search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

En (o)självständig domarkår?

Under framför allt senare år har bestämmelsen i brottsbalken om tjänstefel använts i en allt ökad omfattning mot domare som genom rena förbiseenden gjort sig skyldiga till fel i sin tjänsteutövning.
Under framför allt senare år har bestämmelsen i brottsbalken om tjänstefel använts i en allt ökad omfattning mot domare som genom rena förbiseenden gjort sig skyldiga till fel i sin tjänsteutövning.

Den ökade risken att åtalas på grund av en allt strängare tillämpning av straffbestämmelsen för tjänstefel – sannolikt inte avsedd att tillämpas på det sätt som sker – riskerar att leda till att domarkåren blir rädd och osjälvständig. Är det statsmakternas önskan att domarkåren alltjämt skall vara självständig med hög integritet och som avgör mål utan ovidkommande hänsyn? I så fall krävs omedelbara åtgärder för att komma till rätta med de negativa effekter tillämpningen av tjänstefelsbestämmelsen leder till.

GRUNDLAGEN GER domstolarna en stark och betydelsefull roll i samhället. Ingen myndighet, inte heller riksdagen, får bestämma hur en domstol skall döma i ett enskilt fall. En ordinarie domare är i princip oavsättlig. Dessutom framgår av Europakonventionen att rättskipningen skall handhas av självständiga och oavsättliga domare.
Grundlagens regler avser att skapa säkerhet så att rättskipningen fungerar utan att påverkas av ovidkommande omständigheter. Dessutom dras gränsen mellan de beslutande organen riksdagen och regeringen – statsmakterna – och domstolarna.
Mot grundlagens bestämmelser om självständiga domare står bestämmelsen om tjänstefel i brottsbalken. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning, tex dömande, åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse.
Ett fel som flera domare har gjort sig skyldiga till är att på ett felaktigt sätt förverka villkorligt medgiven frihet. Den som har dömts till fängelse friges normalt villkorligt sedan två tredjedelar av strafftiden har avtjänats. För den som på nytt döms till ett fängelsestraff skall enligt vissa, inte helt lättillgängliga, regler tidigare villkorligt medgiven frihet förverkas. Ett av villkoren för förverkande är att det sker inom den prövotid på normalt ett år som löper från den villkorliga frigivningen. Andra fel som förekommit är en felaktig tillämpning av tidsbestämmelserna beträffande häktning och bestämmelserna om preskription. I samtliga fall jag känner till har begånget misstag upptäckts och rättats till. De enskilda domarna övervakas och kan åtalas av Riksåklagaren (RÅ), JO och JK. Dessa myndigheter verkar var för sig utan något – i vart fall synligt – samråd sinsemellan om tillämpningen av bestämmelserna om tjänstefel.

I MÅNGA FALL HAR förundersökning inletts mot domare för misstanke om tjänstefel. Förundersökningen har ofta lett till åtal som resulterat i en del friande och en del fällande domar. För de allra flesta domare innebär redan den omständigheten att bli misstänkt för att ha gjort sig skyldig till tjänstefel en mycket stor påfrestning.
Flera domare har dömts till böter för begånget, tillrättalagt, misstag som inte lett till någon slutlig skada. Förutom mycket höga böter har i ett flertal fall brottet lett till publicitet i massmedia som, i jämförelse med vad mycket allvarligare brott lett till, inte står i rimlig proportion till det begångna felet. I såväl ett nordiskt som ett internationellt perspektiv är möjligheten unik att kunna åtala domare som gör sig skyldig till fel som har karaktär av förbiseende.
Den svenska domarkåren har en mycket stark integritet och en mycket stark, orubblig önskan och vilja att göra rätt. Ett fel som drabbar en enskild person, hur litet det än må vara upplevs, och det alldeles oavsett om det finns någon risk för ett straffrättsligt ansvar eller inte, som både allvarligt och påfrestande för den enskilde domaren.

RÄDSLAN FÖR ATT göra fel kan innebära att villkorligt medgiven frihet inte förverkas när det egentligen borde ha skett. Detta får till följd att gärningsmannen kommer ’’billigare undan’’ än vad lagstiftaren avsett och att lika fall inte behandlas lika. Rädslan för att bli åtalad och dömd innebär en motvilja mot att hjälpa arbetstyngda kollegor eller att rycka in där det för tillfället behövs hjälp. Detta kommer i förlängningen att leda till att handläggningstiden för vissa mål kommer att bli längre än för närvarande, dvs. att åtalet mot en tilltalad blir liggande utan att avgöras under en längre tid. Ju längre tid mellan brott och lagföring ju mindre preventiv är den straffrättsliga reaktionen. Dessutom drabbas brottsoffret som har ett berättigat krav på en snar upprättelse genom att få sitt eventuella skadeståndsanspråk prövat. Rädslan för att göra åtalbara fel leder också till att domar inte avkunnas omedelbart efter en överläggning i anslutning till avslutad förhandling. I stället för att avsäga domen inför parterna, där domaren kan förklara domen och ’’ge ett ord på vägen’’, meddelas en skriven dom efter en eller flera veckor. Härigenom går det pedagogiska värdet, som det innebär att avkunna dom inför parterna, förlorat och detta alldeles särskilt i mål med unga lagöverträdare. Även andra negativa effekter kan bli följden av tjänstefelsbestämmelserna och tillämpningen av dessa.

MATS SJÖSTEN
Chefsrådman Göteborgs tingsrätt
Annons
Annons