search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Varför försvarar ingen domstolarna?

Så har nu den svåra frågan om de tre männen som stod åtalade för grovt sexuellt utnyttjande av en kvinna och tillika tvåbarnsmor slutligen fått ett svar. HD friar männen. Det var bra och föga förvånande. Som bekant friades männen såväl av tingsrätten och hovrätten som av Högsta domstolen. Åtalet har hela tiden gällt grovt sexuellt utnyttjande. Debatten har däremot nästan uteslutande handlat om våldtäkt. Trots att det inte ens av målsäganden påståtts att det rört sig om våld, alternativt hot och tvång.
Under processens gång har sinnena svallat. Normalt kloka och eftertänksamma personer har fallit in i ropen på något som är svårt att närmare precisera. Upprop har undertecknats, något förvånande också av partiledare, med krav på att riksåklagaren skulle föra upp målet till Högsta domstolen, vilket han förvånande nog gjorde. Ibland har man efterlyst hårdare straff för ”våldtäktsmän”. Emellanåt har man krävt andra etiketter på sexualbrotten. Ofta har fler poliser efterfrågats och inte sällan har krav rests på fler kvinnor i domstolarna. Vissa har propagerat för att samtycke skall införas, andra att beviskraven ska sänkas eller att bevisbördan skall åvila, inte åklagaren, utan den misstänkte. Allt detta inger oro.

Det är lätt att känna respekt och medkänsla för ett brottsoffer. Men det är också lätt att känna samma respekt och medkänsla för någon som blir oskyldigt utpekad. Ropen på att överge grundläggande rättssäkerhetskrav skallar i dag inte bara från mindre initierade utan också från vissa jurister. Debatten har präglats av starka känslomässiga övertoner. Medierna har okritiskt vidarebefordrat dessa och många politiker har välvilligt deltagit i olika upprop. Näst intill alla utger sig i dag för att vara feminister, ett begrepp som med tiden blivit alltmer svårtolkat. Det har talats om manliga könsstrukturer, också detta en företeelse som inte lätteligen låter sig bestämmas. Snart sagt alla har haft synpunkter på domstolarnas avgöranden, på de misstänktas uppsåt, på kvinnans eventuella samtycke osv. Antalet personer som varit närvarande under rättegångarna är, med undantag för de inblandade själva, begränsat till de få personer som kunde övervara förhandlingen i Högsta domstolen. Underrätterna beslöt om stängda dörrar. Något fler har antagligen läst domen. Men detta informationsunderskott till trots, har ett mycket stort antal personer på varierande grunder den mycket bestämda uppfattningen att det var fel att fria de tre männen. Också detta inger oro.

En moralpanik har utbrutit. Allmänheten förkastar varje tanke på att någon enskild kvinna skulle vilja vara med om det som utspelade sig i Tumba. Samtidigt bejakar man allas frihet att klä sig eller uppträda på det sätt man önskar, utan att det ska ha några som helst implikationer på den rättsliga bedömningen av ett visst händelseförlopp. Det kan givetvis vara ytterst relevant att utreda brottsoffrets relation till den misstänkte liksom de övriga omständigheter som föregått ett påstått övergrepp. Även om det saknar självständig betydelse skall domstolen göra en helhetsbedömning. Däri ingår att bedöma trovärdigheten hos förhörspersoner. Dessa förhållanden kan vara av stor betydelse för straffmätningen, av bedömningen av brottets svårighetsgrad liksom av skuldfrågan och då särskilt uppsåtsbedömningen. Debatten har antagit närmast hysteriska övertoner som övergivit ibland varje spår av sans och balans. Domstolarnas avgöranden påstås signalera att kvinnor inte skulle våga gå ut av rädsla för att bli våldtagna; en svårförståelig ståndpunkt i en i och för sig angelägen fråga. Man blandar och ger lite av rättstrygghet kontra rättssäkerhet, det senare dock inte för de misstänkta. De som är misstänkta för just sexualbrott skall nämligen enligt den allmänna mening som för ögonblicket synes vara förhärskande, inte komma i åtnjutande av de grundläggande rättigheter som andra misstänkta brottslingar är berättigade till.

Man skulle tro och önska att åtminstone riksdagsledamöterna kunde föra en övergripande debatt på ett principiellt plan. Detta förefaller emellertid avlägset.

Jag lyssnade för en tid sedan på en riksdagsdebatt som rörde frågor med anknytning till kvinnors position i lagstiftning och rättstillämpning. Det var inte någon uppbygglig föreställning. Justitieministern hade det inte lätt trots god retorik och en del bra argument. Jag kan ibland tycka att han väl snabbt tillgodoser kvinnorörelsens krav på handlingskraft. Samtidigt inser jag att han är utsatt för en mycket stark press från övriga partier att visa just detta. Allmänhetens raseri och känsloengagemang hade tagit plats i kammaren. Oro igen.

Det finns all anledning att vara tillfreds med Högsta domstolens dom. Inte bara för att det är en välskriven, pedagogisk och logisk dom. Det är för rättssamhället välgörande att Högsta domstolen, liksom underinstanserna, inte gav efter för det massmediala trycket. Det är en bekräftelse på att vi har just de oberoende domstolar som grundlagarna bygger på och som utgör kännetecknet för en demokratisk rättsstat.

Lagstiftningen om sexualbrott förtjänar att ändras på vissa punkter. Samfundet har varit kritiskt till det förslag som presenterats, även om detta innebar en klar förbättring i förhållande till vad sexualbrottsutredningen föreslog. Det är riksdagen som skall ändra innehållet i straffrättslig lagstiftning. Det ankommer inte på domstolarna, inte ens på Högsta domstolen. De skall heller inte moralisera. Domstolarna skall tillämpa och tolka gällande regler och pröva bevisning. Det är också vad Högsta domstolen gjort.

Högsta domstolen fastslår att samtycke inte befriar från ansvar. Det betyder att även om kvinnan till att börja med säger ja, så är det straffbart att sexuellt utnyttja henne om hon befunnit sig i hjälplöst tillstånd. De som propagerar för att samtycke skall föreligga är uppenbarligen beredda att begränsa det straffbara området. Den bakomliggande tanken med brottet sexuellt utnyttjande är ju just att ge skydd åt en människa som inte är i stånd att försvara sina egna intressen.

Trots att tre instanser friat de åtalade tycks det råda en oroväckande oförmåga alternativt ovilja att förstå de principer som ligger till grund för lagstiftning och rättstillämpning.
Det är en svår pedagogisk uppgift att förklara grundläggande rättsstatliga principer. Hovrättslagmannen i Hovrätten för Västra Sverige, Staffan Levén, skrev en initierad och utmärkt artikel i Göteborgsposten efter hovrättsdomen. Jag förvånas emellertid över att inte rättsväsendets företrädare i större utsträckning förklarar och försvarar rättsväsendet i allmänhet och domstolsväsendet i synnerhet. Domstolarnas roll som oberoende och opartiska demokratiska institutioner behöver uppenbarligen tydliggöras. Mediernas ökade fokus på rättsfrågor är av godo. Men när de ekonomiska förutsättningarna för medierna att professionellt fullgöra sitt uppdrag sviktar, är risken stor att vi förpassas till medeltidens folkdomstolar med ett betydande mått av inkompetens och godtycke. Mediernas dom kan vara väl så ingripande som en domstols avgörande, i synnerhet om den misstänkte frikänns efter en medialt uppmärksammad brottmålsprocess. Rättegångar ska föras i domstolar, inte i medierna. Med det menar jag att medierna inte ska ikläda sig domarens roll och föregå domstolens beslut.

Det är trivialt att konstatera att värnet av rättssamhället är en angelägen uppgift. Likväl förtjänar detta att upprepas. Denna uppgift ankommer i första hand på rättsväsendets egna företrädare. Men den åvilar också de folkvalda. De representerar allmänheten och har stiftat de lagar som domstolarna har att tillämpa. Det borde ligga också i deras intresse att värna om de institutioner som utgör grundvalen för vår demokrati. När ledande politiker betraktar domstolarna som ett hot i syfte att tillgodose kortsiktiga populistiska intressen och opinioner finns anledning känna mycket djup oro.

ANNE RAMBERG
Generalsekreterare
Annons
Annons