uttryckligen några särskilda straffbud. Det betyder att ett brott, vilket som helst, som i det enskilda fallet innefattat ett angrepp mot målsägandens person, frihet, frid eller ära i själva verket skulle kunna omfattas av regeln. Ordalydelsen utesluter i vart fall inte en fördragskonform tolkning av den innebörden. Från eventuella begränsningar angivna i lagmotiv, praxis och doktrin kan som sagt i detta sammanhang bortses. Att stå under misstanke och polisutredning under oskäligt lång tid innebär ett hinder i den misstänktes möjligheter att planera sin tillvaro och kan därför anses innefatta ett angrepp mot dennes frihet. En sådan situation innebär också regelmässigt en själslig påfrestning, vilket innebär att det kan anses vara frågan om ett angrepp mot den enskildes frid. Under alla förhållanden måste det vara fråga om ett angrepp mot den enskildes ära. En fördragskonform tolkning av skadeståndslagen borde mot denna bakgrund, enligt min mening, kunna ge utrymme för skadestånd för ideell skada på grund av konventionskränkning.
Sammantaget måste det, såvitt jag förstår, finnas goda möjligheter för HD att finna utrymme i svensk nationell rätt för enskilda att vid svensk domstol utverka skälig gottgörelse för konventionskränkningar. Därmed skulle Sverige också leva upp till sina konventionsförpliktelser.
JAN STUTZINSKY
Advokat
Till att börja med måste utgångspunkt tas i HD:s avgörande i NJA 2003 s. 217. HD prövade i det målet om det förelåg något rättegångshinder mot att svensk domstol prövade ett skadeståndskrav på grund av konventionskränkning. Kravet grundades i det målet på att ett skattemål, innefattande påförande av skattetillägg, påstods inte ha blivit avgjort inom skälig tid. Tingsrätten och hovrätten avvisade talan. HD undanröjde dock avvisningsbeslutet och återförvisade målet till tingsrätten för prövning. Frågan om huruvida klaganden hade rätt till skadestånd på grundval av den påstådda kränkningen av Europakonventionen eller ej, ansågs utgöra en del av själva saken och borde inte, enligt HD, ha prövats av underinstanserna som en fråga om rättegångshinder. HD berörde i målet också kortfattat vissa materiella frågor med anknytning till möjligheten att grunda skadeståndsanspråk för konventionskränkning på svensk rätt eller direkt på Europakonventionen. Dessa frågor kunde emellertid inte bli föremål för slutlig bedömning eftersom HD inte kunde pröva desamma som första instans. I anslutning till kravet på effektivt rättsmedel i Europakonventionens artikel 13 anförde HD att en skadeståndstalan mot staten kan föras under åberopande av skadeståndslagens bestämmelser, och anmärkte att dessa då måste tolkas fördragskonformt i den utsträckning detta är möjligt. Detta kan, säger HD, innebära att vissa i lagmotiv, praxis och doktrin antagna begränsningar i tillämpningsområdet inte kommer att kunna upprätthållas. HD konstaterar att det kan diskuteras om ett krav på ekonomisk gottgörelse skulle kunna följa direkt på grundval av Europakonventionen. Så skulle emellertid, menar HD, knappast kunna ske genom en omedelbar tillämpning av artikel 41 i konventionen. En tillämpning av artikel 13 i konventionen skulle, menar HD, få grunda sig på samma slags resonemang som ligger till grund för EG-direktivs så kallade vertikala direkta effekt.
I det mål som HD nu beviljat prövningstillstånd i ansåg hovrätten inte att skadeståndslagen kunde ge rätt till skadestånd. Hovrätten anmärkte dessutom, under åberopande av viss doktrin, att det är en allmän princip inom svensk skadeståndsrätt att rätt till ersättning för ideell skada förutsätter stöd i lag eller avtal. Däremot menade hovrätten att skadestånd, även för ideell skada, borde kunna grundas direkt på Europakonventionen. Under åberopande av artikel 13 i konventionen dömde hovrätten således ut viss ersättning för den ideella skadan. Hovrätten ansåg det högst betänkligt om den enskildes rättsmedel vid kränkningar skulle vara alltför omständliga och tidsödande, inte minst när själva kränkningen består just i att det straffrättsliga förfarandet tagit för lång tid. Detta får, säger hovrätten, anses i sig innebära att rättsmedlet blir mindre effektivt. Det skulle också, enligt hovrätten, kunna leda till att det blir svårare att utverka kompensation i fall då åtalet helt ogillats än i situationer där den tilltalade fällts till ansvar, eftersom det i sistnämnda situationer finns möjlighet att kompensera den enskilde direkt i brottmålet. Staten bör, menar hovrätten, inte heller kunna freda sig med att staten själv åsidosatt sina skyldigheter att till alla delar införliva konventionen med den svenska rättsordningen.
Hovrättens argumentation ifråga om artikel 13 i Europakonventionen är klar och övertygande. Det måste dock noteras att artikel 13 inte är någon skadeståndsregel. Det förhållandet att Sverige kan ha underlåtit att införa ett effektivt rättsmedel för utverkande av konventionsrättigheter kan inte i sig medföra rätt till skadestånd. Det måste finnas en bakomliggande regel som innebär att en materiell rätt till skadestånd finns och hade kunnat utverkas bara det hade funnits tillgång till ett effektivt rättsmedel. Den skadeståndsregeln måste vara artikel 41. Jag anser att skadestånd borde ha kunnat dömas ut såväl med direkt stöd av artikel 41 i Europakonventionen som med stöd av skadeståndslagen.
I skadeståndslagens portalparagraf stadgas att lagen gäller bara om annat inte är särskilt föreskrivet. Europakonventionen utgör svensk rätt. Genom bestämmelsen i 2 kap. 23 § regeringsformen har Europakonventionen dessutom givits en position som normhierarkiskt överordnad annan nationell svensk rätt.
HD menade vid sin summariska prövning att artikel 41 var avsedd som en subsidiär handlingsregel för Europadomstolen i fall då en medlemsstat inte uppfyllt sina förpliktelser enligt bland annat artikel 13. HD menade att detta innebar att rätt till skadestånd inte kunde följa med omedelbar tillämpning av den regeln. HD:s beskrivning av regeln är relevant när man betraktar densamma som en konventionsbestämmelse. Beskrivningen blir emellertid mindre relevant om man betraktar regeln som ett svenskt lagrum. Svensk rätt kan knappast innefatta anvisningar till Europadomstolen.
Den grundläggande innebörden i artikel 41 är att den som drabbas av en konventionskränkning skall ha rätt till skälig gottgörelse för detta. Bestämmelsen återfinns i svensk rätt och bör därmed, enligt min mening, kunna grunda både rätt till ersättning och möjlighet för svenska domstolar att döma ut sådan. I synnerhet om bestämmelsen tolkas fördragskonformt. Detta kan också uttryckas så här: Europakonventionen, som är svensk lag, föreskriver rätt till skälig gottgörelse vid konventionsbrott. Eftersom svensk rätt således stadgar full sådan gottgörelse, är det endast vid svenska domstolar som gottgörelsen kan krävas ut. En förutsättning för att gottgörelse skall kunna dömas ut av Europadomstolen är nämligen att den nationella rätten inte medger full gottgörelse. För det fall rätt till skadestånd kan grundas på artikel 41 som svensk rätt måste detta också innefatta rätt till ersättning för ideell skada.
Skadestånd enligt skadeståndslagen kan utgå vid fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Den som drabbats av fel eller försummelse vid myndighetsutövning behöver inte peka ut någon särskild tjänsteman eller anföra någon närmare gärningsbeskrivning. Staten kan åläggas ansvar för anonyma och kumulerade fel. Vid en konventionskränkning har vanligtvis sådant fel eller försummelse uppkommit. Detta leder dock enligt skadeståndslagen inte till rätt till ersättning för ideell skada, med mindre sådana förhållanden som anges i 2 kap. 3 § skadeståndslagen är för handen. Det innebär att fråga måste vara om ett brott som innefattat ett angrepp mot den skadelidandes person, frihet, frid eller ära (regeln hade en något annorlunda utformning före den 1 januari 2002). Det brott som kan vara ifråga är tjänstefel. Hovrätten menar emellertid i sitt mål att brottet tjänstefel inte riktar sig direkt mot någon enskild person och därför inte utgör ett sådant brott som kan ge rätt till skadestånd enligt bestämmelsen.
Vid bedömningen av tillämpbarheten av bestämmelsen i detta sammanhang bör emellertid, menar jag, beaktas vad HD anfört om fördragskonform tolkning av inhemsk rätt. En sådan tolkning kan ju enligt HD innebära att vissa i lagmotiv, praxis och doktrin antagna begränsningar i tillämpningsområdet inte kommer att kunna upprätthållas.
Brottet tjänstefel, som återfinns i 20 kap. 1 § brottsbalken, behöver inte rikta sig mot någon särskild. I vissa fall gör ett sådant brott emellertid det. Det är inte svårt att tänka sig exempel på situationer där tjänstefel kan medföra betydande angrepp mot någons frihet, frid eller ära. I straffbudets 2 st. sägs att vid prövning av frågan om huruvida ett tjänstefel skall bedömas som grovt eller ej skall beaktas bland annat om gärningen för någon enskild medfört allvarligt förfång. En person som lidit förfång av ett tjänstefel är också enligt regeln i 20 kap. 8 § 3 st. rättegångsbalken att anse som målsägande.
Bestämmelsen i 2 kap. 3 § skadeståndslagen anger inte uttryckligen några särskilda straffbud. Det betyder att ett brott, vilket som helst, som i det enskilda fallet innefattat ett angrepp mot målsägandens person, frihet, frid eller ära i själva verket skulle kunna omfattas av regeln. Ordalydelsen utesluter i vart fall inte en fördragskonform tolkning av den innebörden. Från eventuella begränsningar angivna i lagmotiv, praxis och doktrin kan som sagt i detta sammanhang bortses. Att stå under misstanke och polisutredning under oskäligt lång tid innebär ett hinder i den misstänktes möjligheter att planera sin tillvaro och kan därför anses innefatta ett angrepp mot dennes frihet. En sådan situation innebär också regelmässigt en själslig påfrestning, vilket innebär att det kan anses vara frågan om ett angrepp mot den enskildes frid. Under alla förhållanden måste det vara fråga om ett angrepp mot den enskildes ära. En fördragskonform tolkning av skadeståndslagen borde mot denna bakgrund, enligt min mening, kunna ge utrymme för skadestånd för ideell skada på grund av konventionskränkning.
Sammantaget måste det, såvitt jag förstår, finnas goda möjligheter för HD att finna utrymme i svensk nationell rätt för enskilda att vid svensk domstol utverka skälig gottgörelse för konventionskränkningar. Därmed skulle Sverige också leva upp till sina konventionsförpliktelser.
JAN STUTZINSKY
Advokat
Annons
