- Debatt
Försäkringsbolagens synpunkter på dröjsmålshantering är irrelevanta
Vid personskaderegleringar är det vanligt förekommande att försäkringsbolag i förslag till slutreglering antingen helt glömmer bort dröjsmålsräntedelen eller bara anger ett belopp. Om personskaderegleringen innefattat utbetalningar av inkomstförlustersättningar visar det sig i allmänhet vid närmare analys av hur försäkringsbolagen räknat fram dröjsmålsräntebelopp, att dröjsmålsränta räknats på 70 procent av inkomstförlusterna.
VID KONTAKT MED försäkringsbolag i sådana situationer har som förklaring till detta angivits, att anledning saknas att räkna dröjsmålsränta på det som skadelidanden skall betala in i skatt.
Ytterligare analyser av försäkringsbolagens uträkningar visar också ofta att delbetalningar avräknas först mot kapitalet och sedan mot den upplupna räntan, vilket strider mot gällande lag (HB 9:5).
Vid flera tillfällen har jag skrivit stämningsansökningar mot försäkringsbolag för att få ut dröjsmålsränta på 100 procent av inkomstförlustbeloppen och inte bara på 70 procent. När stämningsansökningarna har kommit försäkringsbolagen tillhanda har resterande dröjsmålsränta utbetalats. Det är uppenbarligen så att försäkringsbolagen inte vill taga process om saken, men att man ändå regelmässigt har ställt in sina datorer på att räkna dröjsmålsränta på 70 procent av inkomstförlusterna. Tanken bakom detta tycks vara – går det så går det.
Eftersom detta handlar om tusentals personskaderegleringar och då dröjsmålsräntorna ofta kan uppgå till betydande belopp, är det alltså frågan om mycket stora belopp för försäkringsbolagen och naturligtvis även för skadelidandena.
DET FINNS DÄRFÖR all anledning för advokater som sysslar med personskaderegleringar att vara uppmärksamma på dessa frågor, att kontrollera hur räntorna har räknats ut från bolagens sida och att ställa krav på dröjsmålsränta enligt lag.
I detta sammanhang vill jag också nämna försäkringsbolagens benägenhet att flytta fram utgångspunkten för dröjsmålsränteberäkning så mycket som möjligt i tiden – gärna till dess att samtliga brev och intyg utväxlats i ärendet. Detta strider emellertid emot vad som i detta sammanhang skall gälla. Enligt räntelagen 4 § andra st. börjar ränta löpa på fordran som är förfallen till betalning från och med en månad efter det den skadelidande framställt krav på ersättning och lagt fram utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. I förarbetena anges att man inte kan fordra att den som begär ersättning skall skaffa fram utredningen. Det bör vara tillräckligt att den skadelidande på begäran framlägger nödiga sakuppgifter.
Enligt 24 § försäkringsavtalslagen skall försäkringsersättning betalas senast en månad efter det att försäkringsgivaren fått meddelande om försäkringsfallet och tagit emot handlingar och andra upplysningar som är tillgängliga för den som begär ersättningen. Här kan jämföras med 22 § FAL. Detta innebär att utgångspunkten för ränteberäkning inte skall ligga i slutet av flera års utredande, utan i stället i början av utredningsförfarandet. För min del brukar jag som tumregel ha 30 dagar efter det att ett första utförligt läkarintyg översänts till försäkringsbolaget. I sig skulle man kunna diskutera en ännu tidigare utgångspunkt.
HUVUDINRIKTNINGEN för denna artikel är emellertid frågan om dröjsmålsränta på hela inkomstförlusten eller på 70 procent av inkomstförlusten och var det framgår att ränta skall beräknas på hela inkomstförlusten. För att något utveckla denna fråga vill jag hänvisa till prop. nr 102 år 1975 med förslag till räntelag. Under rubriken ”Gällande rätt” anges hur ränteberäkning sker enligt 9:10 HB. På sid. 39 anges att den bakomliggande tanken torde vara att den som har rätt att utfå beloppet därjämte skall vara berättigad till skälig avkastning på detta alldeles oavsett om den betalningsskyldige kan anses ha varit i dröjsmål. Lägg märke till orden ”utfå beloppet”. Det står alltså inte beloppet efter skatteavdrag. Med beloppet avses uppenbarligen bruttobeloppet och det är alltså bruttobeloppet som man skall ha skälig avkastning på.
Direkt av skadeståndslagen framgår också att inkomstförlust skall ersättas. Det är alltså inte nettoförlusten utan bruttoförlusten som skall ersättas och räntan avser naturligtvis fordringen som sådan, det vill säga bruttobeloppet.
Jag kan också hänvisa till NJA 1910 sid. 277. Det var här fråga om en lönefordran mot staten. Staten förpliktades att till Sundberg utbetala avlöningsbeloppen jämte 6 procent ränta därå. Det står alltså ”därå”, vilket betyder att räntan beräknas på avlöningsbeloppen, med andra ord avlöningsbeloppen brutto.
FÖR ATT GÅ vidare i propositionen till Allmänna synpunkter på sid. 41 f kan man se att syftet med att reglerna om dröjsmålsränta skulle revideras var, att den räntefot som föreskrivs i 9:10 HB var helt otillräcklig. Här anges: ”Vid tillkomsten av stadgandet synes 5 procent ha betraktats som en normal ränta, kanske till och med liggande i överkant av vad som kunde anses normalt, medan 6 procent betraktades som den högsta ränta som kunde tagas ut, utan att gränsen till ocker överskreds.
Räntenivån förändrades jämförelsevis sent. Det låga ränteläget från början av 1930-talet till senare delen av 1950-talet torde ha föranlett att även 5 procent då betraktades som en förhållandevis hög ränta. Utredningen pekar på att dröjsmålsränta måste ses i sitt sammanhang med det allmänna ränteläget. Alltifrån 1950-talets slut har det allmänna ränteläget legat högre, under vissa tider till och med åtskilligt högre än tidigare …
OM EXEMPELVIS ränteläget för korta lån är högt, men dröjsmålsräntan är låg har en gäldenär en fördel av att dröja med betalning, eftersom han då under motsvarande tid kan antingen undgå att låna pengar dyrare eller placera sina pengar till högre ränta.
Omvänt lider borgenären en ränteförlust när han inte erhåller betalning för förfallna fordringar. Om å andra sidan dröjsmålsräntan skulle ligga jämförelsevis högt i förhållande till det allmänna ränteläget läggs på gäldenären ett starkt tvång att betala, medan det från borgenärens synpunkt närmast är en fördel om betalningen dröjer så att han kan tillgodogöra sig den goda placering som den utestående fordringen under sådana förhållanden utgör.
Det är enligt utredningen huvudsakligen tre kriterier som bör vara bestämmande för räntefotens höjd vid dröjsmålsränta i egentlig mening. För det första bör dröjsmålsräntan inte vara så låg, att det för gäldenären framstår som lönsammare att betala efter än på förfallodagen. Härav följer att dröjsmålsräntan bör vara högre än placeringsränta eller upplåningsränta på samma riksnivå.
För det andra bör den legala dröjsmålsräntan inte vara så låg, att en gäldenär i betalningssvårigheter prioriterar betalningen av de fordringar som har en avtalad dröjsmålsränta framför dem vilkas räntefot bestämmes av lagen. Detta leder till att den legala räntan inte bör vara nämnvärt lägre än den ränta som avtalas efter marknadsmässiga grunder.
För det tredje bör dröjsmålsräntan vara tillräckligt hög för att även ge borgenären viss kompensation för de särskilda olägenheter som man lider genom att inte få betalt i rätt tid.
Den andra sidan av samma sak är att gäldenären genom att dröja med att betala förfallna skulder kan åtnjuta vissa likviditetsfördelar. Härtill kommer så från borgenärens synpunkt eventuella administrativa merkostnader som orsakas av dröjsmålet.
ENLIGT DESSA förarbeten har man alltså medvetet och av angivna skäl valt en dröjsmålsränta som i betydande mån överstiger den korta bankräntan. Det finns alltså ett bestämt syfte med detta enligt ovan.
Påstående från försäkringsbolag om att skadelidandena skulle bli överkompenserade om de fick ränta för hela inkomstförlusten är alltså helt irrelevanta synpunkter om man jämför med bakomliggande tankar till räntelagen.
När jag nu ändå är inne på räntefrågor så kan jag avslutningsvis erinra om 8 § i räntelagen angående jämkning av ränta.
MICHAEL TUVESON
Advokat
Ytterligare analyser av försäkringsbolagens uträkningar visar också ofta att delbetalningar avräknas först mot kapitalet och sedan mot den upplupna räntan, vilket strider mot gällande lag (HB 9:5).
Vid flera tillfällen har jag skrivit stämningsansökningar mot försäkringsbolag för att få ut dröjsmålsränta på 100 procent av inkomstförlustbeloppen och inte bara på 70 procent. När stämningsansökningarna har kommit försäkringsbolagen tillhanda har resterande dröjsmålsränta utbetalats. Det är uppenbarligen så att försäkringsbolagen inte vill taga process om saken, men att man ändå regelmässigt har ställt in sina datorer på att räkna dröjsmålsränta på 70 procent av inkomstförlusterna. Tanken bakom detta tycks vara – går det så går det.
Eftersom detta handlar om tusentals personskaderegleringar och då dröjsmålsräntorna ofta kan uppgå till betydande belopp, är det alltså frågan om mycket stora belopp för försäkringsbolagen och naturligtvis även för skadelidandena.
DET FINNS DÄRFÖR all anledning för advokater som sysslar med personskaderegleringar att vara uppmärksamma på dessa frågor, att kontrollera hur räntorna har räknats ut från bolagens sida och att ställa krav på dröjsmålsränta enligt lag.
I detta sammanhang vill jag också nämna försäkringsbolagens benägenhet att flytta fram utgångspunkten för dröjsmålsränteberäkning så mycket som möjligt i tiden – gärna till dess att samtliga brev och intyg utväxlats i ärendet. Detta strider emellertid emot vad som i detta sammanhang skall gälla. Enligt räntelagen 4 § andra st. börjar ränta löpa på fordran som är förfallen till betalning från och med en månad efter det den skadelidande framställt krav på ersättning och lagt fram utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. I förarbetena anges att man inte kan fordra att den som begär ersättning skall skaffa fram utredningen. Det bör vara tillräckligt att den skadelidande på begäran framlägger nödiga sakuppgifter.
Enligt 24 § försäkringsavtalslagen skall försäkringsersättning betalas senast en månad efter det att försäkringsgivaren fått meddelande om försäkringsfallet och tagit emot handlingar och andra upplysningar som är tillgängliga för den som begär ersättningen. Här kan jämföras med 22 § FAL. Detta innebär att utgångspunkten för ränteberäkning inte skall ligga i slutet av flera års utredande, utan i stället i början av utredningsförfarandet. För min del brukar jag som tumregel ha 30 dagar efter det att ett första utförligt läkarintyg översänts till försäkringsbolaget. I sig skulle man kunna diskutera en ännu tidigare utgångspunkt.
HUVUDINRIKTNINGEN för denna artikel är emellertid frågan om dröjsmålsränta på hela inkomstförlusten eller på 70 procent av inkomstförlusten och var det framgår att ränta skall beräknas på hela inkomstförlusten. För att något utveckla denna fråga vill jag hänvisa till prop. nr 102 år 1975 med förslag till räntelag. Under rubriken ”Gällande rätt” anges hur ränteberäkning sker enligt 9:10 HB. På sid. 39 anges att den bakomliggande tanken torde vara att den som har rätt att utfå beloppet därjämte skall vara berättigad till skälig avkastning på detta alldeles oavsett om den betalningsskyldige kan anses ha varit i dröjsmål. Lägg märke till orden ”utfå beloppet”. Det står alltså inte beloppet efter skatteavdrag. Med beloppet avses uppenbarligen bruttobeloppet och det är alltså bruttobeloppet som man skall ha skälig avkastning på.
Direkt av skadeståndslagen framgår också att inkomstförlust skall ersättas. Det är alltså inte nettoförlusten utan bruttoförlusten som skall ersättas och räntan avser naturligtvis fordringen som sådan, det vill säga bruttobeloppet.
Jag kan också hänvisa till NJA 1910 sid. 277. Det var här fråga om en lönefordran mot staten. Staten förpliktades att till Sundberg utbetala avlöningsbeloppen jämte 6 procent ränta därå. Det står alltså ”därå”, vilket betyder att räntan beräknas på avlöningsbeloppen, med andra ord avlöningsbeloppen brutto.
FÖR ATT GÅ vidare i propositionen till Allmänna synpunkter på sid. 41 f kan man se att syftet med att reglerna om dröjsmålsränta skulle revideras var, att den räntefot som föreskrivs i 9:10 HB var helt otillräcklig. Här anges: ”Vid tillkomsten av stadgandet synes 5 procent ha betraktats som en normal ränta, kanske till och med liggande i överkant av vad som kunde anses normalt, medan 6 procent betraktades som den högsta ränta som kunde tagas ut, utan att gränsen till ocker överskreds.
Räntenivån förändrades jämförelsevis sent. Det låga ränteläget från början av 1930-talet till senare delen av 1950-talet torde ha föranlett att även 5 procent då betraktades som en förhållandevis hög ränta. Utredningen pekar på att dröjsmålsränta måste ses i sitt sammanhang med det allmänna ränteläget. Alltifrån 1950-talets slut har det allmänna ränteläget legat högre, under vissa tider till och med åtskilligt högre än tidigare …
OM EXEMPELVIS ränteläget för korta lån är högt, men dröjsmålsräntan är låg har en gäldenär en fördel av att dröja med betalning, eftersom han då under motsvarande tid kan antingen undgå att låna pengar dyrare eller placera sina pengar till högre ränta.
Omvänt lider borgenären en ränteförlust när han inte erhåller betalning för förfallna fordringar. Om å andra sidan dröjsmålsräntan skulle ligga jämförelsevis högt i förhållande till det allmänna ränteläget läggs på gäldenären ett starkt tvång att betala, medan det från borgenärens synpunkt närmast är en fördel om betalningen dröjer så att han kan tillgodogöra sig den goda placering som den utestående fordringen under sådana förhållanden utgör.
Det är enligt utredningen huvudsakligen tre kriterier som bör vara bestämmande för räntefotens höjd vid dröjsmålsränta i egentlig mening. För det första bör dröjsmålsräntan inte vara så låg, att det för gäldenären framstår som lönsammare att betala efter än på förfallodagen. Härav följer att dröjsmålsräntan bör vara högre än placeringsränta eller upplåningsränta på samma riksnivå.
För det andra bör den legala dröjsmålsräntan inte vara så låg, att en gäldenär i betalningssvårigheter prioriterar betalningen av de fordringar som har en avtalad dröjsmålsränta framför dem vilkas räntefot bestämmes av lagen. Detta leder till att den legala räntan inte bör vara nämnvärt lägre än den ränta som avtalas efter marknadsmässiga grunder.
För det tredje bör dröjsmålsräntan vara tillräckligt hög för att även ge borgenären viss kompensation för de särskilda olägenheter som man lider genom att inte få betalt i rätt tid.
Den andra sidan av samma sak är att gäldenären genom att dröja med att betala förfallna skulder kan åtnjuta vissa likviditetsfördelar. Härtill kommer så från borgenärens synpunkt eventuella administrativa merkostnader som orsakas av dröjsmålet.
ENLIGT DESSA förarbeten har man alltså medvetet och av angivna skäl valt en dröjsmålsränta som i betydande mån överstiger den korta bankräntan. Det finns alltså ett bestämt syfte med detta enligt ovan.
Påstående från försäkringsbolag om att skadelidandena skulle bli överkompenserade om de fick ränta för hela inkomstförlusten är alltså helt irrelevanta synpunkter om man jämför med bakomliggande tankar till räntelagen.
När jag nu ändå är inne på räntefrågor så kan jag avslutningsvis erinra om 8 § i räntelagen angående jämkning av ränta.
MICHAEL TUVESON
Advokat
Annons
