search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Fusionsfrågan än en gång

Den lilla, säkert ofta mycket trivsamma, domstolens tid är förbi.
I förra numret av denna tidskrift gick fyra domare, i huvudsak representerande de allmänna domstolarna, till attack mot undertecknade med anledning av vår Brännpunktsartikel (SvD 28/9) där vi starkt ifrågasatte klokskapen bakom en sammanslagning av landets båda domstolsorganisationer. Motartikeln inleds med ett klassiskt retoriskt tjuvknep; man skriver att vi ”sedan slutet av 1970-talet” har två separata domstolsorganisationer. En läsare bibringas här tanken att vi har att göra med ett nytt fenomen som dessutom snabbt överlevt sig självt. Här må endast stillsamt påpekas att Stockholmskammarrätten för några år sedan firade sitt 300-årsjubileum och att det snart är dags för Regeringsrätten att börja fundera på sitt 100-årsdito.

INGET AV DET som sägs i kvartettens inlägg har fått oss att ändra uppfattning i sakfrågan. Det som anförs i fråga om en gemensam processlag är enligt vår mening ett fullgott skäl mot en sammanslagning. Detsamma kan sägas om kvartettens egna funderingar kring utredningsansvaret, som dock tyder på att de fyra visionärerna är mindre förtrogna med det på rättspraxis grundade och socialt präglade förvaltningsförfarande som – lyckligtvis – i väsentliga stycken transformerades till den 1971 lagfästa förvaltningsprocessen.
Två förhållanden som särskilt lyfts fram rör den enskildes förment brydsamma situation om vederbörande har att göra med mer än en domstol. Likaså skulle enligt skribenterna en sammanslagning ha en stimulerande effekt på arbetsklimatet. Något överraskande kopplar man in sjukhusens värld i argumenteringen.
Nu är det väl ändå så att den enskilde sällan lider av alltför många åkommor på en gång. En mindre vanlig framtida domstolsgäst är säkert den som i ett svep begär skilsmässa, vill ha taxeringen nedsatt, bygglov beviljat och dessutom med näbbar och klor skall värja sig mot anklagelser för landsförräderi. Det körkortsexempel som dras fram kan säkerligen – eftersom den administrativa åtgärden normalt är den mest kännbara – lösas enklare än genom en total sammanslagning av domstolsorganisationerna.
De anställda skulle också må mycket bättre om vi fick en gemensam domstolsorganisation. Såvitt gäller den s.k. icke rättsbildade personalen förefaller påståendet milt sagt gripet ur luften. Vad gäller domarkåren skulle denna tydligen behöva stimuleras genom att ges ett breddat arbetsfält. Få förvaltningsdomare, vana vid att hantera hundratals olika målgrupper, torde emellertid vara i behov av ett sådant uppiggande medel. Vi tillåter oss också betvivla att tristessen vid de allmänna domstolarna är så utbredd som deras företrädare låter påskina.

VI HAR NOGA redovisat skälen mot en sammanslagning i den tidigare nämnda Brännpunktsartikeln, till vilken vi får hänvisa. Det är fortfarande vår bestämda mening att tanken på en total fusion bör lämnas därhän. Därmed inte sagt att inte förändringar av domstolsväsendet är synnerligen angelägna. De bör ha som inriktning att skapa större och slagkraftigare domstolsenheter. Lika klart som det är att antalet tingsrätter är för stort är det att länsrätterna är för många. Den lilla, säkert ofta mycket trivsamma, domstolens tid är förbi.
Vi lever också fortfarande i den fasta förvissningen om att det för många allt överskuggande skälet för en sammanslagning är att söka hålla vissa tingsrätter under armarna. Skapas större länsrätter öppnas mer realistiska former för viss samverkan. Av intresse i sammanhanget är att en av de tongivande i Visionsgruppen i samma nummer som hyser kvartettens artikel signalerar en mjukare hållning i frågan än som kan utläsas av gruppens kategoriska ställningstagande.
Det vore trist om vi nu skulle ta ett steg tillbaka och distansera oss från den medborgartillvända ordning som är förhärskande inom EU. En sammanslagning i nuläget innebär inget annat än ett första steg mot en beklaglig nedtoning av den numera alltmer betydelsefulla förvaltningsrätten, något som av skäl som vi utvecklat givetvis går ut över den enskilde. Såvitt oss är bekant har aldrig hänt att en mindre organisation som fösts ihop med större överlevt.

HANS RAGNEMALM
Regeringsråd, Regeringsrättens ordförande
PER ANCLOW
President, Kammarrätten i Stockholm
Annons
Annons