search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Några reflektioner om domstolsväsendets nya vision inför framtiden

I senaste numret av tidskriften Advokaten redogörs för hur domstolarna vill ha sitt arbete i framtiden. Det talas om en vision för framtiden. Jag vill något kommentera den del av visionen som går ut på att Sverige skulle ha högst 40 underrätter.
ANTALET DOMSTOLAR har diskuterats från tid till annan. Förändringar har genomförts och antalet tingsrätter har minskat med ett 20-tal. I Domstolsverkets (DV) ”PM med skiss över ett reformerat domstolsväsende” föreslås att de tre tingsrätterna i Västerbottens län och Länsrätten i Västerbottens län skall slås samman till en domstol med säte i Umeå. Varje domstol bör enligt DV vara så stor, att den klarar av semestrar och annan frånvaro utan att det påverkar verksamheten, att man har en effektiv beredningsorganisation som leder fram till viss specialisering, att domstolarna blir attraktiva vid rekrytering av domare, samt att domstolarna är så stora att de blir stimulerande arbetsplatser och belägna i större orter. Det påstås vidare att en koncentration till färre domstolar skulle medföra att resurserna användes på ett effektivare sätt.
Från en Norrlandsadvokats synpunkt är förslaget svårbegripligt. Domstolskommittén konstaterade redan i sitt betänkande (SOU 1998:135 s. 123 f.) att det inte var realistiskt att samla allt dömande i Västerbotten till en domstol. Kommittén hänvisade till de geografiska förhållandena.
Geografin har inte ändrats sedan 1998.
Det finns goda argument för att behålla samtliga domstolar i Västerbotten. Befolkningsunderlaget för Skellefteå domsaga är cirka 80 000 personer och omfattar tre kommuner, nämligen Skellefteå, Norsjö och Malå. Tingsrätten har dessutom blivit inskrivningsmyndighet med Västerbottens och Norrbottens län som upptagningsområde. Avståndet från tätorten, Skellefteå, till domsagans västligaste gräns är cirka 15 mil. Avståndet mellan Skellefteå och Umeå är cirka 14 mil. En person som har 30 mil till domstolen och kräver allmänna kommunikationsmedel skulle behöva anslå tre dagar om personen vill inställa sig i Umeå och framföra sin sak eller försvara sig. Sannolikt skulle många i den situationen inte bry sig om att få sin sak prövad, alternativt låta domstolen avgöra frågan i vederbörandes utevaro. Ett sådant förfarande är oacceptabelt och ett hot mot rättssäkerheten.

JUSTITIEMINISTERN uttalade i en radiodebatt med en av de norrländska riksdagsledamöterna att de flesta personer inte behöver inställa sig till domstol eller i vart fall bara gör det en gång under sin livstid, och att de som ofta frekventerar domstolarna i regel blir transporterade. Detta var ett minst sagt häpnadsväckande argument från en tidigare advokat som enligt uppgift begärde ersättning för att promenera tvärs över Kungsholmen.
Visionen utesluter dock inte att man skulle ha tingsställe i Skellefteå. Hur skulle då detta fungera?
Personal från Umeå skulle komma resande till förhandlingarna i Skellefteå. Avståndet är fortfarande cirka 14 mil. Domare, protokollförare, och redan för dagen resande åklagare, skulle ha en betydande spilltid. Lagmannen vid Skellefteå tings-rätt, Torgny Johansson, har gjort en undersökning av resebehovet under en månad, nämligen veckorna 34–37 i år. Antalet vardagar under perioden var 20. Vid tingsrätten hölls förhandlingar samtliga vardagar utom en fredag. Dessutom pågick flera samtidigt vid ett antal dagar. Det hade krävts 40 domare och 30 protokollförare som rest till Skellefteå för att hålla förhandlingar under denna period. Varje resa kräver cirka 4 timmars restid. Enkel matematik ger vid handen att endast kostnaderna för domstolspersonalens restid under den perioden skulle bli omkring 90 000 kr eller för helår en kostnad inte understigande en miljon kronor. Till detta kommer kostnaderna för resor, traktamenten, övernattningar m.m.

ALTERNATIVET SKULLE självfallet vara att förhandlingarna hölls i Umeå dit alla berörda parter skulle resa. Jag bortser då från vad jag tidigare sagt, nämligen att många åtalade sannolikt skulle ”strunta i” att åka på grund av avstånden. Jag bortser även från de risker som det alltid är att under vintertid med snöoväder och andra hinder befinna sig på vägen.
Lagman Johansson har även låtit kontrollera hur många personer som var engagerade under samma period. Parter, advokater, åtalade, målsägande, vittnen m.fl. uppgick till 215 personer. Om vi utgår ifrån att alla var bosatta i Skellefteå, d.v.s. har cirka 14 mil till tingsrätten i Umeå, skulle spilltiden uppgå till cirka 1 720 timmar. Kostnaderna för denna spilltid är betydande.
Jag vill med dessa rader peka på det orimliga i att använda sig av samma argument för nedläggning av domstolar i hela landet. För att tjänstemän på DV skall förstå problematiken kan man göra den jämförelsen att åtalade bosatta i Jönköping skulle inställa sig i Simrishamn för att få sin sak prövad eller möjligen i Strängnäs eller kanske Södertälje. Motsvarande resa för en person från Stockholm skulle möjligen bli till Nässjö, Tranås eller varför inte Vimmerby. Det finns även goda alternativ att resa 30 mil norrut.
Till detta får jag avslutningsvis konstatera att vår tingsrätt klarar frånvaro, har en effektiv beredningsorganisation, har lätt att rekrytera domare och dessutom är en stimulerande arbetsplats.

GREGER LUNDMARK
Norrlandsadvokat
Annons
Annons
Annons