search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Nyheter

Kan jäv vara en avtalsfråga?

Några reflektioner med anledning av styrelsens vägledande uttalande
För några år sedan skrev jag en artikel med rubriken Vem älskar inte smultron? (publicerad i Advokaten nr 6/2000). Inspirerad och med färsk smultronsmak i munnen påstod jag att det goda advokatarbetet känns igen på samma sätt som smultron. Må nu vara hur det vill med den saken. Men så mycket kan väl sägas, även i oinspirerat tillstånd, att, trots att yrket genomgår betydande förändringar, finns vissa kärnegenskaper, som tål att vårdas. En av dessa har samfundsstyrelsen adresserat i sitt vägledande uttalande om hinder att biträda flera vid så kallade controlled auctions. Även om uttalandet formellt är begränsat till en viss typsituation, ger det uttryck för ett principiellt förhållningssätt.

Jävsreglerna tillhör de svårare delikatesserna i den praktiska yrkesutövningen. Försiktighet är självklar, men överdriven försiktighet är fel. En skyldighet att avböja ett uppdrag, när en jävsfråga aktualiserats, bör kunna motiveras av sakliga skäl.

För mig framstår styrelsens uttalande som okontroversiellt utifrån den vägledande regelns utformning och den hittillsvarande tillämpningen. När klienter eller potentiella klienter har motstridiga intressen i samma angelägenhet kan advokatbyrån inte företräda dem alla. Den som söker juridiskt biträde för att på bästa sätt vara med i budgivningen på och granskningen av ett visst bolag, har rimligen intressen som är motstridiga andra budgivares. Intressenternas mål är oförenliga, även om de skulle vara ute efter att få likartade underlag för sina respektive bedömningar. Om advokatbyrån samtidigt biträder flera i en sådan situation kan tvivel uppkomma i åtskilliga hänseenden beträffande de råd och upplysningar advokatbyrån lämnar. Hur säkerställs, till exempel, att de råd som lämnas inte strider mot någon annan klients intressen? Och hur säkerställs att var och en av intressenterna får den relevanta information advokatbyrån har och att ingen klient gynnas i detta hänseende? Kinesiska murar är knappast svaret, snarare exempel på en lösning som säkerställer ett annat, i vissa fall rentav motsatt, intresse. Om detta handlar det vägledande uttalandet, dvs om att ingen klient skall löpa risken att advokatbyrån fördolt företräder andra klienters intressen i samma sak. Varje klient skall kunna vara förvissad om att advokatbyrån fullt ut företräder just den klientens intressen.

Utrymmet för avtal?

Detta hindrar inte att jävsreglernas tillämpning tål att diskuteras och det får övervägas om jävsreglerna måste vara så drakoniska som de nuvarande. Det kan finnas affärsmodeller för advokatbyråer, som innebär att dessa byråer bedömer det som mer intressant att framhålla andra kvaliteter än just dem som ligger i en strikt och traditionell tillämpning av jävsreglerna. Det går att, med hedern i behåll, ha uppfattningen att det får vara en sak mellan advokatbyrån och dess klienter. I praktiken skulle detta emellertid, som jag förstår det, behöva medföra en tämligen fyllig avtalsreglering mellan klienterna ifråga och advokatbyrån. Genom en ”varudeklaration” skulle klienterna veta precis vad de upphandlar. Advokatbyrån skulle själv få ta risken med klienter som blev missnöjda – i det här hänseendet, precis som i övrigt i verksamheten. I varudeklarationen kunde ligga upplysning inte bara om att advokatbyrån företrädde flera intressenter i affären, utan också vilka dessa är. Vid accepterandet av uppdraget från den första i raden, skulle upplysning lämnas att advokatbyrån kan komma att företräda flera i motsvarande angelägenhet. Kanske måste advokatbyrån löpande hålla intressentskaran underrättad om vilka som ingår i den, vilket i och för sig kan vara svårförenligt med tystnadsplikten.

En väl utformad uppdragsbeskrivning skulle klargöra omfattningen av advokatbyråns åtagande. Den skulle kunna vara standardiserad, så att var och en av intressenterna erbjuds samma tjänster. Varje intressent erbjuds möjlighet att göra sin affärsmässiga bedömning av om just den advokatbyrån skall anlitas i saken. En klient skulle, för att lämna sitt uppdrag till advokatbyrån, kunna kräva att byrån i vart fall inte företräder ett visst annat företag. Ett sådant krav, och andra, skulle bli en del av en förhandlad uppdragsöverenskommelse.

Måhända överskattar jag komplikationsnivån i ett arrangemang av detta slag.

Den grundläggande tanken är förstås avtalsfrihet. Förutsättningen för dennas förenlighet med den advokatstandard som bör upprätthållas, är stor tydlighet i advokatbyråns relation med klienten.

Jävet i disciplinärenden

Om större utrymme lämnas åt överenskommelser mellan advokatbyrå och klient i frågor som rör jäv, skulle den disciplinära tonvikten komma att ligga på vad som faktiskt upplysts och överenskommits. Mer skulle överlämnas till marknadens bedömningar. En disciplinär prövning, när en sådan aktualiseras, skulle i första hand ta sikte på eventuella brister hos advokatbyrån i vad som gjorts klart för klienten, i stället för en mer abstrakt prövning av ett visst förhållningssätts förenlighet med de vägledande reglernas mer typiska ändamål.

Ett, av flera, problem med ett sådant synsätt är dock de vägledande reglernas karaktär av kårstandard och den tillitsskapande effekten i hittillsvarande praxis. Disciplinnämndens och samfundsstyrelsens uppgift är att verka starkt för dessa intressen och ett alltför pragmatiskt förhållningssätt kunde riskera att erodera de värden som så omsorgsfullt skapats.

Även med denna uppgift prioriterad är det viktigt att de yrkestekniska och etiska kraven formuleras och tillämpas på ett sätt som av såväl advokater som deras klienter uppfattas som angelägna för just dem. I bedömningen av ett enskilt jävsärende är det just det konkreta förhållandet mellan advokatbyrån och dess klienter som är av intresse, inte främst intresset av ett gott anseende för advokatkåren allmänt. Företeelsen vägledande uttalande passar väl in i omvårdnaden av kårens gemensamma intressen. I ett konkret fall, vid en reell prövning av om en advokatbyrå levt upp till de krav som följer av uttalandet, kan emellertid situationen vara mer komplicerad, än vid utformningen av ett uttalande.

Drivande i ett disciplinförfarande rörande jäv bör vara någon som direkt berörs, dvs. den missnöjda klienten eller en motpart. Om det skulle vara på det sättet att en advokatbyrå framgångsrikt företräder flera intressenter i en så kallad controlled auction – eller i något motsvarande sammanhang – och alla klienterna och övriga inblandade är nöjda; vem skall då vara missnöjd, vem skall ta upp saken till disciplinär prövning? Samfundsstyrelsen på eget initiativ eller en av någon anledning bekymrad advokatkollega?

Jag har sympati för samfundsstyrelsens uttalande och jag delar de värderingar som uttalandet ger uttryck för. Samtidigt väcker uttalandet en farhåga. Ökad övervakning av ledamöterna från deras egna organ är knappast önskvärd. En konsekvens av det vägledande uttalandet angående jävsförhållandena, skulle kunna bli just detta. Det vore en olycklig utveckling.

PETER DANOWSKY
Advokat

Läs mer i annan artikel i denna tidning och i Advokaten nr 4/2004.
Annons
Annons