search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Nyheter

Pionjär som levde upp till sin roll

Med jämna mellanrum i kommande nummer av Advokaten kommer olika advokater att skildras av Magnus Ullman. Det handlar om advokater som på olika sätt varit framstående och omtalade inom och utom advokatkåren under olika tidsperioder, alltifrån Advokatsamfundets bildande 1887 fram till våra dagar. Det finns under denna långa tid många framstående kollegor att skildra och flera av dem var eller blev under sina yrkesverksamma år originella. Yrket lär inbjuda till detta. Först i raden blir Stellan Graaf.
STELLAN VÄXTE UPP i en sjöofficersfamilj i Stockholm men valde tidigt juristbanan. Han var bara 21 år när han tog sin jur. kand. i Stockholm. Efter tingstjänstgöring och en kort period som bankjurist i Handelsbanken anställdes han 1938 som biträdande jurist vid Advokatfirman Morssing & Nycander i Stockholm. Året därpå, endast 26 år gammal, blev han ledamot av Advokatsamfundet.

Stellan Graaf kom i allt väsentligt att ägna sig åt sjörätten, i början mål som mest rörde fartygskollisioner och senare i allt större utsträckning så kallade lastregresser. I ett tidigare skede regressade inte sjöförsäkringsbolagen mot ansvariga redare när de hade betalat ut ersättning för lastskador. Stellan var en pionjär på detta område och fick tidigt de större försäkringsbolagen, som meddelade lastförsäkringar, som klienter. På senare år arbetade han även med läkemedelsprocesser. Han företrädde Astra och Pharmacia i de första p-pillermålen i början av 1970-talet. Stellan var också ofta anlitad som skiljeman och hade en mängd uppdrag inom Advokatsamfundet, bl.a. som styrelseledamot i huvudstyrelsen och ordförande i disciplinnämnden.

För egen del hade jag förmånen att i tre år, fram till 1975, arbeta som biträdande jurist åt honom. Stellan var en mycket respektingivande person. Hans stora kroppshydda och starka röst gav honom en extra pondus. Det var roligt att arbeta åt Stellan. Han var klar i sina instruktioner, föredrog kortfattade brev och inlagor, var lagom fordrande och samtidigt humoristisk.

STELLAN VAR GIFT med den kända skådespelerskan Margit Manstad, som var 10 år äldre. Eftersom hans umgänges- och klientkrets var minst sagt exklusiv och i allmänhet till åren kommen, och han själv saknade barn, hade han en bristfällig kännedom om den yngre generationen, till vilken jag då hörde. Detta tog sig ibland dråpliga uttryck. När Stellan kom in i den unge juristens rum reste man på sig, det förväntades så, och innan tiden för provtjänstgöringen gått ut, blev man titulerad notarie. Den kvinnliga personalen titulerades fru eller fröken beroende på civilstånd. ”Jag känner mig som en gammal ogift fröken”, sa en gång en av de yngre sekreterarna. Till detta kom en minst sagt originell öppning av arbetsdagen. Kamreren hade senast kl. 09.00 sprättat upp och kontrollerat all inkommande post och lagt den i storleksordning i sammanträdesrummet. Där presiderade Stellan bland byråns jurister och läste igenom brev och inlagor, som därefter överlämnades till respektive handläggare. Förekom det där någon kritik, det hände sällan, var det ytterst pinsamt att inför alla åhöra klagobrevet. Nya uppdrag kom mestadels in även denna väg. Stellan tog naturligtvis med ålderns rätt de största uppdragen medan de minsta hamnade hos mig. Andra uppdrag jag fick denna väg var allehanda, inte alltid angenäma, uppdrag, ofta mindre saker av de mest skilda slag, huvudsakligen från delägarnas släktingar och vänner. Fördelen med den gemensamma postöppningen var att man fick en god inblick i byråns verksamhet, klienternas göranden och låtanden, och även åhöra ofta kritiska omdömen om motpartsadvokater m.fl.

NÄR MAN RESTE med Stellan, besökte klienter eller var med honom i domstol fann man snart att han var den självklare huvudpersonen. Han levde fullt upp till denna roll. Det hände att motparter gav med sig bara vid blotta åsynen av honom. När jag några år före min anställning hos Morssing & Nycander satt ting på Stockholms tingsrätt, sade en rådman vid sjörättsavdelningen inför en huvudförhandling: Nu Magnus skall Du få möta två ess inom advokatkåren, som dessutom hatar att förlora mot varandra”. Det var Stellan Graaf och Claes Palme. Deras ömsesidiga animositet gjorde att de lade ned extra stort arbete i de mål där de stod mot varandra. Det var en upplevelse att höra och se dem, som en dramatisk teaterföreställning. De var mycket vassa och spydiga mot varandra, men stred samtidigt med blanka vapen. Den gången vann Stellan.

Till skillnad från många andra advokater i Stellans generation hade han förmågan att ta betalt för sina tjänster. Han förde aldrig något tidkort, utan tittade på aktens storlek och hade en feeling för vad han skulle ta betalt när det var dags att skicka en faktura. Det var egentligen bara stora mål han höll på med, ofta med internationell anknytning, och arvodena blev därefter. När jag skulle sköta en mindre sak för en amerikansk klient och skulle fakturera den, året var 1974, hade jag hört att man skulle ta i litet grand. Jag föreslog 7 000 kronor för det nedlagda arbetet, vilket Stellan omedelbart höjde till 27 000 kronor med kommentaren att ”annars kan klienten tro att han kommit till en andra rangens advokat”. Med vändande post kom 27 000 kronor i en check plus ett tackbrev.

Stellan var samtidigt en levnadskonstnär och en gladlynt person. Han levde gott och på stor fot. Han älskade resor till fjärran exklusiva mål och var en uppskattad sällskapsmänniska, en humoristisk talare och eftertraktad kavaljer.

Stellan lämnade delägarkretsen 1974, endast 62 år gammal, men var i mindre utsträckning verksam ytterligare några år och vistades då mest i San Remo. Som ovan framskymtat hade Stellan en förmåga att se affärsmässigt på sina uppdrag. Det var han mästare i. Han avled 1987. Hans hustru Margit inrättade då till hans minne en sjörättslig fond som fick hans namn.

MAGNUS ULLMAN
Advokat
Annons
Annons
Annons