search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Konkursboets massaansvar för hyra och lön

Samtidigt med att ändringarna i förmånsrättslagen (SFS 2003:535) trädde i kraft per den 1 januari 2004 infördes som en följd av dessa ändringar ett lagfäst massaansvar för konkursbona avseende hyra (SFS 2003:530) och lön (SFS 2003:538). I fråga om hyra har hyresvärden som bekant i föreliggande praxis nekats massaansvar. [Not 1: Adelstenmålet NJA 1999 s. 617.]. Däremot har praxis i fråga om löneanspråk varit arbetstagarvänlig i de fall förvaltaren ej iakttagit gällande regler genom att utan uppsägning fortsätta att nyttja arbetstagarnas tjänster i verksamheten. [Not 2: Prop. 1975/76:12 s. 39, AD 1982 nr 143, NJA 1979 s. 25 och AD 1982 nr 150. Motsatt utgång i AD 1997 nr 19.]

Hyra

I NJA 1999 s. 617 var det med uttrycklig hänvisning till övervägandena i SOU 1999:1, Nya förmånsrättsregler, som Högsta domstolen avstod från att ålägga Adelstens konkursbo massaansvar för den lokal, som konkursboet utnyttjat för utförsäljningen. Regeln om konkursboets massaansvar för hyra som ersättning för den numera upphävda förmånsrätten har placerats som ett nytt femte stycke i 12 kap. 31 § jordabalken med följande lydelse:

Om en hyresvärd uppmanar ett konkursbo att ställa en lokal till hyresvärdens förfogande och konkursboet inte inom en månad gör detta, ansvarar konkursboet för hyran från konkursbeslutet till dess lokalen ställts till hyresvärdens förfogande.

Konkursboets massaansvar förutsätter som framgår en aktiv hyresvärd. Det är enbart om hyresvärden uppmanar konkursboet att ställa den av konkursgäldenären förhyrda lokalen till hyresvärdens förfogande som fristen om en månad börjar löpa. Hyresvärdens uppmaning har inte införts i den uppräkning som finns i 12 kap. 63 § jordabalken. Detta innebär att det inte föreligger några särskilda formkrav och att en muntlig uppmaning i sig är tillräcklig. Bevisbördan för att konkursboet mottagit hyresvärdens uppmaning åvilar dock hyresvärden, varför denne bör framställa sin uppmaning skriftligt och begära att konkursförvaltaren bekräftar att han mottagit densamma.

LAGREGELN HAR DOCK retroaktiv verkan i så måtto att massaansvaret gäller från och med dagen efter konkursbeslutets meddelande om konkursboet inte ställer lokalen till hyresvärdens förfogande senast inom en månad från delfåendet av uppmaningen.

Den nya regeln medför inte att konkursboet vid underlåten avflyttning anses ha inträtt i konkursgäldenärens hyresförhållande. Fråga är uteslutande om ett massaansvar för hyrans rätta betalning, vilket medför att konkursboet under alla förhållanden, trots uppmaning att avflytta, kan sitta kvar till dess att den av konkursgäldenären före konkursutbrottet betalade hyran har förbrukats. Rättsföljden av att konkursboet inte efter uppmaning avflyttar inom månadsfristen är ju enbart betalningsskyldigheten för hyran.

Någon närmare analys rörande vilka förutsättningar, som skall föreligga för att en lokal skall anses ha ställts till hyresvärdens förfogande, görs inte i propositionen. [Not 3: Prop. 2003/03:49 s. 145; frågan lämnas i stället uttryckligen åt rättstillämpningen.]. I denna nöjer man sig enbart med att konstatera att så ”normalt” får anses ha skett då hyresvärden återfått nycklarna till lokalen. Frågan inställer sig då till en början om vad som skall gälla om förvaltaren inte lyckas få fram samtliga nycklar till lokalen, vilket inte är en ovanlig situation. Vi får inte heller något besked om lokalen kan anses ha ställts till hyresvärdens förfogande, trots att det i lokalen fortfarande finns kvar egendom ingående i konkursboet, beneficieegendom tillhörig konkursgäldenären om denne varit en enskild näringsidkare, anställdas egendom eller egendom tillhörig tredje man såsom leasad eller hyrd egendom. Lagstiftaren blir oss även svaret skyldig om vad som skall gälla ifall lokalen är bemängd med miljöfarligt avfall, som alstrats i konkursgäldenärens rörelse eller, än värre, av konkursboet om boet låtit fortsätta konkursgäldenärens drift.

Avgörande för frågan huruvida konkursboet ställt lokalen till hyresvärdens förfogande eller ej får därför antas vara om hyresvärden återfått det exklusiva nyttjandet av lokalen. Förvaltaren bör därför på ett entydigt sätt tillkännage sin avsikt att ställa lokalen till hyresvärdens exklusiva förfogande samtidigt som han överlämnar de nycklar han har tillgång till. Under förutsättning av att så sker borde konkursboet kunna undvika massaansvaret för hyrans rätta betalning även om det i lokalen därvid fortfarande finns kvar egendom av ovan angivet slag eller nycklar som förvaltaren ännu inte lyckats sätta sig i besittning av.

I DEN SKRIFTLIGA UNDERRÄTTELSEN till hyresvärden bör förvaltaren vidare klargöra vad som skall ske med i lokalen kvarlämnad egendom som ingår i konkursboet. För att undvika rättsförluster för tredje man bör förvaltaren även underrätta hyresvärden om det i lokalen finns egendom tillhörig tredje man. Såvitt avser kvarlämnad egendom ingående i konkursboet måste förvaltaren ha regeln i 12 kap. 27 § andra stycket jordabalken i åtanke.

Om det i en lägenhet som hyresgästen har lämnat eller från vilken han avhysts eller i ett utrymme som hör till lägenheten finns egendom, som kan antas tillhöra honom eller någon i hans hushåll, och om han inte inom tre månader från anmaning eller inom sex månader från det han lämnade eller avhystes från lägenheten har avhämtat egendomen, tillfaller den hyresvärden utan lösen.

Under däri angivna förutsättningar kan följaktligen äganderätten till sådan egendom utan ersättning övergå från konkursboet till hyresvärden.

Ett antal för förvaltarna praktiska avvecklingsfrågor har följaktligen inte funnit sin lösning genom den nu införda regeln i jordabalken. Hos företrädare för hyresvärdarna är som bekant synen på konkursförvaltarna högst kluven. Samtidigt som vissa förvaltare aldrig ådrar sig hyresvärdarnas missnöje är det dessvärre inte ovanligt att andra förvaltare lämnar efter sig lokaler i vilka ett mindre världskrig förefaller ha utkämpats. Som alla seriöst arbetande förvaltare är väl införstådda med handlar det ofta mera om organisationsförmåga än att ådra boet onödiga massautgifter om en lokal skall sättas i nöjaktigt skick innan den återlämnas till hyresvärden.

Av regelns placering och lydelse måste man dra slutsatsen att den inte är tillämplig om det vid konkursutbrottet saknas ett bestående hyresförhållande. I dessa fall torde hyresvärden kunna åberopa NJA 1993 s. 13 för att erhålla betalning av konkursboet för boets nyttjande av lokalen.

Någon motsvarande regel som för hyra har inte införts för arrende, trots att det knappast föreligger några sakliga skäl att behandla den jordägare som drabbas av en arrendators konkurs sämre än hyresvärden i motsvarande situation.

Löner

Den nya lydelsen av 12 § förmånsrättslagen medför bl.a. att förmånsrätten för arbetstagarnas lönefordringar upphör en månad efter konkursbeslutet. Därefter är arbetstagarna alltjämt berättigade till lönegarantiersättning men endast under förutsättning av att de inte arbetar åt konkursboet. Med andra ord har lagstiftaren till glädje för arbetstagarna och deras fackliga organisationer klargjort att lönegarantiersättning skall vara en huvudsakligen arbetsfri inkomst.

DENNA ÄNDRING av 12 § förmånsrättslagen medför att den första månadslönen efter konkursutbrottet normalt får delas i tre olika perioder mot tidigare endast två (se fig. 1 nedan). Fördelningen mellan innestående lön och uppsägningslön är självfallet inte ny. Den är en följd av arbetstagarens avräkningsskyldighet för andra inkomster och den försäkran som arbetstagaren skall lämna till länsstyrelsen om han uppbär uppsägningslön och inte samtidigt arbetar åt konkursboet. En nyhet är däremot regeln som fråntar lönefordringarna deras förmånsrätt när det förflutit en månad efter konkursutbrottet. Tidigare har lönegarantiersättning endast utgått för förmånsberättigade lönefordringar.



Den i 5 kap. 18 § konkurslagen införda regeln om konkursboets massaansvar har följande lydelse:

Om en arbetstagare fortsätter att fullgöra sina åtaganden enligt anställningsavtalet, ansvarar konkursboet för arbetstagarens fordran på lön eller annan ersättning för arbete som belöper på tid efter en månad från konkursbeslutet.

För tiden efter en månad från konkursbeslutet måste lönefordringarna därför delas upp i tre olika slag (se fig. 2 nedan).



Eftersom den nya regeln försvårar fortsatt drift i konkursbona får man väl anta att merparten av lönegarantiborgenärernas lönefordringar numera kommer att tillhöra kategori 1. Det är dock viktigt att förvaltaren entydigt och helst skriftligen arbetsbefriar berörda anställda och särskilt då fråga är om större företag med många anställda. Finner förvaltaren att han oundgängligen har behov av vissa anställda, t.ex. konkursgäldenärens ekonomipersonal, hamnar sådana anställda i kategori 2 så länge som deras uppsägningstider löper. Förvaltaren har möjlighet att låta en anställd arbeta i begränsad omfattning åt konkursboet och därutöver vara arbetsbefriad. Förvaltaren måste dock beakta att en driftsinskränkning är en primär förhandlingsfråga enligt medbestämmandelagen och kalla till förhandling innan beslutet om driftsinskränkningen fattas.

För att klargöra för de anställda vad som gäller bör förvaltaren tillställa dem lämplig skriftlig information. På samma sätt som gäller vid hyra rör det sig uteslutande om ett massaansvar för konkursboet för lönernas betalning. Regeln innebär således inte att det uppkommer ett anställningsavtal mellan de anställda och konkursboet. Eftersom det är konkursboet som betalar lönerna åligger det konkursboet att göra skatteavdrag och betala sociala avgifter. Redovisning lämnas i konkursboets egen skattedeklaration.

ANSVARET ÄR DOCK INTE retroaktivt som vid hyra. Konkursboets betalningsansvar gäller således enbart för tiden från den dag som infaller en månad efter dagen för konkursbeslutets meddelande.

Den tredje kategorin utgörs av sedvanliga massaanställda. Det kan då röra sig om anställda hos konkursgäldenären, vilkas uppsägningstider löpt till ända, samtidigt som konkursboet fortfarande har behov av deras tjänster. Likaledes har konkursboet möjlighet att träffa anställningsavtal med personer som inte tidigare arbetat åt konkursgäldenären. Sådana massaanställda är ju ingen nyhet utan har alltid förekommit, låt vara i begränsad omfattning. För konkursboet i dess egenskap av arbetsgivare gäller samma regler som gällde för konkursgäldenären. Boet är därför skyldigt att för dessa massaanställda i förekommande fall betala kollektivavtalsenliga avgifter och försäkringar.

Slutligen bör förvaltaren ha i åtanke att boet måste iaktta vad som föreskrivs i 6 a § lagen om anställningsskydd. Senast en månad efter det att massaanställningen börjat skall konkursboet skriftligen informera arbetstagaren om de villkor som gäller för hans anställning. Till undvikande av missförstånd ligger det självfallet i boets eget intresse att lämna sådan information redan då massaanställningen inleds.

PETER SAVIN
Advokat
Annons
Annons