- Debatt
Turordningslistorna får inte dela upp advokaterna i ett A- och ett B-lag
Advokaten har i nr 4 2004 utförligt redogjort för en av tidskriften företagen enkät beträffande tingsrättens bruk av så kallade turordningslistor.
Enligt enkäten tillämpar nittio procent av aktuella tingsrätter listor över de advokater, som därvid kommer i fråga. Det ger en antydan om att tingsrättema vid brottmålsförordnanden, inte minst av rättviseskäl, anser det vara befogat med någon form av administrativt underlag. Tingsrättema är därigenom informerade om vilka advokater, som finns tillgängliga. Advokaterna kan på goda grunder utgå från, att risken för favorisering av vissa och missgynnande av andra kollegor är obetydlig. För den normalstora tingsrätten bör administrationen av ifrågavarande listor inte möta några egentliga problem. På större tingsrätter kan listorna cirkulera mellan avdelningar och rotlar, alternativt vara stationära, med kontinuerlig uppdatering.
Enligt uppgift från domarhåll utgör listorna varken arbetsförmedling eller försörjningsinrättning för advokaterna. Därvid erinras om, att advokater till skillnad från domare inte innehar löneanställning utan är fria näringsidkare. Med eget ansvar för advokatbyråns och den egna ekonomin. Någon arbetsförmedling eller försörjningsinrättning för aktivt verksamma advokater är inte påkallad.
Däremot är advokater beroende av uppdrag från tingsrätter för att överhuvudtaget kunna uppträda i domstol. Advokater på mer eller mindre renodlade större brottmålsbyråer har till stor del ansetts vara självförsörjande i fråga om sådana uppdrag. Anledningen är att aktuella advokatbyråer besitter en bred allmän kompetens i form av erfarna, välkända och kunniga kollegor. På dessa advokatbyråer får även tillgången till juridisk spetskompetens anses vara god. Emellertid får även dessa kollegor anses vara i behov av uppdrag ex officio från tingsrätten.
Advokater med egen byrå eller på mindre byråer kan, i händelse av få eller uteblivna uppdrag från tingsrätten, flexibelt ställa om verksamheten till andra områden än just brottmål. Beroendet av uppdrag för dessa kollegor, jämfört med advokater på större byråer, kan tänkas vara mindre. Det kan på goda grunder antas, att även advokater på mindre byråer kan besitta erforderlig spetskompetens i fråga om exempelvis miljömål, ungdomsmål, allvarligare brottmål och ekonomiska mål. Till syvende och sist kommer det an på kompetensen hos den enskilde advokaten. Vid fördelning av brottmål bör advokaten värderas efter sin kompetens och inte utifrån sitt tjänsteställe.
Advokaten på den mindre byrån kontaktas i regel inte via någon telefonsvarare utan nästan undantagslöst genom sin kontors- eller mobiltelefon. Vissa kollegor använder någon slags svarsservice, ofta kopplad till någon ”sekreterare” i norra Sverige. Advokaten ifråga kan på anmaning kontakta tingsrätten och huvudmannen snabbt, utan mellanhand och med hög tillgänglighet. Nåbarheten är just vad som kännetecknar advokaten på den lilla byrån. Som framhållits har domarna inte något ansvar när det gället att skipa rättvisa i fråga om uppdrag mellan advokater. Det bör emellertid ligga i tingsrättens intresse att vara uppdaterad i fråga om advokatens speciella kompetens och ämnesområde av särskild betydelse för en tilltalad.
Vidare vill jag fästa uppmärksamheten på, att en någorlunda strid ström av uppdrag till var och en av de advokater, som är intresserade av brottmål, är till fördel för advokaterna men även till gagn för tingsrätten och särskilt huvudmannen. Det ligger, som bekant, inte i huvudmannens intresse att ha en något ringrostig advokat till stor del till följd av tingsrättens ointresse eller bristande kännedom om advokaten.
Att domstolssekreteraren i samband med förordnanden har omedelbar kännedom om vilken advokat, som besitter för målet särskild kompetens är måhända att begära väl mycket, även om det säkert förekommer. Det bör, enligt min mening, hos landets tingsrätter generellt finnas listor över dels intresserade advokater, dels över kollegornas kompetens. Även om ”oerhört många” advokater önskar teckna sig på inom området förekommande listor, bör tingsrättemas skickliga och kunniga domstolssekreterare vara kapabla att iordningställa och sköta desamma. Listorna bör ange var advokaten har sitt kontor i syfte att advokat i den misstänktes närområde skall kunna förordnas. Vad lagmannen Lars Friman uppgett om att varje advokat i Sverige är skickad att åta sig samtliga på tingsrätten förekommande typer av uppdrag är måhända riktigt. Det förhållandet, att tingsrätten i mål av speciell beskaffenhet väljer att förordna advokat med särskilda insikter inom området är emellertid förståeligt. Tingsrätten bör i rollen som ansvarig vid fortlöpande fördelning av uppdrag undvika att medverka till att advokaterna kommer att uppdelas i något som kan tänkas likna ett A- och ett B- lag. Blotta misstanken härom vore förödande för tilltron till tingsrättens sätt att handha fördelningen av brottmål. I avsaknad av erforderligt antal uppdrag riskerar vissa advokater att hamna i kölvattnet på sina därvid mer lyckosamma kollegor, till nackdel för främst huvudmannen in spe. Det skall givetvis inte krävas att advokater för att komma ifråga för uppdrag nödgas ”ragga” klienter på anstalter och häkten. Ansvaret vid fördelningen av uppdrag vilar, vare sig man vill det eller ej, på landets tingsrätter. En justering av tingsrättsinstruktionen härvidlag bör möjligen ske. Vad varje advokat med intresse av brottmål bör kunna kräva, är i vart fall att tingsrättema snabbt besvarar inkommande intresseanmälningar och med kraft ser till, att berörda advokater kommer ifråga för generella förordnanden. Härigenom kan ”nya” advokater på ett smidigt sätt slussas in på området. Att det, som angetts, fungerar utan problem kan dessvärre ifrågasättas, men är önskvärt. Devisen övning ger färdighet gäller självfallet även och särskilt beträffande uppdragen som offentlig försvarare i brottmål.
CHRISTER WERSÄLL
Advokat
Enligt uppgift från domarhåll utgör listorna varken arbetsförmedling eller försörjningsinrättning för advokaterna. Därvid erinras om, att advokater till skillnad från domare inte innehar löneanställning utan är fria näringsidkare. Med eget ansvar för advokatbyråns och den egna ekonomin. Någon arbetsförmedling eller försörjningsinrättning för aktivt verksamma advokater är inte påkallad.
Däremot är advokater beroende av uppdrag från tingsrätter för att överhuvudtaget kunna uppträda i domstol. Advokater på mer eller mindre renodlade större brottmålsbyråer har till stor del ansetts vara självförsörjande i fråga om sådana uppdrag. Anledningen är att aktuella advokatbyråer besitter en bred allmän kompetens i form av erfarna, välkända och kunniga kollegor. På dessa advokatbyråer får även tillgången till juridisk spetskompetens anses vara god. Emellertid får även dessa kollegor anses vara i behov av uppdrag ex officio från tingsrätten.
Advokater med egen byrå eller på mindre byråer kan, i händelse av få eller uteblivna uppdrag från tingsrätten, flexibelt ställa om verksamheten till andra områden än just brottmål. Beroendet av uppdrag för dessa kollegor, jämfört med advokater på större byråer, kan tänkas vara mindre. Det kan på goda grunder antas, att även advokater på mindre byråer kan besitta erforderlig spetskompetens i fråga om exempelvis miljömål, ungdomsmål, allvarligare brottmål och ekonomiska mål. Till syvende och sist kommer det an på kompetensen hos den enskilde advokaten. Vid fördelning av brottmål bör advokaten värderas efter sin kompetens och inte utifrån sitt tjänsteställe.
Advokaten på den mindre byrån kontaktas i regel inte via någon telefonsvarare utan nästan undantagslöst genom sin kontors- eller mobiltelefon. Vissa kollegor använder någon slags svarsservice, ofta kopplad till någon ”sekreterare” i norra Sverige. Advokaten ifråga kan på anmaning kontakta tingsrätten och huvudmannen snabbt, utan mellanhand och med hög tillgänglighet. Nåbarheten är just vad som kännetecknar advokaten på den lilla byrån. Som framhållits har domarna inte något ansvar när det gället att skipa rättvisa i fråga om uppdrag mellan advokater. Det bör emellertid ligga i tingsrättens intresse att vara uppdaterad i fråga om advokatens speciella kompetens och ämnesområde av särskild betydelse för en tilltalad.
Vidare vill jag fästa uppmärksamheten på, att en någorlunda strid ström av uppdrag till var och en av de advokater, som är intresserade av brottmål, är till fördel för advokaterna men även till gagn för tingsrätten och särskilt huvudmannen. Det ligger, som bekant, inte i huvudmannens intresse att ha en något ringrostig advokat till stor del till följd av tingsrättens ointresse eller bristande kännedom om advokaten.
Att domstolssekreteraren i samband med förordnanden har omedelbar kännedom om vilken advokat, som besitter för målet särskild kompetens är måhända att begära väl mycket, även om det säkert förekommer. Det bör, enligt min mening, hos landets tingsrätter generellt finnas listor över dels intresserade advokater, dels över kollegornas kompetens. Även om ”oerhört många” advokater önskar teckna sig på inom området förekommande listor, bör tingsrättemas skickliga och kunniga domstolssekreterare vara kapabla att iordningställa och sköta desamma. Listorna bör ange var advokaten har sitt kontor i syfte att advokat i den misstänktes närområde skall kunna förordnas. Vad lagmannen Lars Friman uppgett om att varje advokat i Sverige är skickad att åta sig samtliga på tingsrätten förekommande typer av uppdrag är måhända riktigt. Det förhållandet, att tingsrätten i mål av speciell beskaffenhet väljer att förordna advokat med särskilda insikter inom området är emellertid förståeligt. Tingsrätten bör i rollen som ansvarig vid fortlöpande fördelning av uppdrag undvika att medverka till att advokaterna kommer att uppdelas i något som kan tänkas likna ett A- och ett B- lag. Blotta misstanken härom vore förödande för tilltron till tingsrättens sätt att handha fördelningen av brottmål. I avsaknad av erforderligt antal uppdrag riskerar vissa advokater att hamna i kölvattnet på sina därvid mer lyckosamma kollegor, till nackdel för främst huvudmannen in spe. Det skall givetvis inte krävas att advokater för att komma ifråga för uppdrag nödgas ”ragga” klienter på anstalter och häkten. Ansvaret vid fördelningen av uppdrag vilar, vare sig man vill det eller ej, på landets tingsrätter. En justering av tingsrättsinstruktionen härvidlag bör möjligen ske. Vad varje advokat med intresse av brottmål bör kunna kräva, är i vart fall att tingsrättema snabbt besvarar inkommande intresseanmälningar och med kraft ser till, att berörda advokater kommer ifråga för generella förordnanden. Härigenom kan ”nya” advokater på ett smidigt sätt slussas in på området. Att det, som angetts, fungerar utan problem kan dessvärre ifrågasättas, men är önskvärt. Devisen övning ger färdighet gäller självfallet även och särskilt beträffande uppdragen som offentlig försvarare i brottmål.
CHRISTER WERSÄLL
Advokat
Annons
