search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Är oberoende förenligt med att binda sig vid längre avtal

Ett särskilt kännetecken för advokaten är oberoendet. Efter min uppfattning är den oberoende advokaten omistlig i en rättsstat.
Oberoendet har olika sidor. Det har en objektiv sida sålunda att advokaten i sak skall vara oberoende. Det har en subjektiv sida så att han också skall uppfattas vara oberoende.
I det objektiva oberoendet ligger att advokaten skall vara fri att utan ovidkommande hänsyn driva den sak han åtar sig. Det faktiska oberoendet måste därvid naturligtvis förenas med de personliga egenskaper som krävs för att hävda oberoendet. Häri ligger att advokaten måste våga vara obekväm i olika hänseenden.
Det sägs ibland att en advokat helst bör befinna sig i en ”dra-åt-helvete-position”. Med detta menas kanske främst att den gode advokaten har en sådan ekonomisk och social ställning att han personligen har råd att ge sig in i de strider som är nödvändiga för att värna klientens rätt. En god advokat har att acceptera att han i värsta fall kan ådra sig såväl enskildas som myndigheters och andra institutioners ogillande.
Det finns ett annat yrkesskrå som man ibland jämför advokaterna med, nämligen revisorerna. Också för revisorerna brukar oberoendet framhållas som väsentligt. Olikheter finns, men dem tänker jag inte gå in på i förevarande sammanhang. Skälet att jag här tar upp revisorernas oberoende är ett annat.

JAG HAR I MIN praktik under senare år i ett antal fall haft anledning att befatta mig med delägaravtal mellan revisorer. Regelmässigt finns i dessa avtal inlåsningsbestämmelser. Ett framträdande moment i dessa bestämmelser brukar vara, att om revisorn lämnar byrån har han att utge ersättning till byrån för de revisionsklienter som han ’’tar med sig’’ i sin nya praktik. Ofta uppgår ersättningen till ett antal multiplar av ett årsarvode.
Som klient till en revisor blir jag störd av bestämmelser av ifrågavarande slag. Den som väljer revisor kan välja en byrå framför en enskild revisor, men han kan också välja en enskild revisor framför en byrå. Själv har jag valt person, inte byrå.
Om jag till revisor väljer en person som jag har förtroende för och denne omfattas av en inlåsningsbestämmelse föreligger från mitt klientperspektiv inte det oberoende jag skulle ha önskat. Jag vill att den revisor jag anlitar skall stå fri att själv bestämma formerna för sitt arbete. Det är nämligen den enskilda revisorns kunskaper och omdöme som har varit bestämmande för mitt val.
Om min revisor omfattas av en inlåsningsbestämmelse föreligger således från mitt klientperspektiv en inlåsning som jag djupt ogillar.

NU ÄR JAG EMELLERTID inte bara klient till en revisor utan även advokat. Och då slår mig naturligtvis tanken: Är vi advokater, som åtminstone när det gäller affärsjuridik inordnar oss i allt större organisationer, måhända på väg åt samma håll som revisorerna? Det kan nog finnas risk, åtminstone när svenska advokatbyråer börjar ingå i större internationella organisationer, att det synsätt som såvitt jag förstår har blivit förhärskande bland revisorerna, nämligen att klienten är en byråns tillgång som man kan avtala om, sprider sig också bland advokater. Och det skulle efter min uppfattning vara en mycket olycklig utveckling.
Jag vill mena att en advokat som värdesätter sitt oberoende inte bör inlåta sig i ett delägaravtal som begränsar hans möjlighet att biträda vem helst han önskar efter en ändring av byråtillhörighet.
Vidare vill jag ifrågasätta om det är förenligt med god advokatsed att träffa inlåsningsavtal av ifrågavarande slag. Frågan bör diskuteras och hanteras innan vi råkar i det läget, att så många av kollegorna har bundit sig vid inlåsningsklausuler att någon fri debatt inte låter sig föras.
I anslutning till detta spörsmål några synpunkter på en annan fråga som har beröring därmed.
När advokater sluter sig samman och driver en byrå tillsammans är det god ordning att träffa ett delägaravtal. Delägaravtalet är ett varaktighetsavtal, och skall således för detta gälla avtalstid.
Min fundering gäller nu avtalstidens längd. Efter min erfarenhet är den normala ordningen att ett delägaravtal kan sägas upp med en uppsägningstid av sex månader (dvs efter vad som följer av lag), möjligen med den begränsningen att uppsägningen kan ske till upphörande endast med utgången av ett räkenskapsår.
Mot den angivna ordningen finns naturligtvis ingen erinran. Men min fundering är: Är det förenligt med kravet på advokatens oberoende att binda sig vid längre avtal?
Jag har alltid sett det så att advokatkåren vitaliseras av rörlighet. Det är en god sak att nya byråer uppstår, och det tillhör utvecklingen att gamla byråer tynar bort.

MEN VIDARE: Innebär inte kravet på oberoende att en advokat inte bör binda sig någon längre tid? Oberoendet bör väl gälla också den egna organisationen?
Man kan tänka sig att en advokat åtar sig ett uppdrag som efter en tid visar sig medföra verkningar som ses med obehag av övriga delägare. Bör inte advokaten i detta läge stå fri att avveckla samarbetet för att värna den sak han har åtagit sig? Och innebär inte det i så fall att en advokat alltid bör ha en möjlighet att utträda ur en byrågemenskap på rimligt kort tid?
Jag skulle värdesätta kollegers syn på frågan. Möjligen är jag en puritan fostrad i en skola med lärosatser som inte gäller längre.

STEFAN LINDSKOG
Advokat
Annons
Annons