search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Kriminalvården – platsbrist och larmrapporter

Platsbristen på svenska häkten och anstalter har under vintern slagit nya rekord. Den genomsnittliga beläggningen var under årets första månader 105 procent och med toppar på över 125 procent. På de slutna anstalterna är situationen dock inte lika pressad. 90 procents beläggning anses vara lagom för att kriminalvården ska klara av att förbereda de intagna för ett laglydigt liv i frihet.
Häktade som tvingas tillbringa dagar eller kanske veckor på en madrass i tillnyktringscell. Intagna eller häktade som måste dela cell eller bo i besöks-, förhörs- eller till och med andaktsrum. Hundratals dömda som är tvungna att stanna kvar i häktet i veckor eller kanske månader för att det inte finns plats på någon anstalt. Ökat våld och hot som både drabbar anställda och andra intagna.

Antalet klienter i kriminalvården har ökat stadigt de senaste sju åren. 1997 fanns fler platser än i dag men den genomsnittliga beläggningsgraden var 80 procent.

Förra året hade kriminalvården cirka 3 000 fler intagna än under 1999. I mars i år var 4 740 intagna på anstalt och 2 100 inskrivna i häkte och beläggningsgraden i genomsnitt cirka 105 procent.

Svensk kriminalvård har länge varit ett föredöme internationellt sett med hög personaltäthet, rättssäkerhet och sysselsättning. Sedan några år pågår även ett utvecklingsarbete för att göra vården mer effektiv. Den ökade tillströmningen till landets fängelser och häkten har dock gjort det svårare för Sverige att försvara sin plats.

Orsakerna till det ökade trycket och platsbristen inom kriminalvården är flera:

Polis och åklagare har blivit effektivare på att klara upp brott och fler döms till fängelse. Domstolarna dömer ut något längre straff. De grövre brotten har ökat vilket ger längre strafftider. Halvtidsfrigivningen har ersatts av frigivning efter två tredjedelar av avtjänad strafftid vilket också gör att fler stannar kvar längre i fängelse.

Men en viktig orsak till överbeläggningen är framför allt att antalet tillgängliga platser drogs ned för mycket i slutet av 1990-talet, anser Statskontoret som på regeringens uppdrag ifjol granskade kriminalvården. 1998 avskaffades cirka 500 platser bland annat som en följd av att försöken med elektronisk fotboja permanentades.

Statskontoret konstaterar att kriminalvården i dag inte klarar av något av de två överordnade målen: 90 procents beläggning samt att dömda med verkställbara domar inte ska stanna kvar i häkte mer än sju dagar. Man varnar även för att möjligheterna att bedriva dagens specialiserade kriminalvård inom kort kommer att försvåras kraftigt om beläggningen ökar ytterligare.

Magnus Svantesson som ansvarade för Statskontorets studie anser att systemet redan i dag är på väg att bryta samman och att kriminalvården i allt lägre grad kan ge de intagna den vård, sysselsättning eller utbildning som är tänkt.

– Förutsättningarna för att systemet ska fungera är att man kan placera rätt gubbe på rätt plats utifrån dennes behov. Det fordrar att det finns valmöjligheter, vilket det inte gör i dag. Därför kan man anta att de flesta i dag placeras på fel plats och inte får den vård eller programverksamhet de behöver, säger Magnus Svantesson.

Han anser att personalen i dag i första hand får ägna sig åt att försöka hålla situationen under kontroll snarare än att bedriva någon typ av vård och utveckling.

– Överbeläggning skapar konflikter och spänningar – vilket enligt finska erfarenheter leder till mer våld mellan intagna och mellan intagna och personal. Det gäller att överleva dagen utan några större problem, men kvaliteten på verksamheten får sitta emellan. Den effekten tror jag finns överallt inom kriminalvården just nu, säger Svantesson och fortsätter:

– Vi har även pekat på att omhändertagandet av de allt fler psykiskt sjuka intagna inte är godtagbart. På några punkter kan man även på andra områden ifrågasätta om verksamheten på alla anstalter fyller de minimikrav som ställts upp i Europarådets rekommendationer om fängelseregler.

Statskontoret har också påtalat att de planerade åtgärderna för att möta beläggningsutvecklingen inte är tillräckligt kraftfulla.

– Det behövs både strukturella förändringar i verksamheten och lagstiftningsåtgärder för att undvika en mer kritisk situation än vi har i dag, konstaterar Svantesson.

Situationen bekräftas av inspektörer vid Arbetsmiljöverket som i flera år följt kriminalvården på nära håll. Kriminalvården är kanske den myndighet som flitigast sysselsatt Arbetsmiljöverkets inspektörer de senaste åren.

Ingrid Wadin, arbetsmiljöinspektör i Eskilstuna, anser att kriminalvården i dag inte har förutsättningar att klara sitt uppdrag, eftersom man inte har plats för dem man ska ta hand om.

– Däremot har man en väldigt lojal chefskår på de lokala myndigheterna som försöker lösa problemen ändå, vilket drabbar arbetsmiljön för de anställda. Det innebär att personalen måste driva arbetsmiljöfrågorna genom att försöka tvinga fram beslut från Arbetsmiljöverket – beslut som sedan oftast överklagas.

– Kriminalvårdsverket upplever oss tyvärr som en motpart i stället för att ta hjälp av oss för att få till en god arbetsmiljö. Det är beklagligt att vi ska hamna i en strid mellan myndigheter, säger Ingrid Wadin.

Den pågående kampen mellan Arbetsmiljöverket och Kriminalvårdsstyrelsen ledde i höstas till att chefen för Kriminalvårdsmyndigheten i Norrköping dömdes för brott mot arbetsmiljölagen. Detta eftersom hon accepterat att bemanningen var för dålig nattetid i häktet i Norrköping och att vårdarna inte hade tillräcklig utbildning. Både skyddsombudet, Arbetsmiljöverket och regeringen hade dessförinnan slagit fast att bemanningen och kraven på utbildning måste öka.

Ingrid Wadin anser att situationen med överbeläggningar och arbetsmiljöproblem inom kriminalvården har varit oacceptabel i flera år och att det dröjt alldeles för länge med att få fram beslut för att lösa problemen.

Huvudproblemet är enligt Wadin att de självständiga myndigheterna inom kriminalvården inte råder över sina resurser, att chefsmyndigheten inte heller gör det, och att det går för trögt för regering och riksdag att få fram mer resurser.

– Så länge cheferna på lokalmyndigheterna snällt accepterar en sådan här arbetssituation tror jag inte att det blir någon ändring, säger Wadin.

En som inte accepterat situationen är Lars-Åke Pettersson, chef för Kronobergshäktet i Stockholm. När Arbetsmiljöverket i mars i år av säkerhets- och arbetsmiljöskäl förbjöd häktet att förvara intagna i andra utrymmen än celler överklagade Pettersson inte beslutet – trots upprepade påstötningar från den centrala ledningen och Arbetsgivarverket. Det var inget svårt beslut, tycker han.

– Arbetsmiljöverkets beslut är inriktat på personalens ohälsa men jag har ju även ett ansvar för de intagna. Det var självklart att jag inte kunde försvara att vi förvarade de frihetsberövade i eländiga utrymmen. Det finns få allvarligare saker än att låsa in människor. När man gör det är det viktigt att man följer lag och författning, men det har vi tummat på alldeles för länge inom kriminalvården, säger Lars-Åke Pettersson och fortsätter:

– Vi bryter återkommande mot häkteslagens regler om hur ett häkte ska vara utformat när de intagna placeras i fylleceller. Inte heller uppfyller vi kraven på att intagna utan restriktioner ska vara i gemensamhet. Hur ska man kunna ha gemensamhetsaktiviteter i en fyllecell?

Lars-Åke Pettersson bekräftar även Statskontorets uppgifter att kvalitets- och vårdarbetet blir lidande när de mesta resurserna går åt till att hålla rörelsen igång.

– Mycket av rutinerna fallerar på en anläggning med mer än 100 procents beläggning. Det saknas sysselsättning åt många intagna. Och det finns inget värre än att ha ett antal fångar som är sysslolösa. Det är också svårare för personalen att kontrollera att det inte smugglas in saker på en överbelagd anstalt.

Platsbristen gör också att anstalterna i ökad utsträckning tvingas acceptera att intagna missköter sig.

– Tidigare var det en enkel uppgift att flytta en intern på en öppen anstalt som misskött sig till en sluten anstalt, eller att flytta intagna mellan säkerhetsklasserna på slutna anstalter. I dag vet fångarna att de kan missköta sig mer innan de riskerar en förflyttning.

Per Durling, brottmålsadvokat i Stockholm känner av kriminalvårdens ansträngda situation på flera sätt. Bland annat genom att flera av hans klienter har flyttats till häktena i Nyköping, Västerås och Norrköping. Men framför allt har hans arbete blivit svårare genom att klienterna är i sämre psykiskt skick.

– Klienterna är allt oftare fixerade vid de yttre förhållandena på häktet vilket gör det svårare att få till ett meningsfullt samtal. Många är så upprörda över sin situation att det knappt går att prata med dem, säger han.

Mest upprörd är Per Durling över att anhållna placeras i tillnyktringsceller upp till en vecka eller mer, med bara en madrass på golvet och en golvbrunn som får tjäna som toalett.

– Det är rena rama Arabien och något som inte borde accepteras. Men det verkar svårt att få till någon allmän indignation. Det är ingen hjärtesak för allmänheten att det är synd om de häktade.

När fängelserna blivit överfulla tidigare i historien har detta ofta reglerats genom politiska beslut som hejdat ökningen. Några sådana beslut har inte kommit denna gång. Kriminalvården har nyligen tagit beslut om att ordna fram 800 nya platser. Dessa ska tas i bruk senast år 2007. Risken är stor att nödlösningar med bland annat dubbelbeläggningar fortsätter fram till dess.

Lars-Åke Pettersson på Kronobergshäktet är besviken både på Kriminalvårdsstyrelsens ledning och regeringen.

– Jag säger inget om att de prognoser man försökt göra varit helt felaktiga. Däremot är jag kritisk till att man inte vidtagit snabba åtgärder när man insett att prognoserna spruckit och hela kriminalvården bågnar.

Kriminalvårdsstyrelsen borde enligt Pettersson införa ett kösystem där man inte tar in fler dömda som inte är häktade förrän det finns lediga platser, som man gjort i Danmark och Norge. Det kan göras utan lagändring.

Dessutom vill Pettersson att regeringen återinför systemet med frigivningspermission. Det innebär att den som har en ordnad frigivningssituation får avtjäna sista månaden av sitt straff som en intensivövervakad permission i hemmet. Det skulle spara 250 årsplatser.

Att överbeläggningarna får fortgå utan politiska initiativ beror enligt Pettersson dels på att Kriminalvårdsstyrelsens ledning av hänsyn till regeringen inte vågat protestera starkare än man gjort, dels att frågan rymmer politisk sprängkraft.

– På politisk nivå vill man inte vidta några åtgärder som skulle tyda på att man inte har situationen under kontroll. Ingen får tro att vårt samhälle inte har råd att verkställa straff för dem som dömts. Därför vill man inte ta beslut som upplevs som mildrande för fångarna.

Advokat Tomas Nilsson anser att man bör se över reglerna om häktning och överväga att i ökad utsträckning använda sig av anmälningsplikt kombinerad med intensivövervakning när häktning inte är nödvändig för att skydda utredningen.

– Det skulle frigöra både platser och resurser och borde gå att få acceptans för. Hur som helst går det inte att göra ingenting.

Alice Åström, vänsterpartist i riksdagen och andre vice ordförande i justitieutskottet, anser att man bör avvakta Kriminalvårdskommitténs betänkande som kommer nästa sommar, innan några stora förändringar görs.

Men hon efterlyser också några snabba beslut för att lösa dagens akuta läge. Hon vill se ökad användning av elektronisk fotboja, är öppen för försök med halvtidsfrigivning för förstagångsdömda och kan även tänka sig ett kösystem till anstalterna.

– Staten har ett ansvar när man spärrar in människor att det görs under humana och värdiga former. Om man inte kan garantera det måste man ta konsekvenserna. Vi kan inte bryta mot hur många konventioner som helst.

HANS HELLBERG
TOM KNUTSON
Annons
Annons
Annons