search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Sverige och översynen av de europeiska regelverken

Under 2003 intensifierades inom EU-kommissionen den översyn av de olika europeiska regelverk som styr de s.k. fria yrkena såsom apotekare, arkitekter och advokater m.fl. Resultatet av denna översyn kommer att få en mycket stor betydelse för europeiska advokater och deras klienter i framtiden.
En rapport från den europeiska konkurrensmyndigheten väntas i början på detta år. Den förväntas innehålla en plan med detaljerade åtgärder och en närmare definition av de krav som EU i framtiden kommer att ställa vid nationell utformning av professionella regler liksom en bedömning av de nuvarande regelverkens förenlighet med EU:s konkurrensregler. Det står redan nu klart att rapporten fokuserar på tre frågor: förbud för advokater att göra reklam, fasta arvoden för advokater samt förbud mot integrerade samarbeten (Multi-Disciplinary Partnerships – MDP). Ytterligare två områden har intresserat kommissionen: frågan om professionell vidareutbildning liksom yrkesreglernas berättigande utifrån det allmänna intresset.
EU-kommissionären Mario Montis inställning synes innebära att advokater i princip likställs med andra fria näringsutövare och att konkurrensbegränsande regelverk i princip inte skall få förekomma. Detta synsätt skiljer sig från det som EG-domstolen under 2001 fastslog i den s.k. Nova-domen. Den domen innebar att enskilda advokatsamfund äger rätt att uppställa villkor som förbjuder integrerade samarbeten med revisorer även om detta i sig skulle innefatta konkurrensbegränsning. Skälen för detta ställningstagande innebär ett erkännande av advokaters yrkesplikter.

MARIO MONTI BORTSER i sin rapport från de skillnader som finns mellan advokatyrket och andra fria yrken. Advokaternas oberoende är ett samhällsintresse till gagn för klienten och för upprätthållande av ”the rule of law”. Mot bakgrund av EU- kommissionärens uttalade ståndpunkt att ekonomiska bevekelsegrunder äger företräde framför intresset av att värna grundläggande yrkesplikter finns anledning att känna oro inför framtiden.
EU består redan idag av ett stort antal medlemsländer som sinsemellan uppvisar stora olikheter. Efter utvidgningen kommer EU att bestå av ett tjugofemtal länder med än större skillnader avseende såväl kulturella som rättsliga traditioner. Vid en harmonisering av regelverken finns risken att man endast kan enas om de mest grundläggande reglerna, medan andra lika viktiga men i ett europeiskt perspektiv mer kontroversiella principer måste överges. En sådan utveckling kan lätt leda till en försämrad etisk och professionell standard till skada för klienter, för samhällsmedborgarna i stort och för vakthållningen kring ”the rule of law”.

INOM DEN EUROPEISKA advokatorganisationen, CCBE, pågår ett aktivt och framgångsrikt arbete på att värna både samhällets intresse av en fri och oberoende advokatkår och advokaternas yrkesintressen. Det är å ena sidan nödvändigt att advokaternas röst framförs av en stark organisation som förmår att presentera de argument som utgör själva grundvalen för en fri och oberoende advokatkår. Å andra sidan har diskussionerna inom CCBE tydliggjort de stora problem som det innebär att med en röst argumentera i frågor där de nationella advokatsamfunden har så olika förutsättningar och agendor. Sverige, liksom ett fåtal andra länder, Finland, Österrike och Italien, har bestämt motsatt sig att bolagsjurister skall ges möjlighet till medlemskap i advokatsamfundet, liksom att de skall åtnjuta s.k. client privilege.
Norge är ett exempel på länder där bolagsjurister kan vara ledamöter i advokatorganisationen. Från svensk utgångspunkt skulle en sådan ordning innebära ett uppgivande av oberoendet och de höga kvalitetskraven. Bolagsjurister kan enligt vårt synsätt inte vara oberoende i egentlig mening. Som bolagsjurist är man anställd av annan än advokat och underkastad inte bara en lojalitetsplikt utan också en lydnadsplikt i förhållande till sin arbetsgivare. I andra länder anser man det viktigare att bolagsjuristerna ingår i advokatorganisationen och är underkastade de etiska regelverk som advokatorganisationen uppställer. Man ser det som en splittring av yrket att det finns en stor grupp verksamma jurister som inte är medlemmar i advokatorganisationen utan utvecklar sina egna etiska regler inom ramen för en egen organisation.
I Sverige har vi längre gående krav på en advokat. Enligt vår mening finns inget fristående intresse av att alla verksamma jurister skall vara advokater. Mycket viktigare är den kvalitetsstämpel som yrkestiteln innebär. Skall Advokatsamfundet kunna leva upp till sin skyldighet att utöva effektiv tillsyn och garantera hög etik och professionalism i kåren måste vi också kunna uppställa erforderliga regler till värnande av yrkesplikterna.
I Sverige har vi – med Advokatsamfundets uttalade stöd – i princip inte något advokatmonopol eller advokattvång. Vem som helst kan också uppträda i domstol med eller utan ombud. Rätten att själv välja ombud anses vara en grundläggande demokratisk rättighet. Härigenom skiljer vi oss från flertalet av de europeiska länderna, liksom från USA. Vi åtnjuter emellertid en skyddad titel. Också detta skiljer oss från andra länder. Svenska advokater kan inte heller vara anställda av annan än advokat, eller ingå i bolag som bedriver advokatverksamhet med annan än advokat. I vissa av de nordiska länderna kan annan än advokat, t.ex. en sekreterare, som är anställd i advokatverksamheten, vara delägare i advokatfirman. Där krävs inte heller ledamotskap i advokatsamfundet för att kalla sig advokat. Dessa är bara några exempel på skillnader i regelverken. Listan kan göras lång. Vi har i Sverige hittills inte sett att vi i dessa viktiga frågor har sakliga skäl att anpassa oss till vad som gäller i vissa andra länder. Vi har i vårt land en ovanligt stark och yrkesetiskt medveten advokatkår. Vi vill fortsätta med det.
Före Mario Montis engagemang i konkurrensförhållandena inom juristsektorn har advokatorganisationerna i övriga europeiska länder med monopol haft betydande problem med de nationella konkurrensmyndigheterna. Så har inte alls varit fallet i Sverige. Skälet härtill är givetvis att vi har en väl fungerande och konkurrensutsatt juridisk tjänstemarknad. Vem som helst – med eller utan juridisk utbildning – kan tillhandahålla juridiska tjänster. Advokatkåren i Sverige har också – egendomligt nog – släppt en betydande del av den personknutna juridiken till konkurrenter som fastighetsmäklare, intresseorganisationer, begravningsbyråer, revisorer och bankers notariatavdelningar.
Vid en betraktelse av utvecklingen i övriga Europa kan snabbt konstateras att de länder som haft monopol alltjämt kämpar för att i någon mån behålla detta. Det är inte svårt att förstå Mario Montis oro över att de europeiska advokatorganisationerna skall komma att reglera hela den juridiska tjänstemarknaden samtidigt som man upprätthåller historiska monopol.

I ETT SVENSKT perspektiv finns vid en första ytlig betraktelse inte några avgörande invändningar mot ett införande av nya regler som med största sannolikhet i första hand kommer att slå mot regler om fast pris (av tysk modell). Inte heller har vi några problem med regler som möjliggör för advokater att göra reklam för sina tjänster. Men därifrån är det inte långt borta att tillåta s.k. contingency fees eller att godta s.k. kinesiska murar som en metod att lösa byråinterna intressekonflikter. I Sverige har vi inte ansett att dessa företeelser bör godtas. Inte heller godtar vi vissa integrerade samarbeten mellan advokater och andra yrkesutövare än advokater, en företeelse som i allt väsentligt har misslyckats. Med vårt synsätt utgör sådana förslag till en försämring av det yrkesetiska regelverket en försvagning av advokatens ställning och därmed ett ytterligare åsidosättande av klienternas intressen. Andra exempel härpå är Sarbanes-Oxley Act och penningtvättdirektivet som nu också ska implementeras i Sverige. Dessa liksom Mario Montis avregleringsambitioner är uttryck för en oroande utveckling. De tre företeelserna åskådliggör en bristande respekt för grundläggande rättsstatliga principer om advokaters oberoende och lojalitetsplikt i förhållande till klienten. Vi önskar inte en utveckling där advokaten skall förpliktas sätta andra intressen före klientens. Detta gäller även fall då samhällets intressen strider mot klientens. Och vi avvisar varje tanke på att advokaten skall bli skyldig att svika klientens förtroende genom att till annan sprida uppgifter som han i förtroende har mottagit. Låt oss tro att det famösa penningtvättdirektivet blir ett enstaka olycksfall.

ANNE RAMBERG
Generalsekreterare
Annons
Annons