search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

"En utmaning och en lockelse"

I det kritiska inlägget citeras drygt en mening ur den artikel jag bidrog med till Advokatsamfundets DI-bilaga. Citatet är hämtat från ingressen till min artikel. Mer rättvisande hade varit att citera hela ingressen. Den lyder:
“Den klassiska advokatrollen är personlig. Klientrelationen likaså. Tidigare undersökningar har visat att det framför allt har varit personliga referenser som genererat nya uppdrag. En av marknadstendenserna synes vara riktad mot detta förhållande. Med varumärkesbyggande, stora enheter, fasta nätverk och organiserad samverkan över konsultgränserna sker en kraftsamling bort från det personliga anslaget och inslaget. Klienterna skall tala om och vända sig till sin advokatbyrå, inte sin advokat.” Därefter diskuterades och problematiserades företeelserna konkurrens och tillväxt. I en senare del av min artikel står det: “Advokatyrket är tveklöst ett humanistiskt yrke. Det gäller inte bara i rollen som försvarare och i andra liknande uppdrag, där en enskild persons intressen är i främsta rummet. Även i affärsjuridiska frågor har advokaten en egen roll och ett eget ansvar byggt på relationer till klienter, motparter och andra. Advokaten är inte reducerad till ett neutraliserat redskap för det klienten vill, utan har en egen ställning - en hållning.” Artikeln avslutas på följande sätt: “Många yrken och branscher söker sin etik. Läkare och advokater har sedan länge bemödat sig om att formulera just sin etik, sin professionella standard, och vårda den genom uttolkning, tillämpning och utveckling. Det förtroende som är förknippat med advokatrollen skulle urholkas om vården av den professionella standarden inte fortsatte att vara omsorgsfull. Advokatyrkets identitet skulle riskera att förtäras om vi offrade jävshänsynen, blev partners med våra klienter, såg byrånytta och merförsäljning framför klientintresset. Advokatens roll är speciell och kan vi vårda den, då kan vi fortsätta att möta de stora förtroenden som klienter, motparter, domstolar, myndigheter, ja, litet högtidligt, rättsordningen visar oss. Häri ligger en utmaning och en lockelse.” En av poängerna med min artikel, som för övrigt i stora delar byggde på två artiklar som tidigare publicerats i denna tidning, Samfundet, Advokaten och advokatens yrkesroll i nr 1/2000 och Vem älskar inte smultron i nr 6/2000, var just det individuella ansvaret, det personliga förhållningssättet i varje typ av uppdrag. Det är ett bekymmer för advokatkåren som sådan att yrkets affärsutveckling - vilken strukturellt sett lett till ökade skillnader i de ekonomiska villkoren beroende på vilken typ av uppdrag advokaten har - har skett inom affärsjuridiken. Den väsentligaste tillväxten inom yrket sker också i den sektorn, trots att behoven för enskilda personer att få advokathjälp i humanjuridiska angelägenheter självfallet inte har minskat. Visst kan det vara så att Advokatsamfundet kunde ha gjort mer för att stärka humanjuristernas ställning, och visst kan det vara så att just DI-bilagan - trots målgruppen - inte tillräckligt belyste hela advokatkåren. Men låt oss ändå komma ihåg att det inte är Advokatsamfundet som har utvecklat de affärsjuridiska byråernas ställning. Det har dessa gjort med egen skicklighet och kraft. På motsvarande sätt torde det finnas utomordentliga möjligheter för humanjuristerna att utveckla sina verksamheter.

Peter Danowsky
Annons
Annons