search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

"Statens policy vacklar"

Enligt 18 kap 8 § rättegångsbalken skall rättegångskostnad fullt ut motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde, såvitt kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall också utgå för partens arbete och tidspillan i anledning av rättegången.
Kostnaderna är egentligen av två slag, här bortses från ersättningar till vittnen mm, antingen ombudsarvode eller ersättning för eget arbete.
Ombudsarvode som rättegångskostnad bjuder vanligtvis inga problem. I alla fall inte för advokater. Naturligtvis motsvaras rättegångskostnaden för part av den faktura part erhållit från sitt ombud för arbete med målet i fråga. Denna kostnad är ersättningsgill.

DET FINNS EMELLERTID ett flertal fall där någon uppträder som ombud för annan utan att fakturera sin huvudman. Det vanligaste exemplet torde finnas inom arbetsrätten. Både arbetsgivare och arbetstagare kan som bekant vara medlemmar i organisationer där medlemskapet ger rätt till juridiskt biträde vid tvist. Någon faktura skickas då – såvitt jag vet – inte från organisationen till medlemmen. Likväl torde regelmässigt yrkanden om rättegångskostnader framställas och ersättningsskyldighet härför utdömas såsom för ombudsarvode. En arbetstagareorganisation är visserligen själv part i arbetstvister men utför normalt sett huvuddelen av sitt arbete för arbetstagarens räkning.
Det syns mig som om ersättning för rättegångskostnader till arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationer inte ryms inom 18:8 RB. Lokutionen ’’arvode till ombud eller biträde’’ förutsätter rimligen att detta ombud eller biträde arvoderas. Eget arbete är det inte frågan om, i vart fall inte enbart. Men, invänder någon, nämnda organisationer har kostnader för att kunna tillhandahålla ombuds- eller biträdeshjälp vid tvister i domstol. Detta är riktigt. Men dessa kostnader bärs av medlemskollektivet. Kostnaderna ökar inte för organisationen på grund av att deras anställda jurister då och då processar. Juristen har sin fasta lön oberoende av processintensiteten.

DET ÄR INTE HELT ovanligt att staten är part i tvistemål, då ofta företrädd av justitiekanslern. Här kan samma argument anföras som i stycket ovan. Justitiekanslern har fast anställda jurister som då och då tvingas ut i processen. Staten har alltså en beredskapskostnad för denna eventualitet. Någon ökad kostnad för staten uppstår inte med anledning av processen.
Statens policy i fråga om att yrka ersättning för rättegångskostnader förefaller något vacklande. Jag biträdde i våras själv en klient i mål om personligt ansvar enligt skattebetalningslagen. Motpart var staten i form av skattemyndigheten. Skattemyndigheten yrkade inte någon ersättning för rättegångskostnad. Kanske resonerade den som jag. Jag tror emellertid att om yrkande framställts hade domstolen utan vidare varit beredd att utdöma ersättning om staten vunnit målet. Justitiekanslern yrkar – såvitt jag vet – ibland ersättning – och ibland inte. När ersättning yrkas av JK torde detta ske med beaktande av att direkta merkostnader inte har uppstått varför beloppet blir betydligt mindre än kostnaden för att anlita ett ombud.
Försäkringsbolag är som alla vet tämligen ofta part i tvistemål. Oftast företräds de av anställda jurister. Något klient – ombudsförhållande föreligger emellertid inte. Resonemangen om arbetstagarorganisationerna och justitiekanslern är applicerbara även på försäkringsbolagen. Likväl yrkar försäkringsbolagen normalt ersättning som är väl i paritet med advokatarvoden, vilket inte brukar ifrågasättas av domstolen. Det senare beror säkert i rättvisans namn på att inte heller motparten ifrågasätter anspråket utifrån ett verkligt kostnadsperspektiv. Laglig rätt till ersättning föreligger emellertid eftersom det är fråga om ersättning för eget arbete. Den enda begränsning som finns är att ersättningen skall vara skälig. Slentrianmässigt torde skälighetsbedömningen ske genom en jämförelse mellan de två anspråk som framställs vilket ger utrymme för att tillerkänna försäkringsbolaget ersättning i nivå med ett advokatarvode. Jag anser emellertid att skälighetsbedömningen skall påverkas av det faktum att försäkringsbolagen inte drabbas av några merkostnader och av att den kostnad som finns – lönen till försäkringsjuristen – betalas av försäkringstagarkollektivet. Ersättningen blir en sorts vinst för bolaget.

JAG HAR INTE undersökt i vilken utsträckning invändningar som ansluter sig till det ovanstående framförts. Av de rättsfall som finns antecknade i anslutning till RB 18:8 synes ingen sådan eller närliggande fråga underställts Högsta domstolens prövning. Det vore intressant om så kunde ske.
Mot försäkringsbolaget kan i allt fall anföras det något märkliga i att de betalar privatpersoner med rättsskydd ersättning enligt timkostnadsnormen medan de själva i samma process yrkar en ersättning som baserar sig på en väsentligt högre timkostnad.

NILS HÖGSTRÖM
Advokat
Annons
Annons