- Samfundsfrågor
Ordföranden firades med lunchseminarium om köp och ond tro
När kan man som fel åberopa någonting man känt till redan vid köpet? Detta var en av flera frågor som diskuterades vid ett lunchseminarium i Advokatsamfundets hus i samband med ordförandens, Axel Calissendorff, 50-årsdag i slutet av maj. Deltagarna hade utvalts med beaktande av deras goda kännedom om rådande kutymer inom området för företagsöverlåtelser mellan professionella aktörer. I sådana affärer är det vanligt att köparen söker skydda sig dels genom utförliga undersökningar av överlåtelseobjektet (s.k. ”due diligence”), dels genom en omfattande garantikatalog, dels också genom särskilda skadeslöshetsåtaganden. Det är inte ovanligt att köparen, efter sin undersökning, har minst lika god kännedom om den överlåtna rörelsen som säljaren. I vilken mån ett sådant informationsövertag ska kunna ligga köparen till last vid en felbedömning, är en för affärslivet viktig fråga.
KÖPLAGEN INNEHÅLLER SOM bekant en bestämmelse enligt vilken en köpare inte såsom fel får åberopa någonting han känt till redan vid köpet. Det står emellertid parterna fritt att avtala om annat. Vidare kan lagens bestämmelser få ge vika för handelsbruk och sedvänja.
Seminariedeltagarna syntes ha utgått från att köparens kunskap inte ska tillmätas någon betydelse för särskilda skadeslöshetsåtaganden. Denna typ av avtalsbestämmelser används oftast för att skydda köparen mot kända risker som identifierats i samband med undersökningen av överlåtelseobjektet. Mot denna bakgrund är det rimligt att utgå från att skadeslöshetsåtagandena inte ska påverkas av köparens onda tro.
Avseende normala garantibrister framfördes argument för två något skilda utgångspunkter. Enligt den ena utgångspunkten skall en garanti ses som ett strikt riskåtagande som inte bör påverkas av köparens onda tro. Endast om det förelegat någon ogiltighetsgrund enligt avtalslagen, t.ex. svek eller rättshandlande i strid mot tro och heder, skulle det finnas något hinder mot att köparen i efterhand åberopar en garantibrist som han i själva verket känt till redan vid avtalets ingående. Som skäl för detta anfördes bland annat att en köpare bör kunna förlita sig på en säljares utfästelser, utan att behöva reflektera över vad hans egen kunskap kan komma att få för betydelse vid en framtida felbedömning.
FÖRESPRÅKARNA för den andra huvudlinjen menade att köparens onda tro i vissa fall bör verka diskvalificerande i en garantitvist – även om inte någon ogiltighetsgrund är förhanden. Enligt detta synsätt kan en riskallokering endast anses omfatta okända förhållanden. Genom avtalstolkning skulle man därför kunna sluta sig till att köparen inte ska få göra anspråk gällande för förhållanden som han känt till och uppenbarligen förstått innebörden av redan vid avtalets undertecknande. Om köparen vill förvissa sig om att få ersättning för ett sådant förhållande, bör han i stället be om ett särskilt skadeslöshetsåtagande. Detta synsätt skulle ha den rättsekonomiska fördelen att köparen ges ett tydligt incitament att lägga samtliga kort på bordet redan före avtalets ingående. Kritikerna menade dock att förutsebarheten blir sämre än om man tillämpar den första utgångspunkten.
Trots många goda argument kom seminariet inte fram till någon definitiv slutsats i frågan om betydelsen av köparens kunskap i förhållande till säljarens garantier.
KÖPLAGEN INNEHÅLLER SOM bekant en bestämmelse enligt vilken en köpare inte såsom fel får åberopa någonting han känt till redan vid köpet. Det står emellertid parterna fritt att avtala om annat. Vidare kan lagens bestämmelser få ge vika för handelsbruk och sedvänja.
Seminariedeltagarna syntes ha utgått från att köparens kunskap inte ska tillmätas någon betydelse för särskilda skadeslöshetsåtaganden. Denna typ av avtalsbestämmelser används oftast för att skydda köparen mot kända risker som identifierats i samband med undersökningen av överlåtelseobjektet. Mot denna bakgrund är det rimligt att utgå från att skadeslöshetsåtagandena inte ska påverkas av köparens onda tro.
Avseende normala garantibrister framfördes argument för två något skilda utgångspunkter. Enligt den ena utgångspunkten skall en garanti ses som ett strikt riskåtagande som inte bör påverkas av köparens onda tro. Endast om det förelegat någon ogiltighetsgrund enligt avtalslagen, t.ex. svek eller rättshandlande i strid mot tro och heder, skulle det finnas något hinder mot att köparen i efterhand åberopar en garantibrist som han i själva verket känt till redan vid avtalets ingående. Som skäl för detta anfördes bland annat att en köpare bör kunna förlita sig på en säljares utfästelser, utan att behöva reflektera över vad hans egen kunskap kan komma att få för betydelse vid en framtida felbedömning.
FÖRESPRÅKARNA för den andra huvudlinjen menade att köparens onda tro i vissa fall bör verka diskvalificerande i en garantitvist – även om inte någon ogiltighetsgrund är förhanden. Enligt detta synsätt kan en riskallokering endast anses omfatta okända förhållanden. Genom avtalstolkning skulle man därför kunna sluta sig till att köparen inte ska få göra anspråk gällande för förhållanden som han känt till och uppenbarligen förstått innebörden av redan vid avtalets undertecknande. Om köparen vill förvissa sig om att få ersättning för ett sådant förhållande, bör han i stället be om ett särskilt skadeslöshetsåtagande. Detta synsätt skulle ha den rättsekonomiska fördelen att köparen ges ett tydligt incitament att lägga samtliga kort på bordet redan före avtalets ingående. Kritikerna menade dock att förutsebarheten blir sämre än om man tillämpar den första utgångspunkten.
Trots många goda argument kom seminariet inte fram till någon definitiv slutsats i frågan om betydelsen av köparens kunskap i förhållande till säljarens garantier.
Annons
