search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Om en säregen historia

I beslut den 28 augusti detta år meddelade chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh beslut i ett anmälningsärende.
Bakgrunden var, sådan den – med viss av anonymitetshänsyn företagen justering – anges i beslutet, följande.
”I september och oktober 1997 hölls vid A-stads tingsrätt under sammanlagt tolv dagar en huvudförhandling i ett tvistemål rörande återvinning i konkurs mm. En av dessa dagar, den 30 september 1997, hördes som vittne verkställande direktören i en svensk branschorganisation, X. I samband med vittnesförhöret glömde X kvar en handling i rättssalen. Kärandeombudet gav in handlingen till rätten och åberopade den som bevisning i målet. Under en paus i förhandlingen tog X tillbaka handlingen och rev sönder den. Sedan parterna träffat en förlikning och målet avskrivits från vidare handläggning, anmälde tingsrätten X:s förfarande med handlingen till åklagarmyndigheten. Rättens ordförande, chefsrådmannen Y, skrev också ett brev till ordföranden i styrelsen för branschorganisationen vari han bla informerade om att tingsrätten hade anmält X till åklagarmyndigheten. X åtalades sedermera för självtäkt alternativt egenmäktigt förfarande. Tingsrätten ogillade åtalet den 16 mars 2000.’’

JAG VAR SJÄLV ombud för kärandena i målet och har därför viss insikt om förhållandena. Denna insikt föranleder mig till följande kommentar.
JO:s beslut är enligt min mening anmärkningsvärt i flera avseenden. Jag skall i denna artikel emellertid inskränka mig till några huvudsynpunkter av mer principiellt intresse.
Som framgår av bakgrundsbeskrivningen inträffade det efter förhandlingens slut att ett vittne som hörts under förhandlingen företog en handling, som även den mest luttrade iakttagare av hur människor uppträder i domstolarna, nog måste beteckna som högst uppseendeväckande. När således vittnet, några minuter efter det att förhandlingen avslutats, insåg att hon (av misstag) lämnat ifrån sig en för målets sakliga prövning betydelsefull handling, vilken därefter införlivats i tingsrättens akt såsom skriftligt bevis, slet hon handlingen ur händerna på en av domstolens kanslister. Därefter rev hon sönder handlingen och lämnade domstolens lokaler.

DEN TINGSNOTARIE som suttit som protokollförare i målet och som åsett vittnets tillgrepp anmälde det inträffade till rättens ledamöter. Några dagar efter händelsen förliktes målet. Tingsrätten avskrev målet den 2 oktober 1997. Tillgreppet och förstörandet av det skriftliga beviset föranledde rättens ledamöter att några dagar senare, den 6 oktober, anmäla händelsen till åklagarmyndigheten för utredning huruvida gärningen var brottslig. Det var bla denna åtgärd från rättens sida som JO ansåg sig böra pröva.
I sitt beslut erinrade JO om att han i ett tidigare ärende behandlat frågan om en domstols anmälan om misstanke om brott (JO 1990/91 s29). I det ärendet handlade det om att domstolen ansåg att det fanns skäl misstänka att ett vittne gjort sig skyldig till mened. Detta föranledde domstolen att anmäla händelsen till åklagare. I det nu aktuella beslutet anförde JO beträffande 1990 års beslut följande:
’’Jag påpekade där att det inte fanns några bestämmelser som lade fast en generell skyldighet för myndigheterna att anmäla misstankar om brott till polis eller åklagare men att det å andra sidan inte heller fanns några regler som generellt förbjöd myndigheter att göra anmälan om brott. Däremot fick enligt 14 kap. 2§ fjärde stycket sekretesslagen en myndighet med anledning av en brottsmisstanke lämna ut sekretessbelagda uppgifter bara under vissa särskilda förutsättningar. Jag erinrade vidare om uttalandet i förarbetena till denna bestämmelse att det är av stor betydelse för tilliten till rättsväsendet att domstolarna visar återhållsamhet med att lämna ut uppgifter om brott som hade kommit fram i den rättskipande verksamheten (prop. 1983/84:142 s. 39; jfr BRÅ PM 1982:6 Informationsutbyte mellan myndigheter. Författningsförslag s 106).
Jag framhöll därefter att intresset av att en domstol uppfattas som opartisk och som fristående i förhållande till andra myndigheter uppenbarligen är lika starkt vare sig de uppgifter som lämnas ut är sekretessbelagda eller offentliga. Det nyss återgivna förarbetsuttalandet gav enligt min uppfattning uttryck för den allmänna inställningen från statsmakternas sida att omsorgen om domstolsväsendets integritet kräver att en domstol gör anmälan med anledning av en brottsmisstanke som uppkommit under handläggningen av ett mål bara i sällsynta undantagsfall och efter noggrann eftertanke.
Av nu angivna skäl kan man i varje fall starkt ifrågasätta det lämpliga i att göra en brottsanmälan med anledning av det inträffade. Jag vill vidare framhålla att åtgärden att göra en brottsanmälan med anledning av iakttagelser och händelser med anknytning till en rättegång under alla förhållanden bör vidtas av någon annan befattningshavare vid domstolen än de domare som har medverkat vid rättegången.
Det framstår också som synnerligen anmärkningsvärt att tingsrätten genom Y informerade ordföranden i branschorganisationen styrelse om anmälan och misstanken om mened. Detta handlande står i klar strid med det krav på saklighet och opartiskhet som måste ställas på en domstol.’’


DET FINNS ENLIGT min mening anledning att vara starkt kritisk mot den praxis som aktuella JO beslut ger uttryck för. Min kritik avser närmare bestämt den bedömning JO gör av hur domstolarnas integritet bäst skyddas.
JO framhåller att det för tilliten till rättsväsendet är betydelsefullt att en domstol uppfattas som opartisk och som fristående i förhållande till andra myndigheter. Domstolsväsendets integritet kräver, påstås det, att en domstol gör anmälan om brottsmisstanke bara i sällsynta fall och efter noggrann eftertanke. Om vikten av att domstolarna uppfattas som oberoende är det lätt att hålla med. Tydligt iakttagbara brott begångna inför domstolen torde dessbättre förekomma relativt sällan. Men när integritetskränkande åtgärder förekommer måste domstolarna ges möjlighet att ingripa på ett adekvat sätt. Om ett vittne ljuger när han vittnar under ed är detta naturligtvis mycket allvarligt. Jag tror att de allra flesta människor uppfattar det som mycket underligt att en domstol som direkt iakttar meneden skulle vara förhindrad att beivra saken, åtminstone genom att göra anmälan om brottsmisstanke. Jag skulle för övrigt vara förvånad om inte åsikten dessutom delas av många domare. Att skriftliga bevis och andra handlingar som ingivits till domstolen i en rättegång måste skyddas mot tillgrepp synes milt sagt självklart. När en utomstående person, i detta fall ett vittne, tar sig för att tillgripa och förstöra en handling som tillförts domstolens akt måste detta rimligen uppfattas som en mycket allvarlig kränkning av domstolens integritet. Även mot ett sådant övergrepp måste domstolen med kraft kunna ingripa. Ett sådant ingripande bör ske snabbt och resolut. Att en domstol när den bedömer att anledning därtill föreligger måste kunna anmäla saken till polis eller åklagare synes mig närmast självklart. Det handlar inte om att rätten därigenom åsidosätter sitt oberoende. Det handlar om att hävda respekten för domstolen. Såsom absurd framstår tanken att rättens ledamöter i det läget skulle förhålla sig neutrala. Det kunde tom vara motiverat att domstolen, då integritetskränkande handlingar begås inför dess ögon, omedelbart skulle kunna döma ut straff för detta på samma sätt som då fråga är om en väsentligt mer trivial rättegångsförseelse. I sådana fall krävs varken förundersökning eller åtal (jfr RB 20:1). Och varför åtgärden inte lämpligen skulle kunna vidtas av den domare som medverkat i rättegången och själv iakttagit övergreppet förefaller mig besynnerligt, i all synnerhet om, som i det nu aktuella fallet, domstolen i mellantiden skilt målet ifrån sig. En anmälan som leder till förundersökning framstår närmast som en minimiåtgärd. Enligt min mening kräver respekten för rättsväsendet att så sker.

JO:S AV MIG nu kritiserade beslut innefattar, som jag ser det, en missbedömning. En väsentlig risk med det synsätt JO företräder är att sakligt opåkallade anmärkningar negativt kan påverka domstolarnas självständighet. Den typ av detaljövervakning som JO inte sällan utövar riskerar att bidra till skapandet av en kår av räddhågade domare. Domare som inte vågar handla materiellt rätt av ängslan för att göra något formellt fel som i efterhand blir föremål för oproportionerlig kritik av JO. Till en sådan utveckling bidrar för övrigt de påfrestande och utdragna förundersökningar och rättegångar som domare ofta utsätts för när de gjort sig skyldiga till bagatellartade handläggningsfel. Domare är förvisso inte ofelbara. Men rimligen bör proportionalitetsprincipen gälla även dem.
Regeringen tillsatte i juni 2001 Hans Regner att såsom särskild utredare överväga den framtida rekryteringen av domare. Uppdraget innefattar att utreda om en särskilt reglerad domarbana behövs. Hans Regner deltog i årets allmänna advokatmöte i Lund. Det framgick då att utredningen överväger att helt avskaffa den nuvarande slutna rekryteringsmodellen. Dessa tankar mottogs positivt från advokathåll. Men vill man åstadkomma en verklig breddning av rekryteringsunderlaget måste man göra domaryrket mer attraktivt genom att även se över de villkor varunder domarna arbetar. Det handlar inte bara om det faktum att domarna idag är kraftigt underbetalda och att domstolarna ofta lider av svår resursbrist. Det handlar också om att ge domarnas arbete ett attraktivt innehåll. Domarrollen måste stärkas. Bland de västerländska demokratier med vilka vi i allmänhet vill jämföra oss torde den svenske domaren ha givits en jämförelsevis svag ställning. Det är hög tid att göra något åt den saken. En självständig och stark domarkår är av grundläggande betydelse för demokratin. En sådan domarkår krävs bla för att Sverige skall kunna uppfylla de krav på domstolarna som följer av Europakonventionen. Beslut av det slag som JO nu meddelat driver utvecklingen i fel riktning. För den som i likhet med mig är anhängare av den klassiska maktdelningsläran framstår det för övrigt inte som självklart att en riksdagens tjänsteman skall lägga sig i domstolarnas arbete på det sätt som JO inte sällan gör. Den övervakande uppgiften bör domstolsväsendet självt kunna klara. Den bör anförtros folk som genom praktiskt domarvärv vet vad rättskipningen kräver. JO:s medverkan skulle då lämpligen kunna inskränkas till att handlägga åtalsfrågor då sådana, på goda grunder, någon gång aktualiseras.

CLAES LUNDBLAD
Advokat
Annons
Annons