search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

”En illa tillredd sås som skär sig”

Att inhemska domstolar och andra myndigheter ibland inte har något annat val än att tillämpa entydig inhemsk lag på ett visst sätt, förtar inte staternas skyldigheter enligt Europakonventionen. Detta framgår bland annat explicit av det relativt färska avgörandet i Thlimmenos.Att det förhåller sig så är föga förvånande med beaktande av att rättigheterna i Konventionen skall vara praktiska och effektiva – i motsats till teoretiska och illusoriska – redan på det inhemska planet. Fråga är emellertid hur detta ställer sig till den i Sverige förhärskande inställningen.
Sakomständigheterna i Thlimmenos mot Grekland (dom den 6 april 2000) var i korthet följande. Klaganden tillhörde Jehovas vittnen och hade under värnplikten fällts för lydnadsbrott till fängelse, eftersom han vägrat bära uniform. Han utbildade sig senare i livet till revisor, men förvägrades inträde i det grekiska revisorssamfundet.Av entydig inhemsk lagstiftning framgick att den som fällts för brott - i princip av slag det än månde vara - inte kunde komma ifråga för bl.a. revisorsyrket. Den grekiska regeringen försvarade sig med att de inhemska myndigheterna enligt intern rätt inte hade något annat val än att vägra inträde,men argumentet underkändes således av Domstolen. Europadomstolen fann att den interna lagstiftningen på området utgjorde ett brott mot diskrimineringsförbudet i artikel 14 (i kombination med religionsfriheten i artikel 9).

FRÄMST INNEBÄR ju diskrimineringsförbudet att ungefärligen lika fall skall behandlas lika. I Thlimmenos slog emellertid Domstolen fast att även olika fall skall behandlas olika. ”En illa tillredd sås som 90x100 Tryti Detta var en helt ny tolkning av innehållet i diskrimineringsförbudet. Domstolen fann i fallet att det förelåg en skyldighet att olikbehandla dem som var fällda för gärningar som inte utvisade sådan oärlighet att det kunde underminera den dömdes möjlighet att utöva revisorsyrket, gentemot dem som genom sina gärningar hade visat på sådan oärlighet. Olikbehandlingen skulle således bestå i att den senare – men inte den förra – kategorin kunde vägras inträde.Att detta utgjorde gällande konventionsrätt kan knappast ha framstått som uppenbart för de grekiska myndigheterna- inte minst med beaktande av att Domstolen uttalade det för första gången. Det fanns således inte något klart stöd för detta i Europadomstolens praxis vid tillfället då de grekiska myndigheterna tog beslut i frågan.

VAD GÖR DÅ SVENSKA domstolar då det inte finns ”klart stöd” för en viss ståndpunkt i konventionspraxis? Den svenska hållningen avseende den inhemska tillämpningen av konventionen är att det i första hand skall ankomma på lagstiftaren att tillse att den svenska rättsordningen uppfyller Europakonventionens krav, vilket bland annat framgår av förarbetena till inkorporeringslagen (prop 1993/94:117). Detta är ett uttryck för ”den svenska traditionella balansen mellan den lagstiftande och dömande makten”. Rättstillämparen skall vara försiktig när det gäller att tolka konventionsrätten. En framstående domare på området har t.o.m. beskrivit det som att lagstiftaren har bakbundit rättstillämpningen. Uppenbarhetsrekvisitet i RF 11 kap 14 § är väl kanske det främsta instrumentet för att uppnå nämnda återhållsamhet. I konventionshänseende innebär detta ju att en inhemsk lag eller förordning enbart får åsidosättas om det framstår som uppenbart att en tillämpning av den inhemska regeln skulle innebära ett konventionsbrott. Detta trots att det också i förarbetena nämns att Konventionen genom inkorporeringen skulle få full rättsverkan här i landet (se även min artikel i ADVOKATEN 2001 nr 3, s 20).Nu hänför sig svenska domstolar sällan uttryckligen till uppenbarhetsrekvisitet, vilket möjligen indikerar att domare känner sig obekväma med rekvisitet. Mig veterligt utgör RH 1995:85 det enda refererade lagakraftvunna mål efter inkorporeringen där sista instans uttryckligen hänfört sig till rekvisitet (I målet var fråga om huruvida avsaknaden i svensk rätt av möjligheten att föra en positiv faderskapstalan, strider mot rätten till familjeliv i artikel 8. Så är sannolikt fallet. Hovrätten fann det dock inte uppenbart). Men rekvisitet tillämpas implicit i praktiken, även i mål från de högsta instanserna. I exempelvis NJA 2000 s 622 (om dubbelbestraffning för felaktiga uppgifter i deklaration som medfört såväl fängelse som skattetillägg) – uttalade HD att det bör krävas ”ett klart stöd” i Europadomstolens praxis för att underkänna den ordning som gäller enligt intern rätt. I målet gick HD därtill uttryckligen emot den ståndpunkt som framhållits i de tyngsta av all engelskspråkig doktrin på Konventionens område (Harris m fl, samt van Dijk m fl. Flertalet av författarna är verksamma i Domstolen eller har ett förflutet i något av Strasbourgorganen) och som därtill följer av konventionsrättsliga tolkningsprinciper samt vanligt sunt förnuft (med HD:s tolkning skulle i princip förbudet mot dubbelbestraffning i Konventionen bli verkningslöst). I RÅ 1995 ref 58 (det sk Stallknecht- målet om rätt till domstolsprövning) fann Regeringsrätten att det fanns omständigheter som i viss mån talade för en av klaganden åberopad innebörd av konventionsrätten. Regeringsrätten fann dock att några säkra uttalanden inte lät sig göras,varför åberopandet underkändes (den svenska regeringen nödgades senare att förlika målet i Strasbourg). I RÅ 2000 ref 66 (det s k Volvomålet) fann Regeringsrätten att skattetillägg förvisso utgör ett straff i konventionens mening, men fann ändå att systemet inte stred mot konventionen på någon enda punkt. Det finns inte utrymme här för en närmare diskussion om målet, men enligt min uppfattning tillämpade Regeringsrätten principen ”hellre fälla än fria”, trots att den funnit att skattetillägget utgjorde ett straff. Den fann även att äganderättsstadgandet och proportionalitetsprincipen i Konventionen inte ens är tillämplig på sanktionsavgifter.Det kan med närmast absolut säkerhet konstateras att den senare slutsatsen av Regeringsrätten är direkt felaktig.

DET FÖREFALLER OCKSÅ som att svenska domstolar med vissa undantag in i det längsta - på ett eller ett annat sätt - försöker undvika eller ”skriva bort” konventionsaspekter, kanske med den tysta motiveringen att ”det är lagstiftarens sak”.Men alla praktiserande jurister vet att det är en ren illusion att tro att lagstiftaren genom abstrakt normgivning skulle kunna förutse alla upptänkliga situationer. Det är helt enkelt inte juridiskt tekniskt möjligt att enbart genom lagstiftning - utan en relativt konventionsvänlig praktisk tillämpning i domstolar - tillse att enskildas rättigheter inte kränks; detta särskilt som Europadomstolen sällan avger helt entydiga och klara domar. Den svenska hållningen medför alltjämt att Sverige i olika hänseenden riskerar att balansera på och överträda gränsen för vad som är tillåtligt enligt Konventionen. (Att vi inte bör ligga på denna gräns har uttalats från åtminstone ett ”officiellt” håll, se Skattetilläggsutredningen med justitierådet Johan Munck i spetsen,SOU 2001:25,exempelvis s 185 och 215). Den numera klassiska beskrivningen av professor Bernitz av inkorporeringen som en ”halvmesyr” (JT 1994/95 s 259) framstår närmast som en underdrift. I PRAKTIKEN SÄGER Thlimmenos – ensamt eller sammantaget med det effektivitetskrav som Europadomstolen har uppställt i praxis avseende rättighetsskyddet på inhemskt plan – att rättigheterna i konventionen skall vinna företräde framför interna regler även då det inte finns ett entydigt stöd i Europadomstolens praxis; ergo in dubio pro Konventionen. Svenska domstolar gör ju inte halt om de inte finner entydigt stöd i den inhemska rättsordningen. I stället känner sig då domstolarna fria att gå vidare och göra en självständig tolkning med stöd av samtliga erkända tolkningsdata och tolkningsmetoder. Men så sker inte när det gäller konventionsrätten och ibland tangerar det svenska förhållningssättet deni de justice (d v s när ”lagens bokstav” är dunkel och otydlig vägrar domstolarna i praktiken att döma). Den ovan redovisade svenska hållningen och innehållet i konventions-förpliktelserna skär sig således som en illa tillredd sås.

JAN SÖDERGREN
Annons
Annons