search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Censeo ergo sum

Att finnas till kan måhända upplevas som en filosofisk eller nämare bestämt existensiell fråga. Spörsmålet kring varats förutsättningar och villkor är emellertid också en juridisk, särskilt en processrättslig, fråga.
Existensen bör nämligen vara en naturlig förutsättning för möjligheten att, i någon form, uppträda i rättegång. Inte desto mindre förekommer fall där nöden tillskapar återfall i liv för den som inte längre finns. Som bekant uppstår ett tidigare avvecklat dödsbo utan större åthävor genom att ny skuld eller tillgång yppas.På samma sätt har det ansetts möjligt för utdöda bolag eller konkursbon (NJA 1998:608, NJA 2000:14 m fl) att återuppstå när ingen annan lösning står till buds.

DEN SOM TIDIGARE plägat klaga över ett alltför gammalmodigt rättsväsende, en senfärdig rättsutveckling, en konservativ rättsstat, eller alltför otidsenliga rättsliga fundament såsom språket eller rättegångsförfarandet, ges nu möjlighet att ompröva sina tidigare synpunkter. Genom nya beslut tar Högsta Domstolen modigt klivet in i cyber space – den virtuella värld, där återspeglingen av mänskligt liv synes verklig, men ändå inte är äkta, och där deltagande rollfigurer ges oanade förmågor, såsom omätbar styrka eller oändligt liv. Genom två avgöranden, beslut 2001-06-29 i mål nr Ö 2021-01 och beslut 2001- 11-12 i mål nr Ö 2763 har Högsta Domstolen, som saken skulle kunna uppfattas, tagit steget till en modernare rättsuppfattning och därigenom tillskapat möjligheter för icke-existenser till fortsatt aktivt liv. I det förra fallet rörde det sig om ett upplöst bolag,som några år efter sitt frånfälle vidtog rättshandling genom att pantsätta pantbrev i fastighet. Oaktat att bolaget, vid rättshandlingstillfället, inte längre fanns,godkände Högsta Domstolen åtgärden med motiveringen att även bolagsmannen, så sent som strax före det att ärendet prövades i Högsta Domstolen, själv levt i föreställningen att bolaget fanns till. I det senare fallet rörde det sig om en icke existerande stiftelse,som hade bankkonton placerade i aktier och, såsom skattesubjekt,lämnade självdeklarationer. Högsta Domstolen fann emellertid i sitt beslut att stiftelsen visserligen inte fanns och att en mot stiftelsen riktad talan därför bort avvisas, men att stiftelsen likväl, för att inte riskera att lida rättsförlust i den värld där den inte fanns, ägde få sig tilldömd rättegångskostnadsersättning. Såvitt beslutet gick att förstå överlämnades åt senare rättstillämpning att pröva hur en sådan, till förmån för stiftelsen, utdömd rättegångskostnadsersättning skulle kunna inkrävas av den som inte fanns.

OM DESSA KLIV framåt kommer att föranleda lagstiftningsarbete och krav på harmonisering med övriga nationer inom den europeiska gemenskapen överstiger min bedömningsförmåga. Det är väl dock inte otroligt eftersom det sannolikt finns fler icke-existenser, som nu, ehuru sitt handikapp, ser nya möjligheter till fortsatt liv. Inte minst ur demokratisynpunkt synes det rimligt att hörsamma alltfler personers önskan att inte behöva vila i frid.

CARL SKARBORG
Annons
Annons
Annons