search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Framtidens polis

Under ledning av advokat Peter Danowsky har rikspolischef Sten Heckscher och polishögskolans rektor Birgit Hansson träffats för att tala om Polisens roll i dagens samhälle, förändrade arbetssätt och utbildning.
1 Det politiska intresset för Polisen och prioriteringsarbetet

Polisen har många uppgifter, till exempel att förebygga brott, övervaka den allmänna ordningen, bedriva spaning och lämna allmänheten skydd. Men att säga vilka uppgifter som är viktigare än andra vill inte Sten Heckscher göra. Det går inte att se det så, anser han.

– Vi måste göra det hela. Den grundläggande prioriteringen i straffrätten anges i straffskalor; men det betyder inte att man kan strunta i bötesbrott. Hela systemet med kriminalisering vilar på trovärdighet. Och det går inte att prioritera bort det som man på goda grunder kan tycka är något mindre viktigt. Det är politikerna som gör dessa prioriteringar, även om vi får göra vissa.

Peter Danowsky:
– I bistra tider då samhällets resurser blir allt knappare tvingas alla att prioritera. Har Ni själva någon uppfattning eller låter Ni er bara styras av den för närvarande rådande politiska majoriteten?


Sten Heckscher:
– Den för tillfället rådande politiska majoriteten har egentligen ett begränsat inflytande. Det har att göra med att det finns en grundläggande enighet i landets parlament om vad Polisen ska göra. Det finns en gemensam uppfattning om vad som ska vara kriminaliserat, om Polisens huvuduppgifter och om hur Polisen ska vara dimensionerad. Polisens verksamhet är inte föremål för omfattande partipolitiska motsättningar. Statsmaktens anvisningar och prioriteringar till Polisen är breda och förutsätter att vi konkretiserar dessa mål ytterligare hos Rikspolisstyrelsen och sedan vidare hos polismyndigheterna. Det är ingen hemlighet att vi gör egna prioriteringar – det ska vi göra.

Peter Danowsky:
– Spelar det någon roll om det är socialdemokratiskt eller borgerligt styre för Polisens arbete?


Sten Heckscher:
– Nej, det är ingen stor skillnad och det tycker jag är bra. Det finns grundläggande värderingsskillnader men i vilken utsträckning de slår igenom i Polisens verksamhet vill jag låta vara osagt. I svensk politik, jämfört med många andra länder, är dessutom skillnaden mellan höger och vänster inte så stor. Det finns en ganska bred enighet i denna typ av frågor.

Peter Danowsky:
– Det låter som om Polisen själv gör prioriteringarna. I praktiken finns det alltså inget politiskt konkret inflytande över Polisen?


Sten Heckscher:
– Det finns grundläggande prioriteringar i lagstiftningen och därefter i de officiella styrdokumenten som regleringsbrevet, vilka är helt avgörande. Sedan har vi ytterligare generella prioriteringar i de planeringsförutsättningar som RPS numera ger ut varje år och där vi utvecklar vad statsmakten vill enligt regleringsbrevet. Slutligen ska det ner på en lokal nivå, och där måste den lokala problembilden ha stor betydelse för prioriteringarna på myndighetsnivå. Det är inte säkert att man har samma bekymmer i Oskarshamn som i Västervik. Detta kan ju inte riksdagspolitikerna ha något större inflytande över. Däremot är det så att vår organisation är full av politiker. Jag tror att vi har 550 förtroendevalda i polisorganisationen.

Peter Danowsky:
– Gör de någon nytta?


Sten Heckscher:
– Ja, enligt min mening. Det kan väl också variera lokalt, men får vi duktiga och bra politiker på lokal nivå, så gör de nytta. Dels för att de är en bra kontaktyta för Polisen, dels för att de kan bli Polisens ambassadörer i kommunala sammanhang och se till att polisiära intressen beaktas, till exempel då det handlar om att bevilja utskänkningstillstånd. De kan också ha kloka synpunkter på Polisens verksamhet lokalt. Sedan kan det diskuteras om de måste vara så många som 550.

2 Utbildning och morgondagens poliser

Enligt Birgit Hansson strävar Polishögskolan efter att utbilda poliser till att tänka självständigt och att fatta egna beslut i de flesta situationer. Polisen ska kunna hantera problem med olika infallsvinklar.

Peter Danowsky:
– Har man inte ett självständigt förhållningssätt då man kommer in på polisutbildningen, så är det ganska sent att börja?


Birgit Hansson:
– Det handlar snarare om att erbjuda verktygen till detta förhållningssätt. Problembaserat lärande är en typ av ett sådant pedagogiskt verktyg som vi använder.

Enligt Birgit Hansson innebär det att studenterna inför varje kurs ställs inför ett problem, en uppriggad situation: till exempel ett rån eller en anmälan om försvunnen person. Utifrån denna situation ska eleverna analysera vad som är polisrelevant i den givna situationen. Vilka är problemen? Vilken kunskap behövs för att komma vidare och hur får man tag på den? Vilka alternativa vägar finns att gå för att lösa problemen? Vilka blir konsekvenserna?

Birgit Hansson:
– Vi inspireras av de kunskaper om problembaserat lärande som finns i Holland och Kanada samt på olika högskolor och universitet, till exempel Linköpings universitet.

Peter Danowsky:
– Vad har den förändrade utbildningen för betydelse för Polisens arbete. På vilket sätt är de ”nya” poliserna värdefulla?


Sten Heckscher:
– De är välutbildade och bidrar till att öppna organisationen. I alla länder är Polisen av tradition en sluten, hierarkisk och auktoritär organisation. Dessa tre drag har förändrats med hjälp av den nya generationen; i vissa avseenden har vi draghjälp också av andra faktorer. Vad som hände i mitten av 1990-talet, inte bara i Sverige utan också på andra håll i västvärlden, var att det ställdes krav på att Polisen skulle arbeta på ett delvis annorlunda sätt. I stället för att fem fredagar i rad klockan 01.00 natten mellan fredag och lördag åka till samma krog för att det har inträffat bråk, så kanske vi kan komma dit vid midnatt i stället så blir det inget bråk. Det är ett enkelt sätt att uttrycka det på.

Peter Danowsky:
– Är utbildningen tillräcklig för att tillfredsställa anspråken på öppenhet?


Birgit Hansson:
– Vi skapar en bra plattform. I polisorganisationen får vi reaktionen att de nyutbildade inte frågar så mycket som de tidigare. De som kommer ut nu tar själva reda på svaren. Men jag skulle vilja påstå att det inte finns en tillräckligt kritisk massa av nyutbildade i dag för att de riktigt ska få utrymme i organisationen. De behöver vara fler i varje myndighet och fler på varje ställe som ger stöd åt varandra. En annan viktig sak är att studenterna uppmuntras använda sin tidigare kunskap och erfarenhet i utbildningen och senare i polisarbetet. Det ger en signal om att sådant som sker i samhället omkring är betydelsefullt.

Peter Danowsky:
– Men diskuteras det vilket slags samhälle de blivande poliserna vill leva i? Man skulle kunna tänka sig att en del av dem som söker sig till Polisen lockas av uniformer, auktoritet eller makt. Försöker ni påverka polisstudenternas samhällssyn?


Birgit Hansson:
– Ja, det gör vi. Men vi måste komma ihåg att det är viktigt att alla poliser inte ska vara stöpta i samma form. I antagningsförfarandet försöker man ta reda på vilka drivkrafter den sökande har till att bli polis. De drivkrafter som Du nämner är naturligtvis inte så lyckade för att bedriva ett bra polisarbete.

En angelägen del av Polisens utbildningssatsning är, enligt Birgit Hansson, vidareutbildning och specialiseringsutbildning. För närvarande pågår ett omfattande projekt under PHS:s ledning för att åstadkomma en systematisk, sammanhållen vidareutbildning som svarar mot höga kvalitetskrav och är framåtsyftande och flexibel.

Birgit Hansson:
– I det sammanhanget är det också viktigt att satsa på de äldre poliserna, annars riskerar vi att få klyftor mellan de nyutbildade och de äldre. Det finns poliser som varit verksamma i 10–15 år utan att genomgå någon mera sammanhängande fortbildning. Vi skapar en plattform för att börja yrket och vi vill även uppmuntra poliserna att inse att lärandet fortsätter hela det yrkesverksamma livet. De äldres vidareutbildning ska också syfta till att de ska komma i kontakt med vad de nya poliserna har med sig.

Peter Danowsky:
– Det låter som en väldig spänning mellan dem som genomgått polisutbildningen efter 1997 och dem som gått den tidigare?


Sten Heckscher:
– Den allmänna känslan ute i polismyndigheterna är att man uppskattar kvaliteten på de nya poliserna. Fast de har också en annan stor betydelse; vi har som mål att den som fyllt 55 år inte annat än frivilligt ska behöva jobba skift och natt. I vissa delar av landet där medelåldern är hög är detta ett bekymmer. Det blir en lättnad när det kommer nya poliser eftersom det innebär att de äldre i mindre utsträckning behöver jobba skift. Vi måste gifta ihop de nyutbildade polisernas plattform med de äldre polisernas plattform. Det behöver inte betyda att det är någon stark spänning.

Peter Danowsky:
– Vilka är de äldre polisernas brister?


Birgit Hansson:
– De klarar sina jobb. Det handlar inte uteslutande om ny sakkunskap utan också om att få tillfälle att bena ut vad som är deras erfarenhet i dag och vartåt de behöver och kan gå vidare utifrån den.

Peter Danowsky:
– Medaljens baksida kan ju vara kollegialitet där man skyddar varandra.


Sten Heckscher:
– Det är säkert så men vi har sett tecken på att det förekommer i mindre utsträckning än tidigare. Det är till exempel väsentligt vanligare i dag än för kanske femton år sedan att poliser rapporterar varandra.

Birgit Hansson:
– Skyldigheten att rapportera är ett viktigt inslag i utbildningen. En aspirant fick sluta på grund av att han inte rapporterade en bekant. Man måste stå på sig och ha civilkurage också i polisrollen.

Mellan unga människor från invandrartäta områden och Polisen råder det ofta en förtroendeklyfta. På frågan om hur Polisen med utbildningsinsatser ska kunna vända de här tendenserna säger Birgit Hansson att det finns en hel del att göra. Hon berättar att när Göteborgskommittén la sitt betänkande så hölls debatter på många platser, och då var elever från Polishögskolan med när betänkandet presenterades. Studenterna klarade detta bra.

– Vi har planer på att skapa läxläsningsservice hos våra studenter för ungdomar i Tensta och Rinkeby som ligger nära Polishögskolan. Om man kan starta den här typen av verksamhet redan under studietiden – om än i liten skala – så blir det en annan kontakt. Både för ungdomar, som riskerar att hamna i kriminalitet och blivande poliser.

Sten Heckscher:
– Jag är av en annan uppfattning, jag tycker att vi ska syssla med det som är polisiärt relevant och det tycker jag inte läxläsning är.

Birgit Hansson:
– Jag ser det inte som ett polisarbete utan en aktivitet vid sidan av utbildningen, som skapar möjlighet att senare utföra ett bättre polisarbete.

3 Polisens arbetsuppgifter och befogenheter

Peter Danowsky:
– Vad är det viktigaste som polisväsendet ska göra under de närmaste åren och vad kommer det att möta för viktiga sysslor?


Birgit Hansson:
– Jag tycker Polisen ska vara den vanliga människans bästa vän och brottslingens värsta fiende. Det betyder inte att man ska uppträda på ett otrevligt sätt mot brottslingar. Alla ska känna att Polisen är en garant för demokratin och för mänskliga rättigheter. Det finns tre grupper i samhället som Polisen kommer i kontakt med: brottsoffer, de som är misstänkta för att ha begått brott och den stora gruppen av allmänhet ur vilken de här två grupperna rekryteras. Det allra viktigaste att förmedla till polisstudenterna är att de ska möta varenda människa med värdighet och respekt.

Sedan finns det andra uppdrag som Polisen har, att upptäcka, utreda och att gripa dem som har begått brott. Men det underliggande uppdraget är viktigt. Ska man på lång sikt medverka till en brottsreduktion måste man skapa allianser med olika grupper. Vi kan aldrig få så många poliser att det räcker till för att Polisen ensam kan reducera brottsligheten. Polisen är beroende av hur man blir sedd och kan samarbeta med andra grupper.

Peter Danowsky:
– Tror Du att Polisens roll för att skydda de demokratiska institutionerna, som i samband med Göteborgskravallerna, kommer att öka och att Polisen därmed måste bli våldsammare och utrustas med mer kraft för att skydda demokratin?


Birgit Hansson:
– Jag tror inte att det är likhetstecken mellan fler sådana arbetsuppgifter och att bruka mer våld. Det måste vara en uppgift såväl för utbildningen som för polisorganisationen att se till att demokratiska institutioner kan skyddas utan att man tillgriper våld.

Peter Danowsky:
– Motkrafterna verkar ju vara ganska starka.


Sten Heckscher:
– Jag tror att det växlar över tiden. Man ska ha klart för sig att det finns vissa väldigt impopulära uppgifter för Polisen, bland annat att skydda nazisters demonstrationer. Allmänhetens förståelse är inte alltid så värst stor där vårt långtgående grundlagsskydd för yttrandefrihet innebär att polisen är skyldig att skydda en demonstration som har vägrats tillstånd eller inte fått tillstånd. Det dystra i dessa sammanhang är att det ofta är de som ogillar nazister som begår brotten i dessa situationer. En av de saker vi gör inom ramen för detta är att utveckla Polisens taktiska koncept när det gäller att hantera större folkmassor.

Peter Danowsky:
– Men är inte det ett närmande till militära förhållningssätt, att organisera sig starkt?


Sten Heckscher:
– Vi måste när det behövs ha ett någorlunda enhetligt uppträdande. I detta ligger också möjligheten att vi lägger av både batonger och sköldar och har ett arbetssätt som snarare går ut på att medvetet och kunskapsbaserat försöka se till att det inte blir bråk. Det är ju bättre för oss om det inte blir bråk. Man kan säga att Polisen måste arbeta fiffigare än tidigare.

Peter Danowsky:
– Du säger att underrättelsearbete och att vara fiffig är viktiga delar för morgondagens polis. Det leder till associationer om Säpo, underrättelseverksamhet och att det blir allt mer och bättre kartläggningar.


Sten Heckscher:
– Det blir allt viktigare, och Du har alldeles rätt i att det här är besläktat med det som säkerhetstjänster ägnar sig åt. Det här är en intressant fråga: hur ska stater rusta sig för att klara av terroristhot och en mer avancerad brottslighet. Jag har inte så stora svårigheter att godta vissa integritetsinskränkningar. Man måste med ett öppet sinne överväga att ge Polisen bättre möjligheter än i dag att samla och analysera och använda information.

Peter Danowsky:
– Det går ju stick i stäv med den öppenhet som råder nu; att tänka sig en utbyggd underrättelseverksamhet med metoder som av självklarhet ska vara hemliga och med arbete som av självklarhet inte tål insyn?


Sten Heckscher:
– Det hindrar inte att vi ska ha insyn i vår verksamhet för att medverka till att bevara ett öppet samhälle. När det gäller att skapa möjligheter för Polisen att samla och bearbeta information tror jag, även om man kanske inte gillar det, att detta är ett steg vi måste ta och som jag tycker inte är så förfärligt jämfört med exempel på vissa andra staters åtgärder. Däremot måste kraven på rättsväsendet vara fortsatt höga. Vi får aldrig släppa kravet på full bevisning för fällande dom, dessutom måste vi vara försiktiga med till exempel anonyma vittnen. Men det är angeläget att Polisen får bättre möjligheter än i dag att samla, hantera och använda information.

Peter Danowsky:
– Mera buggning?


Sten Heckscher:
– Ja, vi har gett uttryck för uppfattningen att Polisen ska få rätt att bugga. Det skulle knappast komma att användas särskilt ofta eftersom det är en synnerligen resurskrävande arbetsmetod. Den naturliga kontrollen och begränsningen av till exempel dagens telefonkontroll ligger egentligen inte i domstolsprövningen utan i att Polisen av resursskäl inte kan hantera särskilt många sådana ärenden samtidigt. Därför tycker jag att polis och åklagare prioriterar väldigt noga när de begär den sortens beslut. Men jag är inte säker på att buggning skulle ge så mycket mer, kanske lite mer på marginalen. Men att vi inte kan bugga håller inte mig vaken om nätterna.

När det gäller Sten Heckschers inställning till brottsprovokation berättar han att han skrev ett betänkande i början på 1980-talet och då försökte dra en gräns mellan bevis och brottsprovokation. Något som Heckscher anser att han lyckades hyggligt med. I betänkandet sade han ja till bevisprovokation.

Sten Heckscher:
– Det kan tyckas stötande att ordningsmakten ska framkalla brott men problemet är inte riktigt så enkelt. Det kan vara så att Polisen har så mycket bevismaterial i ett ärende att man bara behöver det ”sista steget”. Polisen är ute efter bevisning på brottslighet som redan pågår men rent tekniskt kan det då bli en brottsprovokation och det är den här typen av gränsdragningar som är besvärliga. Det är inte så enkelt som att säga ja eller nej. Om vi ska bli juridiska så kan man klara det med ansvarsfrihetsgrunder.

Sten Heckscher anser att Polisen måste bli duktigare på att analysera information och använda denna. Man måste också bli duktigare på det internationella samarbetet och lära sig att inte drunkna i information. För mycket information blir oanvändbart.

– När brottsligheten blir mer raffinerad, sofistikerad och svårförutsägbar kan inte staten bara säga att den inte är beredd att göra några inskränkningar i medborgarnas anspråk på integritet. Inskränkningar i integriteten ökar ofta rättssäkerheten. Oftast blandar folk ihop de där två begreppen. Om Du får ett bättre underlag så ökar Du rättssäkerheten. Det är ju inte så att Du automatiskt försämrar rättssäkerheten när Du försämrar integriteten.

Peter Danowsky:
– Vilka hinder finns från politiskt håll för att utveckla Polisens arbete på det sätt som ni vill?


Sten Heckscher:
– Vi möter allmänt sett stor förståelse. Men vi har också en lång lista på förslag till ändringar som går oändligt långsamt. Till exempel borde området för ordningsbot ha vidgats ordentligt för många år sedan. Så finns den klassiska motsättningen mellan effektivitet och integritet. Men den skall ju finnas.

Birgit Hansson:
– När vi talar om underrättelsestyrt arbete handlar det inte om uteslutande hemliga underrättelser. Underrättelser kan också utgöras av vetskap och kunskap. Att Polisen måste röra sig i samhället på ett sådant sätt att vi samlar ihop kunskap och lägger ihop detta och gör analyser. Fiffighet handlar också om att polisstudenterna vänjer sig vid att använda all kunskap. Det ingår i utbildningen på polishögskolan men studenterna ska också använda de erfarenheter och den kunskap de har med sig till skolan.

Peter Danowsky:
– Det låter som att Ni är mer fokuserade på att förhindra än att klara upp brott?


Sten Heckscher:
– I den mån man kan förhindra brott slipper man ju reda ut och det är ju en poäng. Vi måste kunna göra alla möjliga saker, spektrat är brett. När närpolisreformen genomfördes i mitten på 1990-talet tog utredningsverksamheten en helt ny inriktning. Vi har försökt förbättra och vi har uppnått en högre uppklaring, men inte tillräckligt bra. Det är också en av våra prioriteringar i det här vi kallar en nationell polis. Vi försöker befria oss från myndighetsgränser. Det är inte enbart en organisationsfråga utan främst en verksamhetsfråga.

Sten Heckscher anser att det finns en strukturell obalans i polisorganisationen som ibland är besvärande. Tre polismyndigheter svarar för två tredjedelar av polisverksamheten medan arton polismyndigheter delar på en tredjedel. Spännvidden är stor; Gotland har 120 anställda jämfört med Stockholm som har sextusen.

Sten Heckscher:
– Det finns en illusion att alla ska klara sig på egen hand. Många tycker att vi behöver en organisatorisk reform för att göra något åt detta. Nej, säger jag, vi ska i stället frigöra oss från de hinder som varje organisation oundvikligen innebär.

Peter Danowsky:
– Uppklaringsprocenten i Stockholm 1997 är 25 procent för alla brott. För mord är uppklaringen något bättre. Hur ska man se på dessa låga resultat?


Sten Heckscher:
– Siffrorna innefattar mycket. När det gäller Stockholm och grovt våld är uppklaringsprocenten långt ifrån tillfredsställande. Vi får nu utökade möjligheter att använda DNA-register och det hjälper oss. På senare tid har vi haft på gränsen till massuppklaring av förmögenhetsbrott, inbrott och stölder i bostad med DNA-teknik. I Göteborg kunde man med hjälp av DNA-teknik knyta en gärningsman till 35 inbrott. Detta visar en annan sak – nämligen hur stor del av gärningsmännen som åker fast – där är siffrorna mycket högre. Många döms kanske bara för vart tionde brott de begår – men de sitter inne nästan hela tiden.

Peter Danowsky:
– När uppklaringsprocenten för många brottstyper är låg vad händer då med allmänhetens förtroende för Polisen? I demokrativärnet ligger respekten för ägande. När Polisen inte klarar av att utreda inbrott i människors hem, är då detta ett samhälle vi ska leva i?


Sten Heckscher:
– Olika typer av brott är olika lätta eller olika svåra att klara upp. I ena änden har Du cykelstölder – det är praktiskt taget ett omöjligt brott att lösa. Inbrott i bostad är också väldigt svårt att klara upp. Men även om man förstärkte de polisiära resurserna skulle det endast marginellt förbättra siffrorna.

Birgit Hansson:
– En annan del som är viktig för allmänhetens förtroende är hur Polisen handskas med de brott som inte klaras upp. Det är till exempel viktigt att inte säga att spaningsuppslag saknas om det är uppenbart att den person som anmält ett brott har känt igen gärningsmannen. Polisen måste ha en bra kontakt och en bra relation till dem som anmäler brott, samarbeta med dem och andra i omgivningen och inte alltför tidigt lägga ned brottsutredningar.

Antalet poliser i dag är något färre än tidigare. När det gäller fördelningen av polisresurser så är befolkningsunderlaget den viktigaste faktorn. Det är inte så konstigt menar Sten Heckscher eftersom Polisens arbetsuppgifter relaterar till människor. Arbetsuppgifterna är mer frekventa där det finns människor än där det inte finns människor.

Sten Heckscher:
– Det betyder att vi får ett glesbygdsproblem. Inte nog med att det är stora avstånd, det är också få människor. Fördelningsgrunderna går ofta tillbaka till den kommunala tiden och då hade vi ojämnheter mellan olika kommuner som prioriterade i olika utsträckning.

Birgit Hansson:
– Jag tycker detta är ett problem. Min uppfattning är att varje medborgare i Sverige ska ha lika stor rätt att möta en välutbildad polis oavsett var man befinner sig i landet. Då blir det besvärligt att befolkningen inte fördelar sig jämnt. Man måste hitta en lösning så att människor i glesbygden inte känner sig övergivna av Polisen. Här finns en annan intressant iakttagelse och det är att Sveriges befolkning är så fokuserad på hus, det är polishus å ena sidan och sjukhus å andra sidan. Det är som om kommunikationerna inte blivit snabbare. Man kan inte åka två mil till ett sjukhus utan det ska finnas på orten och det är samma sak med polishus. Här finns en psykologisk uppgift, nämligen att medverka till att människor kan känna trygghet i att hjälp finns att få utan att det finns ett hus att gå till.

TOM KNUTSON
Annons
Annons
Annons