search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Samfundsfrågor

Disciplinärende

Beslut hösten 2003

1. Advokat har till person mot vilken förundersökning pågått lämnat uppgifter som advokaten fått del av vid förhandling inom stängda dörrar rörande annan person och som advokaten måste ha förstått skulle försvåra den pågående förundersökningen. Erinran tilldelad.
Lagman Y har i en den 25 februari 2003 inkommen anmälan riktat anmärkningar mot advokat A. Av handlingarna i ärendet framgår bl.a. följande.

Natten mot den 21 juli 2002 mördades B i en restauranglokal i Hedemora. C greps såsom misstänkt för mordet och häktades sedermera.

A förordnades den 23 juli 2002 av X tingsrätt till offentlig försvarare för C.

B:s make, D, morbror till C, hade vid tidpunkten för mordet dömts till ett långvarigt fängelsestraff för grovt narkotikabrott och satt frihetsberövad i avbidan på Högsta domstolens beslut i frågan om prövningstillstånd. Misstankar uppkom om att D anstiftat C att begå mordet och åklagaren begärde och erhöll tillstånd att genomföra hemlig telefonavlyssning av den telefon i häktet som D kunde antas använda.

Bland de avlyssnade samtalen fanns två samtal mellan A och D den 2 september 2002. Av utskrifterna av dessa samtal framgår att frågan om misstankarna mot D för anstiftan samt frågan om förhållandet mellan makarna och om skilsmässa mellan dem berördes ävensom att samtalen rörde hos C beslagtagna pengar.

Rörande pengarna upplyste A att 12 000 kr beslagtagits och att det var blod på sedlarna, vilket misstänkts vara från B men visat sig komma från C. Han bekräftade vidare att misstankar fanns om att C tagit kassan i restaurangen och att inga pengar fanns kvar i restaurangen. D beklagade sig över att polisen inte ville ge honom några upplysningar. A förklarade att för honom inte längre gällde något yttrandeförbud.

Med avseende på misstankarna om anstiftan förklarade A vid telefonsamtalen att polisen inte sagt att de misstänkte D men att polisens hypotes var att denne kunde ha med mordet att göra och att han sålunda var misstänkt. Denna slutsats sade A att han dragit av frågorna till C under förundersökningen rörande mordet.

När det gällde eventuell skilsmässa mellan makarna förklarade A att den frågan ingick som en del i polisens motivbild. Han bad D att behålla det mesta för sig själv och att själv inte ta upp frågan med polisen utan endast svara, om polisen tog upp saken med honom.

ÅKLAGAREN ANMÄLDE till Y att polisen hade avlyssnat samtal mellan D och A och att A därvid avslöjat för D att polisen misstänkte honom för anstiftan av mordet samt delgett honom uppgifter från förundersökningen som A fått tillgång till vid häktningsförhandling inom stängda dörrar. Y fick läsa uppteckningar från telefonsamtalen och kunde för sin del konstatera att åklagarens uppfattning var befogad. Åklagaren framhöll att såväl han själv som de utredande poliserna hade förlorat förtroendet för A med anledning av det inträffade och att denna brist på förtroende givetvis var till nackdel för hans klient under den fortsatta förundersökningen rörande mordet.

Sedan Y erfarit vad som förekommit tog han ett enskilt samtal med A och konfronterade denne med materialet samt rådde honom att avträda som försvarare, vilket också skedde.

C dömdes för mord till livstids fängelse men har överklagat domen. Inledd förundersökning mot D har nedlagts på grund av att brott inte kunnat styrkas.

Y har i sin anmälan anfört bla att han sett som sin skyldighet att anmäla det inträffade till Advokatsamfundet. Vidare skriver han följande: ”Jag vill tillägga att det inte – såvitt jag känner till – i något annat sammanhang funnits anledning till kritik mot A för hans agerande som offentlig försvarare.”

A har i avgiven förklaring sammanfattningsvis anfört: Han hade utgått ifrån att D var medveten om att han var misstänkt för anstiftan. Spekulationer härom hade förekommit i massmedia och det var den allmänna inställningen i Hedemora. D hade inga restriktioner och hade haft kontakter med bekanta på hemorten. Spekulationer om skilsmässa mellan makarna hade också förekommit i pressen och han blev mycket förvånad över att D bestred uppgifterna härom. Den enda uppgift som inte var allmänt känd var att DNA-undersökningen visade att det endast fanns C:s blod på sedlarna. Det var ett misstag av honom att berätta detta för D. Det hade skett av obetänksamhet och inte av uppsåt. Han hade hoppats att genom samtalen med D få fram i mordmålet betydelsefulla uppgifter. Något vidarebefordrande av uppgifter från C, som hade restriktioner, hade aldrig skett.

Nämndens bedömning
A har inte varit bunden av annan tystnadsplikt än den som följer av god advokatsed.

A måste ha förstått att de uppgifter han lämnade D kunde försvåra den pågående förundersökningen. Han borde därför ha avstått från att lämna uppgifterna.

Genom att ändå lämna dem har han handlat i strid med god advokatsed.

På grund härav tilldelar nämnden A erinran jämlikt 8 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken.