search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Generalsekreteraren

Timkostnadsnormen

Den 7 november skall regeringen fatta beslut om timkostnadsnormen för 2003.
Advokatsamfundet sammanträffar varje år med DV för överläggningar inför regeringens fastställande av timkostnadsnormen. Så har även skett i år. Domstolsverket har regeringens uppdrag att utifrån en fastställd beräkningsmetod föreslå nästkommande års timkostnadsnorm. Metoden innebär att de allmänna advokatbyråernas kostnadsläge år 2000, efter justeringar med hänsyn tagen till de subsidier m. m de allmänna advokatbyråerna uppbar, utgör bas för de framtida beräkningarna. Därefter görs en omräkning av de kostnadskomponenter som ingår i normen; lönekostnader, lönebikostnader för jurister, lönekostnader och lönebikostnader för biträden, lokalkostnader och övriga kostnader med hänsyn till förändringar i kostnadsnivån för envar av komponenterna.
Dessa beräkningar har i enlighet med vad som framgår nedan lett till att DV:s förslag till timkostnadsnorm för nästkommande år avrundat uppgår till 965 kronor exklusive moms. Detta motsvarar en höjning med 3,82 procent.
Det kan konstateras att normen utgår från en debiterbar tid om 72,5 % av 1600 arbetade timmar, dvs 1160 debiterbara timmar. Detta innebär att en advokats årliga omsättning baserad på timkostnadsnormen för 2003 skulle uppgå till totalt 1119400 kronor exklusive moms.
Av normen avses 38 procent avse lönekostnader jurister. Av den totala omsättningen utgör således enligt normen 425372 kronor den årliga lönen till jurister, motsvarande en månadslön om 35448 kronor. Denna skall jämföras med vad en rådman tjänat i genomsnitt under 2001 nämligen 40900 kronor.

Man kan med fog ställa sig frågan om det är rimligt att en advokat tjänar femton procent mindre än vad en rådman i genomsnitt gjorde förra året. Dessutom grundas löneutvecklingen på uppgifter inhämtade för augusti månad varje år. Advokaten driver näringsverksamhet med den ekonomiska risk detta innebär. Advokaten är arbetsgivare och skall investera i utbildning för sig och sin personal. Advokatverksamhet med fysiska klienter riskerar inte sällan klientförluster osv. Advokaten är inte till skillnad från domaren oavsättlig. Det är ett allmänintresse att samhället har oberoende advokater som kan företräda enskilda och företag. Det är ett minimikrav i en rättsstat.
Det finns en rad ofullkomligheter i det beräkningsunderlag som ligger till grund för uppräkningen av timkostnadsnormen. Det finns också ett antal invändningar mot systemet som sådant. Andelen debiterbar tid kan diskuteras. Ersättningen är vidare neutral i förhållande till var i landet man verkar, oaktat kostnadsläge. Detta gagnar givetvis landsortsadvokaterna på bekostnad av Stockholmsadvokaterna. Det premierar inte yrkesskicklighet och effektivitet utan snarare motsatsen.

Jag är av den bestämda uppfattningen att timtänkandet är av ondo. Kunskap, komplexitet, resultat, tvistemålets värde, utgången i ärendet och tidspressen beaktas inte. Jag tilltror advokater förmågan att motivera ett skäligt arvode utan timtänkande. Denna ståndpunkt synes dock inte delas av en majoritet av kåren. Styrelsen tillsatte en arbetsgrupp år 2000 med uppgift att se över timkostnadsnormen och dess acceptans inom kåren. Av arbetsgruppens redogörelse framgår att majoriteten av de ledamöter som är sysselsatta med uppdrag som finansieras via rättshjälp m.m. stödjer tanken på upprätthållandet av en timkostnadsnorm, men kräver att den höjs. Detta är ett mycket rimligt krav.
Under 2000 och 2001 har antalet biträdande jurister på advokatbyråer ökat med närmare 55 procent. Denna ökning har uteslutande ägt rum på de affärsjuridiska byråerna i storstäderna. Tillväxten inom advokatkåren inom humanjuridiken är i det närmaste obefintlig. Man kan argumentera utifrån många utgångspunkter och det är närmast en självklarhet att skattebetalarna inte skall finansiera undersysselsatta advokater. Men när de populäraste, mest anlitade advokaterna i Stockholm inte kan driva en rörelse som medger att ha biträdande jurister anställda, finns det anledning att känna oro. Även om det skulle finnas brister i uppfinningsrikedomen hos några, måste man ha i åtanke det ansvar det innebär att anställa och lära upp en biträdande jurist. I en liten organisation med en eller två advokater tar det betydande tid i anspråk och en inte oansenlig tid innan den biträdande juristen ifråga ens ’’går ihop’’ ekonomiskt. Det är också en rekryteringsfråga. Kan inte en advokat erbjuda tillräcklig ersättning riskerar den biträdande juristen att inte beviljas inträde i samfundet pga kravet på viss lägsta lön för att kunna anses ha arbetat heltid. Detta leder till en moment 22-situation.

Man kan ställa sig frågan varför politiska önskningar så lätt vinner gehör när det gäller skola, vård och omsorg eller numera också rättstrygghet, vilket är bra. Men, det borde vara lika angeläget för medborgarna att vara tillförsäkrade ’’access to justice’’ och rätt att välja sitt eget biträde. Härför krävs att det finns duktiga advokater att tillgå som är beredda att biträda enskilda.
Det är hög tid att justitieministern förklarar varför en advokats arbete är mindre värt än övriga rättens aktörer eller en tjänsteman på jordbruksverket, LM och ESV som redan år 2000 hade en ersättningsnivå uppgående till 950 kronor plus moms att jämföras med normen som då var 860 kronor plus moms.
Advokatsamfundet ser med tillförsikt fram emot en översyn och förändring av basnivån för beräkning av timkostnadsnormen.

Tabellen finns här.

ANNE RAMBERG
Generalsekreterare
Annons
Annons