search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Varför har rättvisan lämnat juridiken?

När hörde du senast en advokat plädera för att hans klient hade rätt till ersättning eftersom rättvisan krävde att skadestånd utgår under vissa omständigheter?
När åberopade en åklagare senast att den ”retributiva rättvisan” fordrade ett särskilt strängt straff för den åtalade?
Och när såg ni sist en domstol utdöma ersättning för, säg, den som ingripit i en nödsituation med motiveringen att en sådan ersättning var rättvis?
På sätt och vis har vi faktisk hört och använt den här typen av argument betydligt oftare än man kan tro. Men vi använder andra uttryck. Vi kallar det för ”billighet”, ”skälighet” och ”rimlighet”, men vad vi egentligen säger bakom dessa uttryck är att rättvisan ställer vissa krav på juridikens tilllämpning. Vi väljer bara att aldrig säga det explicit.
Rättviseföreställningarna och deras utflöde döljs bakom juridiska eufemismer.
Anledningen till denna façadlegitimation är naturligtvis att begrepp som skälighet saknar det illaluktande bagage som rättvisebegreppet för med sig, ett bagage som har historiska förklaringar. Men om man funderar lite närmare på det, är det inte egentligen oerhört märkligt att begreppet rättvisa raderats ur den tillämpade juridiken?

DET FINNS EN stor grupp människor som varje år söker sig till juristlinjen med ambitionen att försvara mänskliga rättigheter genom att ställa sig själva i rättvisans tjänst. Det är lätt att glömma bort när cynismen krypit sig på efter ett par år på advokatbyrån, men så är det faktiskt. Nu är det kanske inte den vanligaste motiveringen till att unga människor söker sig till juristskrået – det är snarast en överkonsumtion av amerikanska teveserier. Men en beaktansvärd andel nyrekryteringar har i vart fall delvis idealistiska motiv till att välja juristkarriären. Att arbeta för rättvisan. Vad är mer idealistiskt än det? Det tar inte lång tid på juristlinjen förrän dessa studenter inser att deras idealism betraktas som hopplöst naiv.

RÄTTVISA, FÅR MAN snart lära sig, är ett flummigt nonsensbegrepp som inte kan ligga till grund för några ställningstaganden alls i juridiska sammanhang. Istället fostras de i mer prosaiska saker som servitut och uppsåtslära och glömmer sina idealistiska ansatser, om de inte redan hoppat av för att läsa statsvetenskap istället. Vill man arbeta inom en disciplin som har rättvisan som en normativ ledstjärna bör man undvika juridiken.
Är det inte konstigt att rättvisan har lämnat juridiken?
Det avviker i vart fall från hur den juridiska professionen argumenterar i ett flertal andra rättsordningar. I angloamerikanska rättsordningar, vars inflytande över svensk rätt synes öka alltmer inom områden som den kommersiella rätten, är det legio med resonemang om rättvisa. Och det är ofta sofistikerade, juridiska resonemang vi talar om. Inte svepande hänvisningar till en obestämd magkänsla eller ”det allmänna rättsmedvetandet” eller något liknande. Utan konkreta tillämpningar av ett rättviseideal som givits en viss utformning i de positiva rättskällorna. Men i Sverige ser vi inget av det här. Vad beror det på?

FRÄMST BEROR DET på det rättspositivistiska metodideal som länge har präglat – och fortfarande präglar – den svenska rättskulturen. I detta avseende får Uppsalaskolans läror räknas till den positivistiska idétraditionen. En av Uppsalaskolans kanske mest framgångsrika kampanjer var brännmärkningen av rättvisebegreppet. Tydligast kom detta till uttryck hos den store svenske civilisten Vilhelm Lundstedt som lade ned betydande möda på att mota rättviseföreställningarna ur den vetenskapliga och juridiska fållan. I Lundstedts postumt utgivna manifest, Legal Thinking Revised, försöker Lundstedt visa hur en mängd av de begrepp vi arbetar med inom juridiken – begrepp som rättighet, skuld, rättsförhållande och framför allt, rättvisa – är tomma fraser utan innehåll som måste hållas utanför den juridiska diskursen. Redan tidigare hade Lundstedt omfattande kritiserat ”rättvisemetoden”, som han kallade den, inom skadeståndsrätten. Om något, sade Lundstedt, var juridiken orättvis, inte rättvis. Men det var helt okej i Lundstedts teori eftersom juridiken tjänade ett högre syfte än rättvisan, som ju ändå inte ”fanns”, nämligen samhällsnyttan. Så länge rättsreglerna främjade samhällsnyttan så kunde de gärna vara orättvisa.

SLÄNG DET ARGUMENTET i ansiktet på den engagerade juriststudenten som sökte sig till linjen för att kämpa för kvinnors rättvisa i tredje världen några gånger så får du se om hon stannar kvar.
Lundstedts uppfattning vilar på ett omfattande av Axel Hägerströms värdefilosofi, men argumenten för Hägerströms teori måste i dag betraktas som i hög grad överspelade. Så är det med all filosofi. Var sak har sin tid och sedan går utvecklingen vidare. I alla andra sammanhang än inom juridiken.

NÄR DET GÄLLER rättvisekritiken lever den svenska juridiken kvar i 1920-talets uppfattning. Därmed saknar juristerna ett nödvändigt argument i samhällsdebatten. Och sådana argument behövs alltmer, när mediesamhället ställer allt större krav även på advokater och andra jurister. Det illustreras inte sällan med nedslående tydlighet när juridiken hamnar på kollisionskurs med allmänhetens vrede i medialt uppmärksammade rättegångar.
Under tyngden av den snäva juridiska argumentationens fängsel är juristerna oförmögna att ge sig in i en moralisk diskussion. Resultatet är att de ofta framstår som teknokratiska och känslokalla med allmänhetens sviktande förtroende som följd.
Mycket har hänt sedan Uppsalaskolans glansdagar. Skolan har till och med hunnit med att bli dödförklarad ett flertal gånger. Men skolans fatwa mot rättvisebegreppet har fortfarande ett fast grepp över den juridiska argumentationen. I den svenska rättskulturen betraktas fortfarande rättvisebegreppet som en oönskad bastard. Begreppet dyker upp ibland och kräver uppmärksamhet men vi väljer att låtsas som om det inte finns. I stället framhärdar vi med en juridisk-teknisk vokabulär (som dessutom är full med begrepp vars innehåll är minst lika oklart som rättvisebegreppet).

KONSEKVENSERNA är oundvikliga. En orättvis juridik har svårt att rekrytera blivande humanjurister, frånsäger sig möjligheten att argumentera för rättens legitimitet och lämnar juristen utan verktyg för att ta diskussionen med en upprörd allmänhet när kriser inträffar. Är inte det här egentligen väldigt konstigt? Om juridiken inte har någon förankring i rättvisan, hur legitimerar vi då vår rättsordning?
Och om juridiken är orättvis, snarare än rättvis, vad säger det i sådana fall om juristen?

MÅRTEN SCHULTZ
Doktorand i skadeståndsrätt
och skribent
Annons
Annons