search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

”Allting går att sälja med mördande reklam...”

”Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt.” Så sjöng, tror jag, Ulf Peder Olrog en gång. Visan har i dagarna fått en ny och oväntad aktualitet inom – av alla områden – domstolsväsendet.
Under en längre tid har domstolarna fått allt mera svårt att rekrytera unga, skickliga jurister till domarbanan. Insikten om vad som ligger bakom rekryteringssvårigheterna är total, såväl inom domstolarna själva som inom Domstolsverket och Justitiedepartementet. Men man är inte beredd att göra något åt orsakerna. I stället är tanken att domstolarna skall marknadsföra bort alla tvivel om banans förträfflighet. Denna tanke har i dagarna klätts i ord i en rapport (DV rapport 2001:7) från Domstolsverket med titeln Information/ marknadsföring inom domstolsväsendet – Förslag till åtgärder.Vad syftet är framgår redan av första sidan: ”Domstolarna upplevs i dag av många yngre som tråkiga och omoderna arbetsplatser. Även från andra håll får man höra att domstolarna är konservativa och inte hinner med i utvecklingen. Hela domstolsväsendet måste ta sitt ansvar för att ändra inställningen. I rapporten diskuteras hur domstolsväsendet kan marknadsföras mot olika grupper.”

ANGREPPSSÄTTET ÄR närmast groteskt. Det är inte marknadsföringen det är fel på. Det är själva varan som har så undermålig kvalitet att den inte går att sälja. Löneläget för domare är avsevärt sämre än för de skickliga jurister som rekryteras till de stora affärsjuridiska byråerna. Och löneutvecklingen över åren är närmast katastrofal inom domstolsväsendet. Nedskärningar av resurserna år från år har medfört att domare – yngre som äldre – får avsätta en allt större del av sin fritid åt arbetet, utan att få vare sig erkänsla eller ekonomisk kompensation. Resursknappheten har också lett till ”rationaliseringar” genom att allt som inte är absolut nödvändigt för att domstolen på utsatt tid skall kunna presentera en dom har skalats bort. Ett av de områden som därvid drabbades först var utbildningen av domaraspiranterna. Den utbildning som vi kan erbjuda de yngre består helt enkelt i att vi allegoriskt kastar dem i vattnet så att de får lära sig simma. Någon simlärare finns inte längre tillgänglig. Detta kan jämföras med hur det ser ut på de affärsjuridiska byråerna. Där har man normalt lagt upp en professionell utbildningsplan för den nyanställde biträdande juristen. Inte sällan innefattar detta en tids tjänstgöring utomlands.Personliga handledare eller mentorer utses för den nyanställde etc. Också inom åklagarväsendet finns en noga uttänkt plan för hur man tar emot, utbildar och utvecklar de jurister som söker sig dit.Kort sagt: den nyanställde känner sig välkommen i organisationen och märker att arbetsgivaren verkligen bryr sig om hans eller hennes framtida utveckling i arbetet.Den motbild som kan målas upp för domstolsväsendets del blir inte bättre av att varje ung domare, som fått det slutliga godkännandet som domare, uppfattar sig själv som och rent faktiskt utgör en belastning för organisationen. Efter förordnandet som assessor finns inte längre plats för den unge domaren i verksamheten.Att detta är arbetsgivarens budskap kan många assessorer vittna om efter att ha åhört Domstolsverkets generaldirektör, då han talat inför landets s k yngreföreningar av domare.

TIDEN TILL EN ordinarie domartjänst och därmed en fast arbetsplats är uppemot 15 år från det att domaraspiranten började sin tjänstgöring i överrätt. Under tiden för den unga domaren en kringflackande och högst osäker tillvaro. Så kunde man ha det på 50- talet, när familjen bestod av en manlig försörjare och en kvinnlig ”familjeföreståndare”. Men så kan man inte ha det i dag. Detta är en realitet, som ingen marknadsföring i världen kan dölja. Redan dessa förhållanden har lett till att domarbanans attraktionskraft allvarligt har urholkats. I dag kan domstolarna inte med framgång konkurrera om de skickligaste unga juristerna med den privata sektorn och inte ens med åklagarväsendet.

HÄRTILL KOMMER att domstolarna i allmänhet och de yngre domarna i synnerhet nu under en följd av år utsatts för en rad experiment under täckmanteln av förnyelsearbete, som inte står långt efter vad skolväsendet har drabbats av. Att man av förmenta rationaliseringsskäl lagt ner ett antal tingsrätter samt gett vissa tingsrätter och länsrätter en gemensam chef får bland många andra effekter konsekvensen att ett stort antal befordrade domartjänster försvinner och med dem möjligheten till löneutveckling. Från rekryteringssynpunkt är detta klart kontraproduktivt.

ÄN VÄRRE ÄR DE experiment som regeringen och Domstolsverket utsatt de yngre för genom försöksverksamheten med s.k. överrättsnotarier. Den verksamheten har drabbat domaraspiranterna i form av en otrygghet i anställningen, som aldrig skulle ha accepterats inom annan verksamhet. I korthet innebär försöket att domaraspiranten får en tidsbegränsad anställning och att möjligheten till fortsatt anställning är beroende av gissningar om domstolens långsiktiga behov av arbetskraft, inte av den enskilde domaraspirantens kompetens och arbetsinsatser. Försöksverksamheten har nu varit i kraft några år och har nyligen utvärderats av Domstolsverket. Slutsatsen av utvärderingen blev att försöksverksamheten snarast måste avbrytas. Så sker också i och med årsskiftet. Den skada som experimentet tillfogat domaryrkets attraktionskraft kan inte överskattas. Hur den nya försöksverksamheten, som sätts i sjön den 1 januari nästa år, kommer att falla ut vet ingen. En sak är emellertid klar: osäkerheten för de unga består. Inte minst den centrala idén i den nya ordningen, att domaraspiranterna skall anställas för en tidsbegränsad period om sex månader, är ägnad att ytterligare sänka domstolarnas rykte.

SITUATIONEN ÄR ALLVARLIG, mycket allvarlig. Om vi inte förmår rekrytera de skickligaste unga juristerna till domaryrket, kommer vi inte att kunna upprätthålla medborgarnas förtroende för domstolsväsendet. Vad som behövs är tillräckliga resurser, ett stopp för klåfingriga administratörers experimentlusta och en modern inställning till den viktigaste resursen i domstolarna: de anställda. Bristerna kan inte döljas genom vilseledande marknadsföring.Om man angriper de bakomliggande orsakerna till dagens missnöje, behövs ingen reklam för verksamheten. Då säljer den sig själv.

PER ERIKSSON hovrättslagman
Annons
Annons