search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

"Lyssna på kroppens signaler"

De sista åren som brottmålsadvokat var nuvarande JämO Claes Borgström på väg att bränna ut sig. Han uppmanar alla före detta kolleger i kåren att vara mer uppmärksamma på kroppens och själens signaler
– De flesta yrkesgrupper som har kontakt med människor i svåra situationer får regelbunden handledning och avlastning. Men som advokat tycker man att man ska klara sig själv.

Claes Borgström anser att de flesta advokater som sysslar med humanjuridik förr eller senare riskerar att drabbas av någon form av vad man kallar utbrändhet. Även affärsjurister kan säkert vara i riskzonen, men deras arbetsförhållanden känner han inte till så väl.
Han rabblar upp en mängd olika faktorer i advokatyrket som gör att kroppen på sikt löper risk att ta stryk: det ofta höga tempot och ansvaret, kraven på att alltid vara på topp, mötet med många mänskliga tragedier, bristen på tid för återhämtning och eftertanke, ensamheten och inte minst den ständiga jakten på nya uppdrag.
– Det stora ansvaret var nog det jag upplevde som mest påfrestande. Många av mina klienter uttryckte det som att de la sitt liv i mina händer och jag har haft klienter som i förtvivlan legat på golvet och hållit runt mina ben. Visst är det stimulerande att vara efterfrågad och att människor känner starkt förtroende för en – men förväntningarna var ofta orealistiska.
Även bristen på tid för återhämtning och eftertanke slet hårt på Claes Borgström.
– Efter en hel dag i rätten – där man i mångt och mycket har samma roll som en skådespelare som ska uttrycka sig och påverka andra – är man rejält utmattad och behöver vila. Men då var det i stället full fart till häktet för att träffa en ny klient och förbereda nästa dags rättegång.
Claes Borgström blir plötsligt orolig att läsarna ska få för sig att han tycker att advokatyrket bara innebar bekymmer. Så är det naturligtvis inte. Då skulle det inte blivit 25 år på byrå. Och han utesluter inte att han en dag återvänder. Han påpekar flera gånger att det som var påfrestande oftast även var positivt och stimulerande. Att det var hans stora engagemang för jobbet som gjorde att han till slut blev så tärd och sliten att han drog sig för att läsa förundersökningar eller besöka klienter i häktet.
– Jag har aldrig gått till en rättegång utan att vara väl förberedd. Det som hände var i stället att jag blev tvungen att sitta på nätterna och läsa eller gå upp klockan fem på morgonen för att förbereda mig. Att jobba på helgerna tog emot något fruktansvärt de sista åren.
Claes Borgström räknar upp tre olika varningssignaler som kan vara tecken på att man är på väg att bränna ut sig: känslan att aldrig ha tillräckligt med tid, onaturlig trötthet, kraftiga svängningar i humöret. Och han tycker det är viktigt att man får hjälp av familj och arbetskamrater att uppmärksamma signalerna.
– Att ha mycket att göra behöver inte vara stressande i sig utan är ofta stimulerande. Det allvarliga är när man tycker att man aldrig har tillräckligt med tid för att göra det man ska. Det får inte upplevas som en katastrof om man skulle råka bli sjuk några dagar. Då har man ett negativt livsmönster.
– På samma sätt är det naturligt att man är lite trött efter jobbet. En allvarlig varningssignal är däremot när man blir så trött att man knappt orkar gå ur sängen på helgerna, fast man inte har jobbat på någon dag.
– Likaså måste man vara uppmärksam på när ens tröskel för irritation och besvikelser blir lägre än normalt. Min familj reagerade på att jag blev vresig och sur.
Claes Borgströms förhoppning är att hans erfarenheter av att ha jobbat för mycket och lyssnat för lite till sina egna behov kan bidra till att få igång en diskussion i kåren om ett tabubelagt ämne.
– Det är inte så himla märkvärdigt att säga att man inte orkar jämt. Men advokater talar inte gärna om detta eftersom man tycker att man då avslöjar en svaghet. De flesta människor tror att det de själva lider av är helt unikt och att ingen annan känner likadant. Det är viktigt för advokater att erkänna att det hör till jobbet att drabbas av den här typen av psykiska krämpor någon gång.
Varför är det så känsligt?
– Det finns något machobetonat över advokatyrket – att man är den som hjälper andra och själv aldrig behöver hjälp. Det är inte många som vill tillstå att man inte lever upp till den myten. Jag minns för flera år sedan att vi som sysslade med humanjuridik erbjöds samtalsterapi av en grupp psykologer. ”Äähh, inte behöver vi något sån´t, det klarar man ju själv”, var den allmänna uppfattningen hos kollegerna.
– Men det finns också en oro för att man får färre uppdrag om det blir känt att man ”sviktat”. Att domstolarna skulle undvika att ge en större mål av rädsla för att man blir sjuk under rättegången. Det tror jag är en obefogad rädsla. Däremot kan det möjligen påverka förtroendet hos klienterna som har samma bild av advokaten som advokaterna själva. De vill ha en tuffing. Då kan det kanske bli problem om man uppfattas som vek, vilket ju är en helt felaktig beskrivning av en människa som tar sig tid att känna efter.
I dag trivs Claes Borgström väldigt bra med sitt jobb som JämO. Han har fått bättre balans i livet och hinner tillsammans med andra generaldirektörer med att gå på ledarskapskurser om hur man hanterar påfrestningar i jobbet. Som lönearbetare slipper han också jaga uppdrag.
Men även under den första tiden som JämO hade han svårt att få tiden att räcka till. Som myndighetens förste manlige chef ville alla ha honom med i debatter och som föredragshållare på seminarier.
–Det är självklart mycket att göra nu också. Men jag vill ju ha arbetsuppgifter som ställer krav på mig.

Hans Hellberg
Annons
Annons