search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Centrala prov för advokater?

”Det är möjligt att tiden ännu inte är mogen men någon ska vara den första att väcka tanken”
Två kolleger har i vår tidskrift ”Advokaten” nr 5 år 2004, ondgjort sig över våra stadgar, § 36, om vår skyldighet att vid äventyr av disciplinära åtgärder upprätthålla och vidareutveckla vår yrkeskompetens. Jag ställer mig skeptisk till vad de anför.

Av debattartikeln framgår att de håller med om att vi självklart bör vidmakthålla vår yrkeskompetens. Det de närmast tycks vända sig emot är det formaliserade kravet på 15 timmars strukturerad utbildning. Såvitt jag kan begripa är detta alldeles klart och får nog hållas för väl genomtänkt. För visst är det så att vi vill värna vår kompetens och kvalitet. Genom införandet av regeln kan vi freda oss emot våra konkurrenter och hänvisa till att vi advokater satsar i vart fall 15 timmars strukturerad utbildning per år för att hålla oss i framkant av utvecklingen. Vi kan lättare möta den hårdare konkurrensen från t.ex. begravningsbyråer eller inkassoföretag – från revisorer kan vi nog bortse eftersom de fortfarande vilar tungt mot repen efter sina misslyckade expansionsförsök. Nej, frågan är snarare om § 36 och dess strukturerade 15 timmar egentligen räcker och verkligen leder till att man uppnår målet. Här känner jag tvivlet gnaga.

Visst är det gott och väl att vi får sitta av 15 timmars utbildningstjänst mot skälig betalning för inte minst samfundets egna kurser om t.ex. penningtvätt, idrottsjuridik eller tvångsvård. Men vad säger egentligen att detta leder till en förbättring av kompetensen? Det förekommer alldeles för ofta att man förväxlar kvantitet med kvalitet och inte skall väl vi advokater falla i denna fälla. Rimligen måste vi upprätthålla något slags kvalitativa krav. Risken för att vi väljer kurser som kanske inte tillför oss kompetens förefaller överhängande. Därför anser jag att om man menar allvar med önskemålet om vidareutveckling för att upprätthålla vår yrkeskompetens måste denna testas regelbundet. Det är möjligt att tiden ännu inte är mogen för sådan testning men någon skall vara den första att väcka tanken i varje fall. Det jag då tänker på är ett slags årligen återkommande centrala prov för advokater. Inte stort märkligare än motsvarande för till exempel piloter som också har ansvarsfulla arbetsuppgifter. Tanken med de disciplinära åtgärderna får naturligtvis inte förloras i sammanhanget och varför då helt enkelt inte införa ett minimikrav. Den eller de som inte når upp till nivån för godkänt – möjligen efter ett omförhör – borde kanske uteslutas ur samfundet, men med självklar möjlighet att vinna återinträde efter avlagda kunskapsprov.

Jag tror att mycket kunde ha varit vunnet om Advokatsamfundet inledde diskussionen med Domstolsverket i frågan och som gärna – i rättvisans namn – borde omfatta även yrkesverksamma domare och åklagare. Det kunde dessutom vara en spännande jämförelse mellan de tre i domstolarna verksamma juristgrupperna. Tanken svindlar inför olika statistiska sammanställningar av svaren, kår mot kår, öst mot väst osv. Genom Domstolsverkets medverkan kunde man försäkra sig om den absoluta opartiskheten i sådana tester.

Härutöver och inspirerad av det förenämnda vill jag inte undanhålla att förutom vita fläckar inom juridiken tycker jag mig ha sett en förflackning av svenska språket. Det kanske ter sig djärvt, men är väl värt en grundlig eftertanke, att även införa något slags bedömning av grammatik och rättstavning i de sålunda genomförda centralproven. Här bör man dock lämna särskild dispens åt dem som av olika skäl har dokumenterade svårigheter, till exempel dyslektiker. Själv ställer jag mig först i kön för sådan strukturerad utbildning.

Det finns självklart väldigt många andra områden där man gärna såge en rejäl uppryckning i vår kader. Utan att vilja begränsa mig tänker jag på traditionella och basala kunskaper som matematik eller mera nya och spännande ämnen som positiv särbehandling. Men man får väl gå innan man kan springa och därför stannar jag inledningsvis vid förslaget om centralprov. Är jag månne ensam om dessa funderingar?

JONAS VIKBLADH
Advokat
Annons
Annons